”Annihilation” – Recension (spoilerfri)

Amerikanskt skräckdrama

 

Manus och regi: Alex Garland

Baserad på boken av Jeff VanderMeer

 

I rollerna:

Lena – Natalie Portman

Ventress – Jennifer Jason Leigh

Josie – Tessa Thompson

Anya – Gina Rodriguez

Cass – Tuva Novotny

Kane – Oscar Isaac

Lomax – Benedict Wong

 

Biologen Lenas make kommer plötsligt hem efter att ha varit spårlöst försvunnen på ett militärt uppdrag under ett års tid. Han är förvirrad och knappt kontaktbar, och blir med ens våldsamt sjuk. Han och Lena förs bort till en militäranläggning belägen precis intill ett märkligt energifält som innesluter ett stort skogsområde. Allting som lever i denna skog muteras och smälts samman av någon främmande biologisk entitet. Och under ledning av den dödssjuka psykologen Ventress ger sig Lena och ytterligare fyra kvinnliga forskare in i denna skog för att undersöka den. Samtliga har det gemensamt att de bär på ett sorgligt och självdestruktivt förflutet, som är skälet till att de accepterat detta dödliga uppdrag.

På ytan kan detta kanske tyckas som en ganska vanlig science-fiction-skräckfilm av samma stil som Alien. Men i själva verket är detta mer av ett mörkt psykologiskt drama med skräckinslag, med ett tema om destruktivitet, skapande, utveckling och förgänglighet. Det är en överraskande djup och känslomässig film som faktiskt berör. Mycket sevärd, med skådespeleri och manus som vida överträffar vad som vanligtvis är brukligt i skräckgenren. Man bör dock vara vid rätt sinnesstämning för att se den, och det är nog kanske inte rätt film för dig som bara vill ha en lagom mysig skräckfilm att koppla av till med en skål popcorn. Även om action- och skräckscenerna också är mycket välgjorda – och ofta chockerande grafiska…

Tyvärr har filmen floppat ganska stort i USA där den gick upp på bio, kanske för att publiken väntar sig något annat av en film i denna genre. Väldigt trist. Det här är en film jag rekommenderar starkt, förutsatt som sagt att du vet vad du ger dig in på. I Sverige kommer filmen tyvärr inte att visas på bio, vilket är synd på en så visuellt tilltalande film – men den finns däremot redan nu att se på Netflix.

Betyg: 4 av 5

Annonser

”Star Wars: Rebels” – Slutrecension (Obs – spoilers!)

I veckan sändes de tre sista avsnitten av Star Wars: Rebels. Denna fyra säsonger långa animerade äventyrserie följer besättningen på rebellskeppet Ghost i perioden mellan Episod III och Episod IV i Star Wars-sagan – precis innan filmen Rogue One utspelar sig. Seriens huvudkaraktärer är den kraftkänslige tonårspojken Ezra (Taylor Gray); hans mentor Kanan (Freddie Prinze Jr), en Jediriddare som undkommit Kejsare Palpatines utrotning av Jediorden; prisjägaren Sabine (Tiya Sircar); twi’lekpiloten Hera (Vanessa Marshall); den ruffige Zeb (Steven Blum) av det hundlika Lasatfolket; och den karismatiske mekanikroboten Chopper (Dave Filoni).

Serien är orkestrerad av Dave Filoni, som också gjorde den likaledes utmärkta och högst sevärda animerade serien The Clone Wars, som följde händelserna under Klonkriget mellan andra och tredje filmen. En serie som dessvärre lades ner i förtid i samband med Disneys köp av Lucasfilm. Något de två Filoni-serierna definitivt har gemensamt är att de båda blir bättre och mognare för varje säsong, efter att de tagit lite tid att hitta sig själva och sin ton. Och även om The Clone Wars absolut höll en jämnare hög nivå från avsnitt till avsnitt, så hör även det bästa i Rebels till något av det bästa inom hela Star Wars-sagan.

Den känslofyllda duellen mellan Vader/Anakin och hans forna lärling Ahsoka i Twilight of the Apprentice

… och den slutgiltiga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Maul i Twin Suns

… har redan blivit klassiska Star Wars-ögonblick.

