Recension: ”Wonder Woman”

Amerikansk action

Regi: Patty Jenkins
Manus: Allan Heinberg, Zach Snyder, Jason Fuchs

I rollerna:
Wonder Woman – Gal Gadot
Steve Trevor – Chris Pine
Ludendorff – Dannny Huston
Dr. Maru – Elena Anaya
Sir Patrick – David Thewlis
Etta – Lucy Davis
Sameer – Said Taghaoumi
Charlie – Ewen Bremner
The Chief – Eugene Brave Rock
Hippolyta – Connie Nielsen
Antiope – Robin Wright

Wonder Woman är den första solofilmen för en superhjältinna i den pågående jättevågen av superhjältefilmer. Det är ganska skandalöst att det dröjt såhär långe. Och därför ville jag också gärna tycka om den här filmen – men tyvärr blev jag väldigt besviken över vad som visade sig vara en oerhört clichéfylld och tämligen trist och oinsipirerad superhjältefilm.

Jag ska trots allt börja med något av det som var bra. Rent visuellt och designmässigt var det en ganska snygg film. Även om datoranimationen var ganska undermålig emellanåt. Och filmen 3D märkets knappast och kändes illa använd, till den grad att en 3D-version mest kändes väldigt onödig…

Gal Gadot var definitivt filmens höjdpunkt – hon var oväntat övertygande, kraftfull och charmig och ägde verkligen huvudkaraktären, även när manus och repliker var emot henne. Filmen börjar också riktigt lovande, med en ganska intressant bakgrundshistoria om kriget mellan gudarna och en spännande miljö bland amazonerna i antikens Grekland. Connie Nielsen och Robin Wright är ståtliga och imponerande i sina allt dock för små roller som amazomkrigare. Fast, att inkludera en cameo av ett sydamerikanskt bältdjur i antikens Grekland, även om det bara är en så liten detalj, bryter förstås direkt all immersion och känns otroligt slarvigt från regissörens sida. Men, trots allt, filmens första del flyter mestadels på bra.

Men, så kommer vi till 1910-talet och Första världskriget. Och vi möter den helylleamerikanske machomanlige huvudrollsinnehavaren, spelad av Chris Pine,  som får allt för mycket utrymme i en förfärlig Gary Sue-roll. Han är en av de mest ointentionellt osympatiska ”hjältarna” någonsin och man känner knappast någonting alls för honom. Men tyvärr känns det som om filmen vill göra honom till huvudperson istället, med Wonder Woman som hans sidekick… ”Kärlekhistorien” i filmen känns fantastiskt onaturlig och påklistrad – och Pines predikande av amerikanska kärnfamiljsideal, medelsvenssonliv och könsstereotyper för att förföra en fri och mäktig grekisk amazonprinsessa är ren och skär suckande skämskuddenivå. Faktum är, att för att sägas vara en superhjältinnefilm så känns den den här filmen inte sällan väldigt sexistisk och nästan chauvinistisk.

Den amerikanska patriotismen filmen igenom är också väldigt tröttsam och sliskig. Även om det tyvärr hör till Hollywood och till superhjältegenren, så känns det ännu lite extra kladdigt här, när filmen utspelar sig under ett verkligt, otroligt komplicerat och fruktansvärt krig. Ett krig i vilket USA dessutom inte var mer än en liten parentes. Men jag kan tänka mig att det hem betydligt bättre hos en amerikansk publik än här i Europa. Överhuvudtaget känns det som om den här filmen mest gjort med en amerikansk publik i åtanke.

Detta intryck förstärks också av den otroligt trista clichén att tyskarna till skurkarna i  Första världskriget, ett krig där båda sidor var lika goda kålsupare, och där som europé väl sympatierna snarare får sig ligga närmast tyskarna och österrikarna om några. Ja, det är förstås bara en superhjältefilm och ska inte tas på allvar – men det ändå trist ifall unga tar med sig en felaktig svartvit bild från denna film. Och, att använda en nidbild av den verklige tyske generalen Ludendorff som filmens skurk känns om möjligt ännu mer osmakligt.

Kan tänka mig att om man inte vet något om Första världskriget eller grekisk mytologi, och om man älskar amerikansk propaganda och könsstereotyper, så kanske man tycker om den här filmen. Men annars är den ganska trist. Så i slutet kände jag mig till sist bara väldigt uttråkad. Och det är ett dåligt tecken när man finner sig själv faktiskt hålla med filmens antagonist i slutändan, och tycker han har den bästa poängen. Då känner jag att en film misslyckats kapitalt.

Fast eftertexterna var åtminstone snygga…

Betyg: 2 av 5

Gadot allena räddar den här filmen från allra lägsta betyg.

