Trump-eran: Planetens sista chans

Nu har det gått nära på en vecka sedan Donald Trump blev president i USA – en mycket underhållande dagar cirkus har så börjat. Naturligtvis hade jag innerligt önskat en president i USA som var mer socialt progressiv. Och hans motstånd mot att acceptera människoskapade klimatförändringar är en sannerligen en gigantisk katastrof för vår planet!

Det är förstås så väldigt synd att vår planet och vår miljö åtminstone på kort sikt måste lida ännu mer på grund av behovet att få eliten att haja till. Men, trots allt är kanske hans valvinst, när allt kommer omkring, en betydligt bättre utgång än vad en Clinton-seger skulle varit. För onekligen är det så att vad som än händer nu kommer att innebära en förändring från status quo. Hade vi fått Clinton som president hade allt bara fortsatt som förut utan förändring – med mer råkapitalism och globalism. Nu har åtminstone en ny tärning kastats, och alla tvingas att tänka om. Ofta kan det som initialt springer ur tumult vara det som ger positiv förändring.

En snar genomgripande världsvid kulturell förändring bort från rådande normer är just vad som genast måste till ifall vi på något sätt ska kunna rädda denna vår snabbt döende planet. Det är alldeles försent nu att fortsätta med blott små kosmetiska lösningar medan masskonsumtionen och förhärligandet är materialismen fortsätter. Sanningen är att vi för att rädda den här planeten behöver mindre av globalism, och istället kraftigt minskad och mer lokal produktion tillsammans med drastiskt minskad och smartare konsumtion. Mer självförsöjning med resurser inom mindre lokalsamhällen, som inte kräver långa transporter, regnskogsavverkning eller slavarbete i utvecklingsländer. Och en omvärdering av själva meningen med våra liv – till att värdera tid, själslig utveckling och relationer högre än materiella ting, arbete och status.

Redan har vi sett ett antal länder gå ut säga att de vill axla rollen som världsledare och stå upp mot USA:s förkastliga klimat- och socialpolitik, och så sent som idag har Greenpeace under stor uppmärksamhet kampanjat i den amerikanska huvudstaden. Hoppet har så kanske äntligten ökat att det nu kan bli verklig förändring – och inte bara mycket snack och liten verkstad såsom brukligt är.

Vi har fått se massiva protester från de som säger sig stå upp för ”vanligt folk” – protester från unga ekonomiskt trygga liberala storstadsbor framför allt, med liten förankring i vanliga människors vardag, men som vill reprensentera människor i allmänhet, tillsammans med den mainstream-media som består av samma typ av etablissemang, och det politiska etablissemang som även detta delar dessa ideal av globalism, kapitalism och nyliberalism. Tillsammans utgör så dessa grupper den självutnämnada samhällselit som bestämmer vad som är rätt och fel att tycka i världen. Dessa männniskor kan bara inte acceptera att andra inte delar deras åsikter.

Valet av Trump är en övertydligt överväldigande reaktion mot den alienering och de klyftor som elitism, globalism och råkapitalism ger upphov till. Arrongansen och förraktet hos den liberala kapitalistiska eliten gentemot mot den vanliga arbetarklassen är förbluffande, och eliten har sannerligen verkligen förtjänat denna knäpp på näsan.Den nya amerikanska Trump-administrationen har precis som utlovats omedelbart skrotat Obamas frihandelsavtal TPP – ett avtal som skulle gynna just dessa globala kapitalister på beskostnad av vanligt folk och allas vår miljö och hälsa. Inte konstigt att eliten skarpt ogillar ett sådant beslut

Förutom moståndet mot frihandel, ser jag även ett annat område där Trump tänker rätt trots globalisternas kritik. Nämligen hans ambition att sätta sitt eget land och sitt eget folk främst. Jag skulle dels bli väldigt glad ifall USA äntligen slutar att leka världpolis som under Obama, något som bara gjort världen mer otrygg. Men det borde förstås också vara varje lands plikt och viktigaste uppgift att sätta sina egna medborgares väl och ve i främsta rummet. Ibland innefattar detta förstås även intensivt globalt arbete, såsom i klimatfrågan. Men alla länder måste för den sakens skull inte bli urholkade smältdeglar utan några andra gemensamma mål eller visioner än att konsumera.