Rebels blir visserligen aldrig alls i närheten av lika mörkt och våldsamt som The Clone Wars blev under sina sista säsonger – men det gör egentligen inte så mycket för historien i sig. Och även om Rebels har en betydligt mindre budget, vilket gör att animationen aldrig alls når samma höjd som i The Clone Wars, så blir trots allt även denna bättre för varje säsong.

Men vad som verkligen utgör hjärtat och som gör Rebels speciellt är dess brokiga grupp av huvudkaraktärer, som är lätta att tycka om och fästa sig vid, och deras nära band till varandra. Den allra bästa nya karaktären är dock den blåhyade och rödögde imperiegeneralen Thrawn. Hänsynslös och fanatisk – men alltid med ett diaboliskt lugn. Utmärkt gestaltad av den danske karaktärsskådespelaren Lars Mikkelsen (bror till den något mer kände Mads, som förstås syntes i Rogue One). En annan stor höjdpunkt i serien är förstås att få återse så många karaktärer från The Clone Wars, såsom Ahsoka (Ashley Eckstein), Kapten Rex (Dee Bradley Baker) och piraten Hondo (Jim Cummings) och få deras vidare historier berättade. Samtliga dessa tre karaktärer hör till de allra bästa i hela Star Wars-sagan. Rebels återintroducerar dessutom även bland andra Obi-Wan (Stephen Stanton), Maul (Sam Witwer), Leia (Julie Dolan), Lando (Billy Dee Williams), Saw Guerrera (Forest Whitaker), Vader (James Earl Jones) och Palpatine (Ian McDiarmid) under seriens gång. Och nya intressanta och mystiska varelser såsom The Bendu och Lothvargarna utvidgar samtidigt ytterligare den övergripande Star Wars-mytologin i nya intressanta riktningar.

Det känns allt som allt något chockerande hur mycket bättre både Rebels och The Clone Wars har varit jämfört med de båda sequelfilmerna – och i synnerhet jämfört med The Last Jedi. Båda dessa animerade serier har varit uppfyllda av verklig Star Wars-känsla. Rebels har varit ett livfullt äventyr och hoppingivande fantasi – i kontrast till The Last Jedi som är en film fylld av dyster, utdragen realism varvad med opassande Marvel-humor. Även samtliga prequelfilmer var bättre än The Last Jedi i det avseende att de faktiskt var livfulla och underhållande, och dessutom utvidgade Star Wars-universumet – just såsom Rebels och The Clone Wars gjort. Och det utan att förstöra gamla karaktärer såsom The Last Jedi mycket olyckligt gjorde med Luke Skywalker.

Seriens kvalitet beror förstås till stor del på dess huvudförfattare Dave Filoni och hans skickliga medförfattare. Filoni är verkligen George Lucas arvtagare, i ordets bästa bemärkelse. Filoni är en idémakare som kan se helheten och som förstår vad Star Wars bör vara – nämligen en spännande, fantasifull äventyrssaga. Med Rebels har Filoni också fått möjlighet att äntligen knyta ihop flera av de lösa trådar som fanns kvar efter det abrupta slutet på The Clone Wars – och lyckas dessutom skickligt med att knyta ihop serien med både prequelfilmerna, Rogue One, originalfilmerna, och till och med med sequelfilmerna i någon mån – återigen i motsats till den så illa planlagda The Last Jedi som knappt ens lyckades knyta ihop sig med The Force Awakens på ett övertygande sätt…

Slutet av Rebels öppnar upp för både en eller flera fortsättningsserier. Det lyckas med att vara ett tillfredsställande och rörande avslut och samtidigt presentera intressanta cliffhangers – återigen till skillnad från The Last Jedi, som alls inte lyckade ge mycket att se fram emot inför sista filmen utan mest lämnade en tomhet efter sig. Dave Filoni är utan tvekan Lucasfilms allra största tillgång just nu. Kan bara hoppas att Kathleen Kennedy och J. J. Abrams vill dra lärdom av vad Filoni har åstadkommit och använda sig av det i den fortsatta utvecklingen av Star Wars för att rädda Episod IX.

Höjdpunkter ur Rebels finns att se gratis på Youtube på den officiella kanalen Disney XD. Nedan är den mycket rörande epilogen för serien. Varning – naturligtvis innehåller den väldigt stora spoilers!

