”Ant-Man and the Wasp” – Recension

Amerikansk science-fiction/action

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers

 

I rollerna:

Scott Lang/Ant-Man – Paul Rudd

Hope Van Dyne/Wasp – Evangeline Lilly

Dr. Hank Pym – Michael Douglas

Ava – Hannah John-Kamen

Dr. Bill Foster – Laurence Fishburne

Sonny Burch – Walton Goggins

Luis – Michael Peña

Janet Van Dyne – Michelle Pfeiffer

 

Ant-Man and the Wasp – ”Myrmannen och Getingen” – är tredje filmen med superhjälten Ant-Man – efter Ant-Man och Captain America: Civil War. Han saknades ju i Avengers: Infinity War – och i detta mycket mer småskaliga och lättsamma äventyr får vi veta varför. Ant-Man har nämligen suttit i husarrest – och samtidigt försökt hjälpa Dr. Hank Pym och hans dotter Hope (alias Wasp) att rädda Hanks fru – Hopes mamma – som sitter fast i en annan dimension sedan trettio år tillbaka.

Konceptet om en superhjälte vars främsta styrka ligger i att kunna krympa till en myras storlek med hjälp av en högteknologisk dräkt känns väl ganska långsökt även med superhjältemått mätt. Och det är väl en del av förklaringen till att fokus här ligger ännu mer på humor än vad som är brukligt i de redan mycket humortyngda Marvel-filmerna. Ant-Man and the Wasp är en film som helt och fullt förlitar sig på att den höga karisman hos huvudrollsinnehavaren Paul Rudd ska vara nog för att kompensera för ett bristfälligt manus. Och till viss del fungerar det. Rudd tycks allt ha väldigt roligt i rollen – liksom för den delen hans medprotagonister Evangeline Lilly och en ovanligt pigg Michael Douglas. Och de får dessutom god uppbackning av tunga medskådespelare såsom Laurence Fishburne och Walton Goggins, och även Michelle Pfeiffer i en mindre roll.

Filmen börjar också tämligen starkt. Den första halvan tar väl tillvara på filmens styrkor och stora behållning – alltså Rudds humoristiska tajming och de tre protagonisternas kemi. Dessutom väcks faktiskt en del intressanta moraliska dilemman då dessa kommer i konflikt med den döende ung kvinna (ganska rörande gestaltad av Hannah John Kamen), vars tragiska öde Hank Pym indirekt står i skuld till.

Andra halvan av filmen tyngs dock tyvärr kraftigt ner av alltför långa, röriga och desorienterande actionscener, som även om de har många visuellt läckra element i slutändan trots allt ändå mest blir uttröttande. Och den humor som till en början var charmig blir med tiden mest påfrestande genom alltför många onödiga karaktärer som tar allt för mycket plats och som inte tycks fylla någon som helst annan funktion i historien än som tröttsam comic relief. I synnerhet är detta fallet med Michael Peñas karaktär, och hans båda likaledes överflödiga sidekicks.

Filmen har fem olika manusförfattare, vilket märks i det att både handling och individuella scener känns ofokuserade. Och dessutom, vilket tyvärr är alltför vanligt med actionfilmer, så är filmen alltför lång i förhållande till berättelsens faktiska innehåll. Det gör att filmen känns väldigt utdragen med onödigt många och långa scener där alls inte mycket av vikt händer. Att samtliga dessa fem manusförfattare dessutom är män märks också på den smått uttröttande grabbiga tonen filmen igenom.

Och i slutändan, efter två långa timmar, så slutar ändå allt dessvärre på just det sätt som man hela tiden kunnat förutspå. Så synd på en film som jag ändå trots allt tyckte hade sina goda stunder och en tämligen god potential.

 

Mitt betyg: 2 av 5

Annonser

”Captain Marvel” – ny trailer!

Nya trailern för Marvels kommande film Captain Marvel:

Captain Marvel är något av Marvels version av Superman – deras allra mest kraftfulla superhjälte. Och jag tycker att det här ser väldigt lovande ut! Trailern känns definitivt typiskt Marvelesque, med lättsam ton och fartfylld handling.