I fredags passerade vi också tio miljoner invånare i Sverige. Vi är det land i Europa vars befolkning växer snabbast per capita, och till allra största delen beror detta på vår stora invandring. Visst borde vi ännu gott om utrymme, med våra blott 22 personer per kvadratkilometer, på en kontinent där det snarare är 200 till 300 per kvadratkilometer som är normen. Men problemet är ju bara att vi fortfarande tycks vara så erbarmligt oförberedda för denna ökning – med ytterligare påspädning av arbetsbrist, bostadsbrist, och så vidare. En stats priotering måste vara att lösa dessa problem för sina egna medborgare och se till att dessa har detta tryggt och bra först, innan man importerar nya människor. Men, det allra allvarligaste problemet är trots allt det att de allra flesta av dessa nya invånare kommer från konservativa och djupt religiösa kulturer i Mellanöstern . Mer än hälften av alla grundskoleelever i det redan problemfyllda och våldsdrabbade Malmö har nu ett annat modermål än svenska. Det är ett stort problem för framtiden, ifall vi fortsätta att vara ett tryggt, jämställt, progressivt och sekulärt land.

Nej, låt Frankrike få vara Frankrike, med fransk kultur i främsta rummet. Låt Tyskland få vara Tyskland. Låt Mellanöstern få vara Mellanöstern, utan vår inblandning för vare sig gott eller ont. Och – låt vårt Skandinavien få förbli Skandinavien, och här sätta skandinavisk kultur och skandinaviska värderingar främst. Konsumism och kapitalism är inga skandinaviska värderingar, utan destruktiva tankar som importerats under ganska sen tid – framförallt från USA. Låt oss åter bli en föregångare för världen, istället för det mini-USA och den följare vi nu blivit, genom att återgå till vår egen gröna, progressiva och solidariska kultur – den kultur i vilken vi har våra verkliga rötter ända tillbaka fornnordisk tid.

Och, slutligen känns det förstås tryggt att veta, att trot att vi nu är tio miljoner i Sverige, så finns det fortfarande gott om plats i Norrlands inland. Så ifall allt det här med att försöka rädda vår planet skulle gå åt skogen, och klimatförändringar och annan miljöförstöring accelererar ännu mer utom all kontroll mot den ultimata katastrofen – då kan man alltid flytta dit och dra sig undan, och leva ut sina dagar i tystnad, långt från alla människor och det mesta av allt elände utanför…

 

Annonser

President Donald Trump

Så har det otänkbara skett – Donald Trump blir USA:s näste president!

Den Clintonvänliga mediekanalen Huffinton Post smällde omedelbart på stort med rubriken: ”Nightmare: President Trump”. Men det är också väldigt underhållande att läsa och höra de svenska vanligtvis så USA-kramande medierna få kollektiv masspanik. Dagens Nyheter försöker exempelvis med en otroligt sexistisk vinkel och säger att skälet till att Clinton inte vann är att en majoritet av amerikaner inte kunde tänka sig en kvinna som president. Det visar förstås på en otroligt dålig insikt från dessa svenska så kallade politiska ”experter”. För mig, som näst intill uteslutande har följt valrörelsen genom amerikansk media – både gammelmedia och social media – så är det alldeles uppenbart att skälet till att Clinton inte vann är för att hon och hela hennes kampjan av goda skäl setts som så äckligt full av fiffel, båg och arrogant elitism. Allt från hur hon fuskade sig genom primärvalet för att kunna besegra den långt mer populäre och progressive Bernie Sanders, till hennes mygel, hemlighetsmakeri och otaliga mejlskandaler, till hennes intima band med den Wall Street-eliten, till hennes fullständiga brist på någon typ av personlighet. Det demokratiska partiet har bara sig själva att skylla för att man med alla medel försökt att pusha för den extremt impopulära Clinton, och för att det nu kommer tillbaka och biter dem i baken.

Trumps seger är en så uppenbar och välbehövlig proteströst mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. Det sorgliga är ju dock bara att även hela världen måste lida för detta resultat. Republikanerna får nu kontroll över inte bara presidentskapet, utan även över Representanthuset och Senaten, och dessutom med möjlighet att tillsätta flera nya domare i Högsta domstolen, vilket sammantaget ger Republikanerna nästintill obegränsad makt under de kommande fyra åren. Det kommer bland annat att leda till att Obamas nyinrättade sjukförsäkring försvinner, arbetslagar och anställningsskydd försämras, kvinnors rättigheter kring abort kommer att inskränkas, vapenlagarna kommer att luckras upp, och kanske värst av allt – världens mest förorenande nation per capita får nu en president som tror att talet om klimatförändring är ett kinesiskt påhitt för att skada amerikansk olje- och kolindustri, någon som kommer att stoppa upp det klimatarbetet och ytterligare påskynda vår planets förestående död.