Recension: ”Star Wars: Episod VIII – De sista Jediriddarna”

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Manus & regi: Rian Johnson

 

I rollerna:

Rey – Daisy Ridley

Kylo Ren – Adam Driver

Luke Skywalker – Mark Hamill

Poe Dameron – Oscar Isaac

Finn – John Boyega

Rose Tico – Kelly Marie Tran

Leia Organa – Carrie Fisher

Amilyn Holdo – Laura Dern

Snoke – Andy Serkis

Hux – Domhnall Gleeson

DJ – Benicio Del Toro

Yoda – Frank Oz

Phasma – Gwendoline Christie

C-3PO – Anthony Daniels

Chewbacca – Joonas Suotamo

 

Den episka nu 40-åriga Star Wars-sagan fortsätter, och i den här filmen försöker sagans nya hjälte Rey få den gamle hjälten Luke Skywalker att ansluta sig som del av Motståndsrörelsen mot det nya mörka hotet Den Första Orden. Och samtidigt söker hon Lukes hjälp med att få reda på mer om Kraften inom henne. Under tiden kämpar den allt mer desperata och flyende Motståndsrörelsen under Leia Organa mot Första Orden i episka slag genom världsrymden.

Om den största kritiken mot The Force Awakens var att filmen var alltför lik A New Hope och därmed alltför förutsägbar, så är The Last Jedi åtminstone inte just detta. Den här filmen var full av överraskningar – på både gott och ont.

Första några bra saker med filmen. Dynamiken och relationen mellan Rey som den idealistiska goda kraften och Kylo som det ambivalenta mörkret fördjupade kraftigt genom den här filmen, och de båda karaktärernas kamp för att finna sin respektive plats i tillvaron var filmens största behållning. Jag gillade även Finns nya utveckling och hans relation till den nya intressanta, nördiga men idealistiska karaktären Rose. Relationen dem emellan var charmig, och deras sidohistoria i ett ”Rymd-Dubai” med teman som till och med snuddar vid antikapitalism och djurrätt kändes definitivt modig för att vara i en amerikansk blockbusterfilm för massorna.

Den här filmen känns överhuvudtaget ganska politisk och vågar snudda vid något känsliga dagsaktuella ämnen på ett sätt som Star Wars tidigare inte gjort, med tydliga blinkningar mot dagens dystra världssituation och inte minst det politiska läget i USA. Det övergripande temat kring misslyckanden och misstag, och om att lämna det förflutna bakom sig och trots allt vilja kämpa och våga tro på framtiden i en dyster tid känns välbehövligt och inspirerande – och definitivt djupt och tungt för att vara Star Wars.

Men, kanske är det trots allt också här som filmens största brist ligger – för det här känns bara inte längre som Star Wars. Känslan av oskuld och äventyr i en galax lång, långt bort är i stort sett försvunnen. Detta Star Wars är en hårdare och mer verklighetsnära värld. Mest av allt märks detta i Luke Skywalkers karaktär, som gått från att vara en hoppfull idealist som kunde se det goda i alla – till och med i Darth Vader – till att bli deprimerad och desillusionerad, och värst av allt till och med våldsbenägen nästan likt Anakin, och med stor skuld i Kylos fall. Detta är det absolut värsta med den här filmen – att den helt och hållet förstör och trampar på den ikoniska och inspirerande karaktären Luke Skywalker på ett sätt som bara känns frånstötande och som en förolämpning mot flera generationer av Star Wars-fans… Den här filmen markerar så det definitiva slutet på George Lucas vision för Star Wars och förstör i stort sett hela den historia och de karaktärer som Lucas omsorgsfullt byggde upp under sex filmer. Nu är det helt och hållet Disneys Star Wars – och dessvärre även komplett med den inlevelsebrytande Marvel-typen av tonårshumor och oneliners i samtliga dramatiska situationer… Och filmen förstör dessutom även helt sonika flera intressanta trådar som byggdes upp i The Force Awakens – och lämnar andra frågor helt obesvarade och bortglömda.