En stor del av filmen kommer att utspela sig under 1990-talet – och effekterna för att föryngra Samuel L. Jackon till hans 90-tals-jag ser riktigt imponerande ut! Hoppas att Jackson kommer att få en större roll här än vad som är brukligt i Marvel-filmerna. Även roligt att se Clark Gregg tillbaka som den gamla publikfavoriten Agent Coulson! Och naturligtvis ska det bli väldigt spännande att se Brie Larson i rollen som Captain Marvel själv – en roll som hon känns perfekt för! Och en karaktär som alltså säkerligen kommer att vara väldigt viktig och framträdande i Marvel-universumet under en lång tid framöver! Så jag ser väldigt mycket fram emot den här filmen!

 

”Avengers: Infinity War” – Recension (spoilerfri)

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely

 

I rollerna:

Thanos – Josh Brolin

Tony Stark/Iron Man – Robert Downey Jr

Peter Quill/Star-Lord – Chris Pratt

Gamora – Zoe Saldana

Thor – Chris Hemsworth

Doctor Stephen Strange – Benedict Cumberbatch

Peter Parker/Spider-Man – Tom Holland

Steve Rogers/Captain America – Chris Evans

Natasha Romanoff/Black Widow – Scarlett Johansson

Bruce Banner/Hulk – Mark Ruffalo

Drax – Dave Bautista

Mantis – Pom Klementieff

Nebula – Karen Gillan

Wanda Maximoff/Scarlet Witch – Elizabeth Olsen

Vision – Paul Bettany

T’Challa/Black Panther – Chadwick Boseman

James Rhodes/War Machine – Don Cheadle

Sam Wilson/Falcon – Anthony Mackie

Bucky Barnes/Winter Soldier – Sebastian Stan

Eitri – Peter Dinklage

Rocket Raccoon – Bradley Cooper

Groot – Vin Diesel

 

Rymdvarelsen Thanos har efter sitt långa sökande nu till slut funnit nästan samtliga de Oändlighetsstenar som ska tillåta honom att omedelbart utplåna hälften av allt liv i vårt universum. Och det är upp till jordens många superhjältar att samlas i ett desperat försök att stoppa honom.

Avengers: Infinity War är den så väldigt länge efterlängtade kulmen på mer än tio år av Marvel-filmer. Få filmer har väl någonsin varit lika hypade och haft lika stora förväntningar på sig som den här. Äntligen skulle ju karaktärerna från alla dessa filmer få mötas – och hela den värld som vi följt så länge verkligen sättas på spel!

Jag har själv aldrig varit bland de största av Marvel-fantaster, och har inte ens sett hälften av alla filmer i serien. Men även jag måste säga att jag verkligen hade väldigt roligt när jag såg den här filmen och blev väldigt positivt överraskad! Det här är utan tvekan min favorit bland samtliga Marvel-filmer hittills och den lever i mitt tycke faktiskt väl upp till de högt uppskruvade förväntningarna.

Det här är en film som vet vad den vill vara och vad dess publik vill ha – och levererar detta på ett ytterst skicklig sätt, samtidigt som den också vågar överraska. Det är publikfriande eskapistisk underhållning – i dess bästa bemärkelse. Det märks att historien är ytterst noga planerad och genomarbetad sedan lång tid tillbaka. Och det känns på något sätt som mer än bara en typisk girig blockbuster – som om att Marvel faktiskt genuint velat gå in för att ge sina trogna följare en riktigt fin belöning för alla dessa år.

Trots den rekordstora mängden karaktärer lyckas de flesta av dem få sin egen stund i rampljuset, om än vissa förstås mer än andra. Alldeles särskilt måste nämnas Thanos – filmens otroligt skräckinjagande antagonist. Vid sidan av publikfavoriten Loki är Thanos utan någon som helst tvekan den mest flerdimensionella Marvel-antagonisten hittills, och bär till stor del denna film på sina axlar. Det är en välbehövlig utveckling för en filmserie där annars just dess många alltför platta och ointressanta antagonister varit en av dess största akilleshälar. Andra karaktärer som lyser extra mycket är Thor, som här fortsätter i sin mer humoristiska version från den likaledes utmärkta Thor: Ragnarök, Doctor Strange som har en oerhörd pondus genom Benedict Cumberbatch – och så framför allt förstås hela det enormt charmiga Guardians of the Galaxy-teamet under ledning av Star-Lord och Gamora, som är en välbehövlig motvikt till de emellanåt nästan lite för präktiga och perfekta Avengers.