Man skulle ju nu kunna hoppas att Sverige med allt detta i åtanke nu äntligen skulle bestämma sig för att åter skapa sig en egen röst i världen, och sluta upp med att svansa för supermakten. Men ack, naturligtvis kommer vi inte att göra det, för mesiga Lilla Landet Lagom vågar aldrig gå sin egen väg – redan har vår statsminister Shrek gått ut och sagt han ska göra vad han kan för att fortsätta att vara en lydig liten knähund även under Trump.

Och när det går åt Häcklefjäll i vilket fall, vad annat kan man väl göra än att omfamna världens galenskap och annalkande undergång, och välkomna Världspresident Trump för fyra komiska år framöver.

Presidentval i USA: Clinton mot Trump – slutet är här!

Efter vad som känts som åratal av valrörelse är det det imorgon slutligen dags för presidentval i USA! Sorgligt nog är ju USA ett land som av tradition helt saknar ett konkurrenskraftigt parti som ligger till vänster om mitten – men situationen i världens mest ojämlika industriland är nu ännu värre än på mycket, mycket länge. I ett farsartad val mellan Skylla och Karybdis tävlar två korrumperade, sliskiga och myglande superrika högerpolitiker om att ta makten i världens enda politiska, kulturella, militära och ekonomiska supermakt!

Man kan tycka att ett presidentval emot en så särdeles äckligt osympatisk och objektivt tokig och hatfylld person som Donald Trump skulle vara en promenadseger för den så erfarna Clinton. Problemet är ju bara att hon själv är så otroligt genomkorrumperad. Just här på den absoluta sluttampen, då valet näst intill tycktes avgjort, har hon åter dragits in i skandalen kring sina mejlkonton. Denna nya veva i affären, som började med en sexting- och otrohetsskandal kring senatorn med det ytterst passande namet Antony Weiner, under hans likaledes fantastiska pseudonym ”Carlos Danger”, kan kanske till slut bli det som fäller Clinton på målsnöret. En otrolig ödets ironi med tanke på hennes egen makes skandalomsusade förflutna. Clintons svar har vait att högljutt gå och hävda att FBI är partiskt till förmån för Trump. I samma veva har det dessutom framkommit nya avslöjanden om att hon fuskat i debatterna mot den charmige socialdemokraten Bernie Sanders – den bäste, mest hoppingivande amerikanske presidentkandidaten på decennier – genom att hon fått frågor läckta till sig direkt från CNN-medarbetaren, tillika förra ordföranden hos Demokraterna, Donna Brazil. Redan tidigare hade det avslöjats att Demokraternas föregående ordförande Deborah Wasserman Schultz otillbörligt gynnat Clinton genom liknande förhandsläckor inför en annans av Clintons debatter mot Sanders. Den allra viktigaste lärdomen från den här valrörelsen har väl kanske trots allt varit att USA är betydligt mer av en plutokratisk oligarki än en verklig demokrati. Det kommer väl i och för sig knappast som en nyhet för någon, men tidigare har ändå trots allt de flesta av skumraskaffärerna skett bakom lyckta dörrar – aldrig förr har väl den demokratiska processen motarbetats så öppet och ogenerat som under denna valrörelse.

Tidskriften Time Magazine sammanfattade hela detta stora spektakel mycket träffande på sitt senaste omslag, där Trump och Clinton tillsammans leende står och håller upp en skylt med texten ”The end is near”. Det här varit det mest skandalfyllda amerikanska presidentvalet, med de två mest avskydda presidentkandidaterna, i USA:s historia. Nog finns det stort fog att bäva inför vad som komma skall och, oavsett vem som vinner. Men, som Karin Boye skulle ha sagt – ”det är vägen som är mödan värd”, och oj, vilken underhållande resa det har varit! Hela valrörelsen har varit som lång julafton för media, med nya uttryck såsom ”Weinergate”, Bill Clintons ”Dicking bimbos” och Trumps ”Grab them by the pussy” – och till och med det gamla internetmemet Grodan Pepe har ju fått vara med på ett hörn, efter att Clintonkampanjen kallade den stackars ledsna grodan rasistisk! Alldeles riktiga dju har dessutom alldeles oförhappandes också varit med och givit starkt symboliska virala mediebilder. Som då en liten fågel landade på podiet framför en mjukt leende Sanders – medan en fluga satte sig i pannan på Hillary Clinton…! Kort sagt, denna valrörelse har haft allt – förutom vett, sans och förnuftig politik…