Recension: Skönheten och Odjuret (Spoilerfri)

Amerikansk romantisk fantasymusikal

Regi: Bill Condon
Manus: Stephen Chbosky, Evan Spiliotopolous
Baserat på romanen La Belle et la Bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1740)

I rollerna:
Belle – Emma Watson
Odjuret – Dan Stevens
Gaston – Luke Evans
LeFou – Josh Gad
Maurice – Kevin Kline
Mrs Potts – Emma Thompson
Lumière – Ewan McGregor
Gogsworth – Ian McKellen

En högfärdig prins på ett slott någonstans i 1700-talets Frankrike nekar en fattig gammal gumma husrum en stormig natt. Gumman, som visar sig vara en magisk fé, förvandlar då prinsen till ett förskräckligt odjur, som straff för att han dömde henne för henne för hennes yttre. Och förtrollningen kan bara brytas om han förälskar sig i någon, som dessutom älskar honom tillbaka.

En tid senare kommer Maurice, en åldrig eccentrisk konstnär, på villovägar genom skogen och hamnar vid Odjurets slott. Han plockar där en ros, som han lovat sin älskade älskade dotter Belle. Odjuret blir då rasande och tar honom till fånga. Belle kommer snart till Maurice hjälp – och tar hans plats som Odjurets fånge…

Denna nyinspelning av Disneys klassiska animerade musikal från 1991 följer mestadels det framgångsrika originalet väldigt troget scen för scen – men med en del nya scener som hjälper till att ge karaktärerna, och särkskilt relationen mellan Belle och Odjuret, lite mer djup än vad originalet kunde göra med sin kortare speltid. Den djupare relation som får lov att växa fram mellan dem båda i den här fillmen, och deras gemensamma intressen och matchande personligheter, gör faktiskt att deras band till varandra känns mer trovärdig än i originalet, med några riktigt charmiga nya scener dem emellan.

Jag blev personligen väldigt positivt överraskad av Emma Watsons insats som Belle. Även om hon inte alls är särskilt lik den animerade versionens Belle vare sig till utseende eller personlighet, så gör hon ändå en egen intressant och sympatisk tolkning av karaktären, och sjunger dessutom överraskande bra. Hon har dock en svår uppgift då hon under mer än halva filmen inte har någon annan än animerade figurer att agera gentemot. Här finns också en av filmens stora artistiska brister kan jag känna – Odjuret borde absolut inte datoranimerat, utan hade varit mycket bättre som en riktig makeupkostym. Dels för att ge Watson någon att faktiskt spela mot. Men framförallt därför att animeringen av Odjuret helt tyvärr helt enkelt inte är så särksilt lyckad eller ser särskilt trovärdig ut, vilket fråntar lite av inlevelsen i filmen. Odjuret är heller inte alls lika skräckinjagande eller djurisk som i det animerade originalet – utan han har här fått betydligt vänligare och mer mänskliga ansiktsdrag. Måhända för att ett så monsterlikt utseende skulle vara alltför otäckt för den yngsta publiken i en spelfilmsversion. Ett av den här filmens bästa tillskott jämfört med originalet är dock Odjurets nya egna solosång – ett vackert melankoliskt nummer, som inte så lite för tankarna till Fantomen på operan

Vad gäller slottets animerade komiska sidekicks, de förtrollade tjänarna – Mrs Potts (Emma Thompson), Lumière (Ewan McGregor) och Cogsworth (Ian McKellen) – så spelar de här en något mer undanskymd roll än i den animerade versionen. Men åtminstone får både McGregor med Be Our Guest och framförallt Thompson med den fantastiskt vackra temalåten Beauty and the Beast möjlighet att skina på egen hand med utmärkta sånginsatser – medan McKellen dessvärre får väldigt lite att göra filmen igenom.

Luke Evans är härligt uppblåst och självbelåten som Gaston – filmens sliskige skurk – och hans sång om sig själv är en av filmens stora höjdpunkter. Men den största förändringen av en karaktär jämfört med den animerade filmen finns hos Gastons ständige följeslagare LeFou (Josh Gad) som i originalet var en tämligen smaklös clownkäraktär, men som här givits en tämligen charmig personlighet, en moraliskt ambivalent karaktär som på grund av sin olyckliga kärlek till Gaston ibland går lite för långt för att vara honom till lags. Även Belles pappa Maurice (Kevin Kline) har fått en välkommen personlighetsförändring och har gått från att vara en förvirrad och hjälplös gammal man till att mest vara eccentrisk men intelligent och mycket varmhjärtad.

Kostymerna är mycket trogna sin franska 1700-talsmiljö, med pråliga balklänningar och pudrade peruker. Medan det faktum att byggnader och andra miljöer ibland känns som rekvisita och bakgrunder på en teaterscen å andra sidan å sin sida på ett positivt sätt bidrar till musikalscenskänslan. För det här verkligen en musikalfilm mer än någonting annat. Det är de välkända sångerna som är filmen största behållning – och det enda som fattas är väl undertexter att sjunga med till…!