Filmen lider dessutom svårt av att ha alltför många parallella, ofokuserade i stort sett meningslösa handlingar, och allt för många birollskaraktärer – vilket bland annat gör att nya karaktärer som Poe, Hux och Phasma likväl som gamla karaktärer som Chewbacca, Threepio och Artoo i helt åsidosätts och känns i stort sett meningslösa filmen igenom.

Som ni kanske märker, befinner sig är den här filmen lite överallt i både ton och handling, med en del bra saker och en hel del mod och nytänk – men även en hel del som är riktigt dåligt och opassande. Filmen i sig får väl sägas vara helt okej om den nu vore en en fristående fantasyfilm utan Star Wars-märket att bygga på – men som en del av den större Star Wars-sagan är den tyvärr något av en besvikelse.

Mitt betyg: 2 av 5

Recension: ”Mordet på Orientexpressen” (spoilerfri)

Amerikansk deckare

 

Regi: Kenneth Branagh

Manus: Michael Green

Baserat på romanen av Agatha Christie

 

I rollerna:

Hercule Poirot – Kenneth Branagh

Edward Ratchett – Johnny Depp

Caroline Hubbard – Michelle Pfeiffer

Pilar Estravados – Penelope Cruz

Gerhard Hardman – Willem Dafoe

Prinsessan Dragomiroff – Judi Dench

Edward Henry Masterman – Derek Jacobi

Mary Debenham – Daisy Ridley

Hector MacQueen – Josh Gad

Dr. Arbuthnot – Leslie Odon Jr.

Hildegarde Schmidt – Olivia Colman

Elena Andrenyi – Lucy Boynton

Rudolph Andrenyi – Sergei Polunin

Biniamino Marquez – Manuel Garcia-Rulfo

Bouc – Tom Bateman

 

I mellankrigstidens oroliga Europa ser den perfektionistiske belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot fram emot en välbehövlig paus ombord på det lyxiga långdistanståget Orientexpressen, som ska ta honom hela vägen från Istanbul i Turkiet till den franska huvudstaden Paris. Men en orolig natt fastnar tåget i en snöstorm högt uppe bland bergen – och en av passagerarna mördas…

Det här är en mysig deckare som passar bra att kura ihop sig till i höstmörkret. En ganska lågmäld film, som lyckas skapa spänning utan särskilt mycket blod, action eller specialeffekter. En mycket skön andhämtning i denna tid av högljudda och plottriga blockbusterfilmer. Och det är väldigt roligt att själv tillsammans med Poirot försöka luska ut vem mördaren kan vara, att leta efter de små ledtrådarna och lösa de små tankenötterna filmen igenom.

Samtliga i den stjärnspäckade skådespelarensemblen får åtminstone någon scen att lysa i då de sätts under Poirots skarpa lupp, och Kenneth Branagh är mycket bra som detektiven själv. Branaghs porträtt är förstås väldigt annorlunda jämfört med både David Suchets ikoniska version och Albert Finneys version från den klassiska 1970-talsversionen. Branagh är en stiligare och måhända lite mer melankolisk Poirot. Men fortfarande med den alldeles särskilda humor och excentricitet som gjort Christies detektiv så omtyckt.

Och sist men inte minst är filmen även väldigt vacker med dess storslagna, mysiga vinterlandskap. Även de tidstypiska kläderna och det gamla tåget där det mesta av filmen utspelar sig är riktigt ögongodis.

Sammanfattningsvis, en fin liten film för avkoppling i höst- och vinterrusket, väl värd att se.

Mitt betyg: 4 av 5

 

 

Recension: ”Mother!”

Amerikansk dramathriller

Manus och regi: Darren Aronofsky

 

I rollerna:

Moder (Moder Jord) – Jennifer Lawrence

Han (Gud) – Javier Bardem

Man (Adam) – Ed Harris

Kvinna (Eva) – Michelle Pfeiffer

Äldste son (Kain) – Domhnall Gleeson

Yngre bror (Abel) – Brian Gleeson

Budbärare – Kristen Wiig

 

På ytan handlar denna film om en ung kvinna som just flyttat till ett nytt hus tillsammans med sin make, som är en poet med skrivkramp. En dag kommer en äldre man på besök, och hennes make låter honom stanna över natten – men snart börjar allt fler människor att anlända till huset och att allt mer ta över…

Men, i själva verket är hela filmen en allegori och symbolik över Jorden, Gud, Människan och Skapelsen – och i synnerhet över människans våld, destruktivitet och dess förstörelse av Jorden! På så sätt liknar den till sitt tema och budskap Aronofskys tidigare film Noah, som jag också gillade väldigt mycket. Men medan Noah var mer av ett fantasy- och äventyrsdrama, så är det här en väldigt mycket mörkare och mycket mer skrämmande film, med en svindlande, klaustrofobisk obehagskänsla hela den intensiva filmen igenom, något som bara trappas upp allt mer till desperation då vi obönhörligt går mot dess extremt brutala och obehagliga klimax.