De traditionella medierna har verkligen också gjort sitt bästa för att försöka vara med och sätta agendan. Det har varit det mest partiska presidentvalet någonsin från medias sida, då tv-kanaler som CNN (även kallat ”Clinton News Network”) och MSNBC, och tidningar som Huffington Post, ogenerat helt och hållet ställt sig på den Demokratiska kandidatens sida. Otroligt nog har faktiskt högerextrema Fox News hört till de mest opartiska nyhetsmedierna i detta val – ett tecken på att någonting är väldigt fel i amerikansk politik.

När de traditionella medierna så har övergivit alla tankar på opartiskhet och neutralitet, har väljare på båda sidor istället tvingats att söka sig till sociala medier för att göra sina röster hörda och ventilera sina åsikter. I desperation har de båda kandidaterna försökt ta kontroll över de sociala medieberättelserna om sig själva – och intressant nog har de misslyckats med sin egen sociala medieanvändning på exakt motsatt sätt. Trump har gått ut och sagt alldeles för mycket på sitt ökända Twitterkonto, medan Clinton tvärtom varit allt för tyst och undvikande, vilket bidragit till bilden av henne som en skum elitist med saker att dölja. Clintonkampanjen har i sin iver över att ta kontroll över berättelserna i sociala medier till och anställt ett helt team kallat ”Correct the Record”, vars enda uppgift har varit att ta över sociala mediekanaler och mer eller mindre i smyg fylla dem med Clintonvänligt innehåll och kommentarer för att påverka opiononen. I hög grad har dessa försök att ta över sociala medier dock slagit tillbaka, så att dessa sociala mediekapningar istället har förlöjligats, med resultatet att nästintill allt kraftigt Clintonvänligt innehåll i sociala medier börjar ses som manipulerat och betalt för. Så istället har de både kandidaternas obetalda anhängare mest själva fått föra kampen ute i sociala medier där kandidaterna misslyckats. Och här har en intressant trend varit att vända förolämpningar från meningsmotståndare till positiva slagord för dem själva. Så har Trumpanhängare i sociala medier tagit till sig Clintons uttryck ”Deplorables” som ett slagord för den rurala arbetarklassen mot den urbana Wall Street-elit Clinton representerar. Och från andra sidan har anhängare till Clinton vänt Trumps ”Nasty Woman”-kommentar om Clinton till att bli ett feministiskt slagord.

WikiLeaks har blivit en stor aktör i valet genom nämnda läckor kring Weinergate och Clintons fusk, mygel och mejl. Vilket i sin tur har lett USA att hota lilla Ecuador, och fått dem att strypa Julian Assanges internettillgång på den ecudadorianska ambassaden i London. Men det obehagligaste av allt är kanske trots allt hur Clintonkampanjen utan några bevis försökt att skylla dessa Wikileaksläckor på Ryssland, och hävdat att Ryssland direkt skulle blandat sig i presidentvalet på Trumps sida. Och nog skulle Putin alldeles säkert föredra den hetlevrade, politiskt oerfarne och lättmanövrerade Trump i Vita huset – men det finns trots allt inga bevis som tyder på att Ryssland skulle vara direkt involverat i att läcka Clintons skandaler. Så är de två stormakterna USA och Ryssland – två militaristiska, djupt nationalistiska och hyperkapitilistiska stater – nu åter ständigt i luven på varandra, vare sig det handlar om hackande eller om proxykrig som i Syrien och Ukraina. USA-ledda Natotrupper samlar sig nu åter längs Rysslands gräns – inklusive med stora insatser i norska Finnmark. USA bygger upp vapensystem i östra Centraleuropa, medan Ryssland mobiliserar vid sina västra gränser – inklusive i exklaven Kaliningrad, det gamla Ostrpreussen mellan Polen och Litauen, en Östersjö blott ifrån Sverige. Det är en ytterst farlig lek med elden. Och var befinner sig Sverige då i detta andra Kalla krig av vapenskrammel och propaganda? Jo, långt upp knät på USA förstås. Vårt land har helt och hållet övergivit sin trygga neutralitet och alliansfrihet och ställt sig fullständigt på den ena militaristiska imperiemaktens sida – vi är nu blott USA:s lydiga knähund, och denna nya position skulle göra ett nytt Kallt krig långt mycket farligare för Sverige än det föregående.