Skönheten och Odjuret är en underhållande och högst sevärd film, även om den inte riktigt når upp till den magiska känslan hos originalet. Jag är över lag högst tveksam till Disneys långt gångna planer på att göra spelfilmer av sina gamla tecknade klassiker – nya versioner av Lejonkungen, Mulan, Dumbo och Den lilla sjöjungfrun är ju redan på gång. Det känns lite överflödigt. Men med både Skönheten och Odjuret och förra årets Djungelboken tycker jag trots allt att resultaten hittills varit över förväntan.

Betyg: 4 av 5

Rogue One: A Star Wars Story – Recension (spoilerfri)

Amerikansk science-fiction
2 h 14 min
Från 11 år

Regi: Gareth Edwards
Manus: Chris Weitz, Tony Gilroy, John Knoll, Gary Whitta

I rollerna:
Jyn Erso – Felicity Jones
Cassian Andor – Diego Luna
Orson Krennic – Ben Mendelsohn
Chirrut Îmwe – Donnie Yen
Baze Malbus – Wen Jiang
Bodhi Rook – Riz Ahmed
K-2SO – Alan Tudyk
Saw Gerrera – Forest Whitaker
Galen Erso – Mads Mikkelsen
Mon Mothma – Genevieve O’Reilly
Bail Organa – Jimmy Smits
Darth Vader – James Earl Jones

 

Eftersom Rogue One: A Star Wars Story fortfarande är så ny på biograferna, och eftersom detta är en film som många säkert kommer att vilja se den under julen och mellandagarna, så kommer jag i den här recensionen att vara ännu mer försiktig med spoilers än vanligt!

Filmen utspelar sig direkt före A New Hope (original-Star Wars-filmen från 1977) och handlar om titelns Rogue One – en brokig grupp av rebeller som måste försöka stjäla ritningarna till det onda Galatiska Imperiets supervapen Dödsstjärnan, eftersom dessa ritningar kan visa rebellerna Dödsstjärnans enda svaga punkt.

Först av allt, rent hantverksmässigt, tekniskt och visuellt slår den här filmen samtliga tidigare Star Wars-filmer. Liksom i förra årets The Force Awakens blandas 2010-tals-effekter här skickligt samman med den klassiska 1970-tals-estetiken från originalfilmerna. Däremot är själva historien i  Rogue One långt mer originell än i The Force Awakens, som även om den var väldigt underhållande och välgjord, kändes lite för mycket som en uppdaterad kopia A New Hope. Rogue One går betydligt mer sin egen väg och vågar sticka ut.

Rogue One-rebellerna (som spelas utmärkt av Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen, Jiang Wen och Riz Ahmed) är väldigt charmiga, udda karaktärer som är lätta att tycka om, och känns lättare att relatera till än de nästan lite för perfekta huvudkaraktärerna i The Force Awakens. Ben Mendelsohn är lysande som filmens kalle och hänsynslöse huvudantagonist. Filmens välbehövliga comic relief kommer till största del från roboten K-2SO, som drog ner många skratt på den visning jag var på. Dödsstjärnans överbefälhavare Grand Moff Tarkin – i originalfilmen spelad av Peter Cushing – har tämligen trovärdigt kunnat återskapas med hjälp av CGI. Och, inte minst har vi ju det som nog alla i publiken väntat mest på – ett gästspel från självaste Darth Vader i absolut toppform!

Till skillnad från tidigare filmer i serien, som har haft sitt huvudfokus på äventyr och näst intill varit fantasyfilmer, fulla med mysticism och kraftfulla jedis, så är Rogue One i högsta grad en krigsfilm. Likheterna mellan det förtryckande Galaktiska Imperiet och Nazityskland såväl som det brittiska imperiet är förstås tydliga – men det finns även förvånansvärt djärva paralleller till det amerikanska imperiet, med starka allusioner till både atombomber och Vietnamkrig. Den här filmen är mörk, smutsig och brutal, det finns gott om starkt känslomässiga scener, och filmens 11-årsgräns känns faktiskt i lägsta laget – det här är absolut inte en film ett ta med mindre barn på. Känns faktiskt väldigt modigt av Disney att våga släppa igenom en så mörk film som del av sitt dyrbara Star Wars-märke.

Jag såg den här filmen på fredagskvällen två dagar efter premiären, i Malmös största biosalong – helt fullsatt, och som alltid med Star Wars var det en publik av väldigt olika åldrar. Reaktionerna verkade väldigt positiva. Det var fullt av inlevelse, med både skratt och tårade ögon. Och Personligen tycker jag att Rogue One hör till de allra bästa Star Wars-filmerna. Det här är julens givna storfilm – ännu en succé under vad som redan är ett fantastiskt rekordår för Disney!