Det här är definitivt Jennifer Lawrences show rakt igenom – hela filmen handling kan sammanfattas som ”Jennifers Lawrence reagerar på saker och ting”, då vi ser allt genom hennes ögon i hennes egenskap av en symbolisk Moder Jord. Men, hon gör detta så fantastiskt bra och bär verkligen upp hela den här filmen på sina axlar med sitt lysande, gripande skådespeleri! Men även Javier Bardem är väldigt bra som hennes självupptagne och korkade make, i ett långt ifrån smickrande symboliskt porträtt av Gud. Och Michelle Pfeiffer sticker också ut i en liten men minnesvärd biroll som den symboliska Eva.

Filmen är en frisk fläkt som en biblisk film med ett vänsterinriktat, ekologiskt och civilisationskritiskt budskap liksom tidigare nämnda Noah. Måhända är detta också en av anledningarna till att filmen fått ett ganska negativt eller blandat mottagande i USA, där filmen tyvärr även varit något av en flopp på biograferna – i USA hänger ju religion och kristendom starkt samman med högern, konservatism, kapitalism, industrialism och militarism, medan vänstern snarare förknippas med ateism – så den här filmen missar på så sätt så att säga båda grupperna. Filmens mörka ton och deprimerande tema hjälper nog inte heller för att nå en masspublik, och den genomsyrande bibliska symboliken gör att man nog måste vara åtminstone lite insatt i Bibelns centralfigurer och händelser för att ha verklig behållning. Så jag kan absolut förstå att filmen inte faller alla i smaken. Själv har jag dock ett mycket stort intresse för symbolik, mytologi och historia – och tyckte väldigt mycket om denna annorlunda, djupt rörande, engagerande och tänkvärda film, och vill rekommendera den starkt!

Mitt betyg: 5 av 5

 

Recension: ”Wonder Woman”

Amerikansk action

Regi: Patty Jenkins
Manus: Allan Heinberg, Zach Snyder, Jason Fuchs

I rollerna:
Wonder Woman – Gal Gadot
Steve Trevor – Chris Pine
Ludendorff – Dannny Huston
Dr. Maru – Elena Anaya
Sir Patrick – David Thewlis
Etta – Lucy Davis
Sameer – Said Taghaoumi
Charlie – Ewen Bremner
The Chief – Eugene Brave Rock
Hippolyta – Connie Nielsen
Antiope – Robin Wright

Wonder Woman är den första solofilmen för en superhjältinna i den pågående jättevågen av superhjältefilmer. Det är ganska skandalöst att det dröjt såhär långe. Och därför ville jag också gärna tycka om den här filmen – men tyvärr blev jag väldigt besviken över vad som visade sig vara en oerhört clichéfylld och tämligen trist och oinsipirerad superhjältefilm.

Jag ska trots allt börja med något av det som var bra. Rent visuellt och designmässigt var det en ganska snygg film. Även om datoranimationen var ganska undermålig emellanåt. Och filmen 3D märkets knappast och kändes illa använd, till den grad att en 3D-version mest kändes väldigt onödig…

Gal Gadot var definitivt filmens höjdpunkt – hon var oväntat övertygande, kraftfull och charmig och ägde verkligen huvudkaraktären, även när manus och repliker var emot henne. Filmen börjar också riktigt lovande, med en ganska intressant bakgrundshistoria om kriget mellan gudarna och en spännande miljö bland amazonerna i antikens Grekland. Connie Nielsen och Robin Wright är ståtliga och imponerande i sina allt dock för små roller som amazomkrigare. Fast, att inkludera en cameo av ett sydamerikanskt bältdjur i antikens Grekland, även om det bara är en så liten detalj, bryter förstås direkt all immersion och känns otroligt slarvigt från regissörens sida. Men, trots allt, filmens första del flyter mestadels på bra.