Visst är filmen fullproppad av spektakulära effekter och actionscener som bara är ren och skär underhållning – men det är också en film med förvånansvärt mycket hjärta. Utan att det för den sakens skull någonsin bli alltför sentimentalt. Och även om filmen har 11-årsgräns, så kan det kanske vara värt att varna för att det är gott om dödsfall – precis som förväntat förstås, men en del mindre barn kan kanske trots allt kan bli lite upprörda över att få se några av sina favorithjältar dö… Men trots all död är det ändå alls inte någon mörk film till sin ton. Tvärtom genomsyras hela filmen från början till slut av Marvels nu så ikoniska humor och kvicka, lättsamma och väldigt serietidningslika dialog.

Så jag rekommenderar starkt att gå och se den här filmen! Om än med ett litet förbehåll. För även om det nog rent teoretisk går att följa med någorlunda bra i handlingen utan någon som helst förkunskap, så bör du ändå ha sett åtminstone några av de tidigare Marvel-filmerna och veta åtminstone något om vilka dess olika karaktärer är för att få verklig behållning. Det här är definitivt inte filmen att starta din Marvel-bekantskap med. Och ju fler av de tidigare filmerna du sett, desto större kommer din belöning att bli.

Glöm inte heller att som vanligt sitta kvar till efter eftertexterna, för en extrascen som kommer att bli mycket viktig för framtiden!

Betyg: 5 av 5

 

 

Doctor Strange – Recension

Amerikansk fantasy/action

Regi: Scott Derrickson
Manus: Jon Spaihts, Scott Derrickson, C. Robert Cargill

I rollerna:
Doctor Strange – Benedict Cumberbatch
The Ancient One – Tilda Swinton
Kaecilius – Mads Mikkelsen
Mordo – Chitewel Ejiofor
Christine Palmer – Rachel McAdams
Wong – Benedict Wong
Den nya Marvel-filmen Doctor Strange är historien om den biljante men arrongante och självupptagne mästerkirurgen Stephen Strange, som skadar sina händer i en allvarlig bilolycka och därefter tvingas att tänka om sitt liv och sina värderingar. Och så är det en massa magi, mystik och kung-fu och så.

Det här är definitivt en film för stora dukar. Effekterna är alldeles häpnadsväckande fantastiska, i synnherhet i 3D. Det är The Matrix och Inception gånger hundra!

Som alltid har Marvel lyckats alldeles utmärkt i sin casting. Benedict Cumberbatch passar perfekt i rollen som Strange. Han är like charmig och karismatisk som vanligt – och gör en riktigt övertygande amerikansk accent Tilda Swinton är alltid briljant – så även här, som Stranges magiska läromästare ”Den Uråldriga”. Och danske Mads Mikkelsen är som alltid en otäckt bra som skurk, är om han tyvärr har han inte så jättemycket dialog.

Marvel har ofta haft problem med att man lagt alltför mycket tyngpunkt på illa tajmad humor i sina filmer, vilket ofta får dem att kännas alltför oseriösa. Den här filmen har också en hel del humor, men är ändå något mindre framträdande.

Jag gillar verkligen filmens nyandliga, mystiska och filosofiska tema, och även elementet kring magi och multipla dimensioner – allt känns som ett väldigt välkommet tillskott till ett Marvel-universum som jag känner annars blivit lite stelt och gått lite i samma gamla hjulspår på sistone. Tillsammans med Guardians of the Galaxy är Doctor Strange tveklöst det mest unika inslaget i Marvel-världen såhär långt.

Som är tradition med Marvel-filmer har även denna film två extra scener under eftertexterna – en i mitten av texterna, och en allra, allra sist. Särskilt den första av dem är väldigt rolig och intressant, men det lönar sig att stanna även för den andra, eftersom även denna kan tänkas ha bäring på de fortsatta filmerna i Marvel-universumet.

Doctor Strange känns som ett fräscht nytillskott till Marvel-universumet. Ett tankeväckande tema, fantastiska specialeffekter och en utmärkt casting gör detta till en mycket sevärd film!

Betyg: 4 av 5