 

Mitt betyg:
4/5

Inferno – Recension

Inferno

Amerikansk actionthriller från 2016
Från 15 år

Regi: Ron Howard
Manus: David Koepp
Baserad på boken av Dan Brown

I rollerna:
Robert Langdon – Tom Hanks
Sienna Brooks – Felicity Jones
Bertrand Zobrist – Ben Foster
Elizabeth Sinskey – Sidse Babett Knudsen
Harry Sims – Irrfan Khan
Christoph Bruder – Omar Sy
Vayentha – Ana Ularu

Inferno är den tredje filmen om den charmigt träige professorn Robert Langdon – och alltså uppföljaren till The Da Vinci Code och Angels and Demons. Precis som tidigare filmer i serien och de böcker som de baserats på, kretsar även denna film kring kniviga gåtor och religiös symbolik hos några av världens största kulturskatter. I den här filmen måste Langdon tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks stoppa ett extremt dödligt virus från att spridas över världen – samtidigt som de jagas utav flera olika organisationer som vill få tag på viruset själva.

Filmen börjar riktigt lovande. Vi kommer rakt in i handlingen med att filmens antagonist, miljardären Bertrand Zobrist håller ett tal som lyder ungefär såhär – jag parafraserar: ”Det tog hundra tusen år för mänskligheten att bli en miljard. Hundra år senare var vi två miljarder. Efter ytterligare 50 år hade den siffran fördubblats. Nu är vi nästan åtta miljarder.” Och fortsätter att prata om hur människan orsakar massförstörelse och massutrotning – en förstörelse som nu till och med hotar hennes egen existens om inget görs omedelbart. En film där antagonisten har rätt i sak, om än inte i handling, är alltid ett spännande grepp. Och för mig som studerat miljövetenskap och miljöetik, och som är väldigt intresserad av de här frågorna, så fångar förstås en sådan inledning direkt! Och hans ord om att ”den största synden är att se en kris i vitögat och välja att inte agera” känns väldigt träffande. Problemet är dock bara att den ”radikala lösning” som Zobrist föreslår på detta mycket verkliga problem är att – efter devisen ”ändamålen helgar medlen” – ta död på halva mänskligheten med ett virus…

Filmen fortsätter därifrån i ett rasande tempo. Vi möter Robert Landon första gången i en sjuksäng i Florens, skjuten i huvudet. Och därifrån följer ett intensiv jakt bland Italiens konstskatter. Allt är väldigt fartfyllt och spännande! Men, så någonstans mitt i filmen så händer någonting – allting stannar av någon anledning liksom bara av, och filmen börjar att falla samman… De tidigare filmerna i serien hade lite utav samma problem i detta att vara lite antiklimatiska – men den här gången är det betydligt värre än förut. Intrigen blir snart allt mer rörig och otrolig – och när filmen stannar upp blir dessutom de olika birollskaraktärernas platthet och brist på personlighet allt mer tydlig. Dessutom känns mysterierna i den här filmen oftast barnsligt enkla – och de diverse vackra miljöer som karaktärerna snabbt färdas igenom känns dessutom tragiskt bortslösade i snabba klipp.

Men, värst av allt är ändå själva slutklämmen…

VARNING – SPOILERS NEDAN!

Filmen har valt att helt och hållet frångå Dan Browns omvälvande slut från boken som ställer allt på ända. Istället har man helt sonika valt att infoga ett typiskt, trist och alldeles okontroversiellt Hollywoodslut – ett slut vars ända resultat blir en väldigt känsla utav tomhet och otillfredsställelse, där inga trådar knyts ihop kring filmens övergripande tema. Denna cop-out var väl i och för sig väntad – men ändå fantastiskt trist och en besvikelse. Jag hade hoppats att en politisk thriller skulle våga ta ut svängarna lite mer och våga vara mer trogen sin förlaga.

SPOILERS SLUT

Vet inte vad det är som gör att alla filmatiseringar utav Dan Browns böcker blir så underlägsna böckerna de baseras på. Med en kompetent regissör som Ron Howard, en så erfaren manusförfattaren som David Koepp, och idel gedigna skådespelare, så borde resultatet kunna bli så mycket bättre. Kanske är det helt enkelt så att Browns böcker med sina ordgåtor, invecklade intriger och långa exposéer inte lämpar sig särskilt bra för att filmas, trots att de känns väldigt cinematiska när man läser dem. En sak är i alla fall säker – under ett filmår fyllt utav floppande storfilmer utgör Inferno tyvärr inget undantag. Det här är en okej film som mest, inte mer. Synd på en så intressant idé.

Betyg: 2 av 5