Men, så kommer vi till 1910-talet och Första världskriget. Och vi möter den helylleamerikanske machomanlige huvudrollsinnehavaren, spelad av Chris Pine,  som får allt för mycket utrymme i en förfärlig Gary Sue-roll. Han är en av de mest ointentionellt osympatiska ”hjältarna” någonsin och man känner knappast någonting alls för honom. Men tyvärr känns det som om filmen vill göra honom till huvudperson istället, med Wonder Woman som hans sidekick… ”Kärlekhistorien” i filmen känns fantastiskt onaturlig och påklistrad – och Pines predikande av amerikanska kärnfamiljsideal, medelsvenssonliv och könsstereotyper för att förföra en fri och mäktig grekisk amazonprinsessa är ren och skär suckande skämskuddenivå. Faktum är, att för att sägas vara en superhjältinnefilm så känns den den här filmen inte sällan väldigt sexistisk och nästan chauvinistisk.

Den amerikanska patriotismen filmen igenom är också väldigt tröttsam och sliskig. Även om det tyvärr hör till Hollywood och till superhjältegenren, så känns det ännu lite extra kladdigt här, när filmen utspelar sig under ett verkligt, otroligt komplicerat och fruktansvärt krig. Ett krig i vilket USA dessutom inte var mer än en liten parentes. Men jag kan tänka mig att det hem betydligt bättre hos en amerikansk publik än här i Europa. Överhuvudtaget känns det som om den här filmen mest gjort med en amerikansk publik i åtanke.

Detta intryck förstärks också av den otroligt trista clichén att tyskarna till skurkarna i  Första världskriget, ett krig där båda sidor var lika goda kålsupare, och där som europé väl sympatierna snarare får sig ligga närmast tyskarna och österrikarna om några. Ja, det är förstås bara en superhjältefilm och ska inte tas på allvar – men det ändå trist ifall unga tar med sig en felaktig svartvit bild från denna film. Och, att använda en nidbild av den verklige tyske generalen Ludendorff som filmens skurk känns om möjligt ännu mer osmakligt.

Kan tänka mig att om man inte vet något om Första världskriget eller grekisk mytologi, och om man älskar amerikansk propaganda och könsstereotyper, så kanske man tycker om den här filmen. Men annars är den ganska trist. Så i slutet kände jag mig till sist bara väldigt uttråkad. Och det är ett dåligt tecken när man finner sig själv faktiskt hålla med filmens antagonist i slutändan, och tycker han har den bästa poängen. Då känner jag att en film misslyckats kapitalt.

Fast eftertexterna var åtminstone snygga…

Betyg: 2 av 5

Gadot allena räddar den här filmen från allra lägsta betyg.

Recension: Skönheten och Odjuret (Spoilerfri)

Amerikansk romantisk fantasymusikal

Regi: Bill Condon
Manus: Stephen Chbosky, Evan Spiliotopolous
Baserat på romanen La Belle et la Bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1740)

I rollerna:
Belle – Emma Watson
Odjuret – Dan Stevens
Gaston – Luke Evans
LeFou – Josh Gad
Maurice – Kevin Kline
Mrs Potts – Emma Thompson
Lumière – Ewan McGregor
Gogsworth – Ian McKellen

En högfärdig prins på ett slott någonstans i 1700-talets Frankrike nekar en fattig gammal gumma husrum en stormig natt. Gumman, som visar sig vara en magisk fé, förvandlar då prinsen till ett förskräckligt odjur, som straff för att han dömde henne för henne för hennes yttre. Och förtrollningen kan bara brytas om han förälskar sig i någon, som dessutom älskar honom tillbaka.