En sak är då åtminstone säker – på onsdag morgon svensk tid kommer Donald Trump eller Hillary Clinton att stå som vinnare. Och vem som än vinner, förlorar vi… Men det var roligt så långe det varade.

Lever vi i Huxleys dystopi?

Då jag vid frukosten satt och funderade kring temat privat och offentligt skrivande för en essäuppgift, kom jag att tänka på den här tänkvärda seriestrippen, som jämför George Orwells dystopiska framtidsvision från romanen 1984, där medborgarna hålls i schack av ett fascistisk övervakningssamhälle fyllt utav propaganda och censur, med Aldous Huxleys likaledes dystopiska vision Brave New World (Sköna nya värld), där medborgarna istället hålls under kontroll genom att bombarderas med mängder av oväsentlig information och lättsmält massunderhållning, som får dem att strunta i de stora politiska frågorna och förlorar viljan till förändring, utan låter makthavarna oemotsagt få styra ifred – eller med Huxleys ord, vi ”underhåller oss själva till döds”. Ett knep som förstås redan de romerska kejsarna kände till enligt devisen ”bröd och skådespel”.

huxley-orwell-amusing-ourselves-to-death

 

Ett nästan övertydligt exempel på hur det ständiga behovet av underhållning kan fördumma det politiska klimatet är det just nu pågående amerikanska presidentvalet, som är långt mycket mer av dokusåpa och underhållning än politisk debatt kring viktiga frågor. Jag skrev lite om det i ett tidigare blogginläggning, men om du inte riktigt har hängt med, så är detta vad som hänt i såpan bara under den senaste veckan:

Hillary Clinton svimmade av under minneshögtiden för 11 september och fördes till sin dotters lägenhet. Någon timme senare kom hon ut med ett stort leende och sade att allt var bra, och kramade en framspringande flicka som var så uppenbart planterad att till och med nyhetsreportrarna suckade ljudligt och himlade med ögonen. Dagen efter, när hon insåg att hon inte längre kunde mörka, kom hon ut och sade att hon redan på fredagen hade fått veta av sin läkare att hon hade lunginflammation. Vid det laget hade hon alltså medvetet utsatt både sitt eget lilla barnbarn och en främmande liten flicka för risken att smittas av denna allvarliga sjukdom bara för att tjäna poäng i medierna.

Hennes man Bill deltog därefter i en intervju på CBS, och sade att hans fru presidentkandidaten ”ofta svimmar” – men ändrade sig snabbt till ”sällan”. Det Clinton-vänliga tv-bolaget klippte snabbt bort ordet ”ofta” innan det gick i sändning – vilket i sin tur fick Republikan-vänliga Fox News att gå i taket.

För att få bort uppmärksamheten från sin sjukdom gick Hillary Clinton sedan till attack mot… Grodan Pepe… och kallades honom rasisistisk…

Sedan kom en läcka från webbsajten DCLeaks, där den före detta utrikesministern Colin Powells skvaller-e-post kom fram, i vilken han bland annat sade att han inte kunde rösta på Hillary Clinton bland annat för att hon lät Bill fortsätta att, citat: ”dicking bimbos att home”. Å andra sidan gav han sig lika hårt åt Trump – och naturligtvis rapporterade CNN bara de negativa omdömena om Trump och Fox bara de negativa omdömena on Clinton.

Men Trump kunde förstås inte låta Clinton få all den negativa uppmärksamheten, utan gick i ett tal indirekt ut och uppmanade sina vapentokiga supportrar att lönnmörda hans motkandidat – detta för andra gången under valet… Men till sist bestämde han sig åtminstone den här veckan för att erkänna att den nuvarande presidenten Obama faktiskt är född i USA – och beskyllde snabbt Clinton för att vara den som först antytt att Obama var född i Kenya…

Nej, detta är alltså inte en såporera, utan presidentvalet i världens enda supermakt, vilket påverkar livet för alla människor i hela världen. Vem orkar bry sig längre om träiga politiska framtidsfrågor såsom klimatförändring, jämställdhet, frihandelsavtal, sjukvård eller vapenkontroll – det är väl mycket bättre att bli underhållen, eller…? Jag fruktar verkligen att Huxley har fått rätt…