Lever vi i Huxleys dystopi?

Då jag vid frukosten satt och funderade kring temat privat och offentligt skrivande för en essäuppgift, kom jag att tänka på den här tänkvärda seriestrippen, som jämför George Orwells dystopiska framtidsvision från romanen 1984, där medborgarna hålls i schack av ett fascistisk övervakningssamhälle fyllt utav propaganda och censur, med Aldous Huxleys likaledes dystopiska vision Brave New World (Sköna nya värld), där medborgarna istället hålls under kontroll genom att bombarderas med mängder av oväsentlig information och lättsmält massunderhållning, som får dem att strunta i de stora politiska frågorna och förlorar viljan till förändring, utan låter makthavarna oemotsagt få styra ifred – eller med Huxleys ord, vi ”underhåller oss själva till döds”. Ett knep som förstås redan de romerska kejsarna kände till enligt devisen ”bröd och skådespel”.

huxley-orwell-amusing-ourselves-to-death

 

Ett nästan övertydligt exempel på hur det ständiga behovet av underhållning kan fördumma det politiska klimatet är det just nu pågående amerikanska presidentvalet, som är långt mycket mer av dokusåpa och underhållning än politisk debatt kring viktiga frågor. Jag skrev lite om det i ett tidigare blogginläggning, men om du inte riktigt har hängt med, så är detta vad som hänt i såpan bara under den senaste veckan:

Hillary Clinton svimmade av under minneshögtiden för 11 september och fördes till sin dotters lägenhet. Någon timme senare kom hon ut med ett stort leende och sade att allt var bra, och kramade en framspringande flicka som var så uppenbart planterad att till och med nyhetsreportrarna suckade ljudligt och himlade med ögonen. Dagen efter, när hon insåg att hon inte längre kunde mörka, kom hon ut och sade att hon redan på fredagen hade fått veta av sin läkare att hon hade lunginflammation. Vid det laget hade hon alltså medvetet utsatt både sitt eget lilla barnbarn och en främmande liten flicka för risken att smittas av denna allvarliga sjukdom bara för att tjäna poäng i medierna.

Hennes man Bill deltog därefter i en intervju på CBS, och sade att hans fru presidentkandidaten ”ofta svimmar” – men ändrade sig snabbt till ”sällan”. Det Clinton-vänliga tv-bolaget klippte snabbt bort ordet ”ofta” innan det gick i sändning – vilket i sin tur fick Republikan-vänliga Fox News att gå i taket.

För att få bort uppmärksamheten från sin sjukdom gick Hillary Clinton sedan till attack mot… Grodan Pepe… och kallades honom rasisistisk…

Sedan kom en läcka från webbsajten DCLeaks, där den före detta utrikesministern Colin Powells skvaller-e-post kom fram, i vilken han bland annat sade att han inte kunde rösta på Hillary Clinton bland annat för att hon lät Bill fortsätta att, citat: ”dicking bimbos att home”. Å andra sidan gav han sig lika hårt åt Trump – och naturligtvis rapporterade CNN bara de negativa omdömena om Trump och Fox bara de negativa omdömena on Clinton.

Men Trump kunde förstås inte låta Clinton få all den negativa uppmärksamheten, utan gick i ett tal indirekt ut och uppmanade sina vapentokiga supportrar att lönnmörda hans motkandidat – detta för andra gången under valet… Men till sist bestämde han sig åtminstone den här veckan för att erkänna att den nuvarande presidenten Obama faktiskt är född i USA – och beskyllde snabbt Clinton för att vara den som först antytt att Obama var född i Kenya…

Nej, detta är alltså inte en såporera, utan presidentvalet i världens enda supermakt, vilket påverkar livet för alla människor i hela världen. Vem orkar bry sig längre om träiga politiska framtidsfrågor såsom klimatförändring, jämställdhet, frihandelsavtal, sjukvård eller vapenkontroll – det är väl mycket bättre att bli underhållen, eller…? Jag fruktar verkligen att Huxley har fått rätt…