En tid senare kommer Maurice, en åldrig eccentrisk konstnär, på villovägar genom skogen och hamnar vid Odjurets slott. Han plockar där en ros, som han lovat sin älskade älskade dotter Belle. Odjuret blir då rasande och tar honom till fånga. Belle kommer snart till Maurice hjälp – och tar hans plats som Odjurets fånge…

Denna nyinspelning av Disneys klassiska animerade musikal från 1991 följer mestadels det framgångsrika originalet väldigt troget scen för scen – men med en del nya scener som hjälper till att ge karaktärerna, och särkskilt relationen mellan Belle och Odjuret, lite mer djup än vad originalet kunde göra med sin kortare speltid. Den djupare relation som får lov att växa fram mellan dem båda i den här fillmen, och deras gemensamma intressen och matchande personligheter, gör faktiskt att deras band till varandra känns mer trovärdig än i originalet, med några riktigt charmiga nya scener dem emellan.

Jag blev personligen väldigt positivt överraskad av Emma Watsons insats som Belle. Även om hon inte alls är särskilt lik den animerade versionens Belle vare sig till utseende eller personlighet, så gör hon ändå en egen intressant och sympatisk tolkning av karaktären, och sjunger dessutom överraskande bra. Hon har dock en svår uppgift då hon under mer än halva filmen inte har någon annan än animerade figurer att agera gentemot. Här finns också en av filmens stora artistiska brister kan jag känna – Odjuret borde absolut inte datoranimerat, utan hade varit mycket bättre som en riktig makeupkostym. Dels för att ge Watson någon att faktiskt spela mot. Men framförallt därför att animeringen av Odjuret helt tyvärr helt enkelt inte är så särksilt lyckad eller ser särskilt trovärdig ut, vilket fråntar lite av inlevelsen i filmen. Odjuret är heller inte alls lika skräckinjagande eller djurisk som i det animerade originalet – utan han har här fått betydligt vänligare och mer mänskliga ansiktsdrag. Måhända för att ett så monsterlikt utseende skulle vara alltför otäckt för den yngsta publiken i en spelfilmsversion. Ett av den här filmens bästa tillskott jämfört med originalet är dock Odjurets nya egna solosång – ett vackert melankoliskt nummer, som inte så lite för tankarna till Fantomen på operan

Vad gäller slottets animerade komiska sidekicks, de förtrollade tjänarna – Mrs Potts (Emma Thompson), Lumière (Ewan McGregor) och Cogsworth (Ian McKellen) – så spelar de här en något mer undanskymd roll än i den animerade versionen. Men åtminstone får både McGregor med Be Our Guest och framförallt Thompson med den fantastiskt vackra temalåten Beauty and the Beast möjlighet att skina på egen hand med utmärkta sånginsatser – medan McKellen dessvärre får väldigt lite att göra filmen igenom.

Luke Evans är härligt uppblåst och självbelåten som Gaston – filmens sliskige skurk – och hans sång om sig själv är en av filmens stora höjdpunkter. Men den största förändringen av en karaktär jämfört med den animerade filmen finns hos Gastons ständige följeslagare LeFou (Josh Gad) som i originalet var en tämligen smaklös clownkäraktär, men som här givits en tämligen charmig personlighet, en moraliskt ambivalent karaktär som på grund av sin olyckliga kärlek till Gaston ibland går lite för långt för att vara honom till lags. Även Belles pappa Maurice (Kevin Kline) har fått en välkommen personlighetsförändring och har gått från att vara en förvirrad och hjälplös gammal man till att mest vara eccentrisk men intelligent och mycket varmhjärtad.

Kostymerna är mycket trogna sin franska 1700-talsmiljö, med pråliga balklänningar och pudrade peruker. Medan det faktum att byggnader och andra miljöer ibland känns som rekvisita och bakgrunder på en teaterscen å andra sidan å sin sida på ett positivt sätt bidrar till musikalscenskänslan. För det här verkligen en musikalfilm mer än någonting annat. Det är de välkända sångerna som är filmen största behållning – och det enda som fattas är väl undertexter att sjunga med till…!

Skönheten och Odjuret är en underhållande och högst sevärd film, även om den inte riktigt når upp till den magiska känslan hos originalet. Jag är över lag högst tveksam till Disneys långt gångna planer på att göra spelfilmer av sina gamla tecknade klassiker – nya versioner av Lejonkungen, Mulan, Dumbo och Den lilla sjöjungfrun är ju redan på gång. Det känns lite överflödigt. Men med både Skönheten och Odjuret och förra årets Djungelboken tycker jag trots allt att resultaten hittills varit över förväntan.

Betyg: 4 av 5