Kursen ”Att skriva och publicera…” – en liten tillbakablick och reflektion

Så går kursen ”Att skriva och publicera i digitala medier” vid Malmö högskola, för vilken jag ursprungligen startade den här bloggen, snabbt mot sitt slut. Och det är dags att reflektera och tänka tillbaka. Det har gått väldigt fort och har ofta varit intensivt – och en hel del har jag fått med mig på vägen.

En mycket stor behållning för mig personligen har varit vårt arbete med kommunikationsplanen åt Rädda Barnen. Genom denna övning känner jag att jag fått större insikt i att arbeta med marknadsföringsprojekt mot en snäv deadline. Att analysera och på något sätt lära känna en organisation och dess kommunikationsförutsättningar var spännande och inspirerande, och en erfarenhet som jag känner att jag kommer att ha stor nytta av framöver.

Även arbetet med adventskalendern har varit intressant – i synnerhet detta att skapa en berättelse i förväg för att sedan publicera i realtid, och att se de svårigheter som kan uppstå i glappet däremellan, och att då ibland tvingas improvisera i realtid för att försöka fylla dessa. Dessutom fick jag genom detta stifta bekantskap med Instagram – ett medium jag aldrig använt förut trots dess allmänna popularitet och enkelhet.

Och så är det förstås roligt att just nu få skriva en novell för digitalt format, eftersom jag älskar skönlitterärt berättande, och det är ett område jag verkligen vill utvecklas inom! Kursen har definitivt gjort mig mer intresserad av självutgivning och digital publicering än jag varit förut. Och faktum är att jag nu fått lite blodad tand, och så smått också börjat skriva på en längre historia som utspelar sig i samma universum som min novell – fristående från denna, men med en del återkommande karaktärer. Så den hoppas jag att det kan bli något av också!

Även om arbetet med att att skapa min digitala portfolio online ännu alls inte är färdigt, så känner jag att denna när så är fallet kommer att vara till stor nytta och användning framöver, vare sig jag kommer att använda den för att marknadsföra mig mot potentiella arbetsgivare som företag eller organisationer, eller för att hitta frilansjobb.

Jag känner att kursen har givit mig ny kunskap och nya verktyg för att utveckla min kommunikation och de nya sociala och digitala medierna, som kan vara nytta i en mängd olika typer av positioner och branscher, som ett utmärkt komplement och påbyggnad av tidigare studier. Och som en något introvert person, som absolut föredrar skriftlig kommunikation över talad, så är utvecklingen där allt med kommunikation sker via tangentbord online, förstås väldigt välkommen!

Men, den allra största behållningen av alla för mig har tveklöst ändå varit att starta den här roliga bloggen, som min egen personliga röst och kanal! Och naturligtvis kommer min blogg att fortsätta, med ungefär samma typ av även och diskussioner, även efter kursens slut!

Den saga vi behöver

dsc04914

Den skånske kulturpersonligheten Sten Broman sade en gång lite skämtsamt: ”Mänskligheten indelas i fyra kategorier: banditer, lymlar, fähundar och idioter”. Och ett år som detta kan det nog kännas extra lätt att hålla med honom, som vi snart har Donald Trump vid makten i USA, då Theresa ”Thatcher II” Mays 1984-stat håller på att bli alltför verklig i Storbritannien, och då vi har havererande klimat- och ekosystem som allt fler ledande experter gett upp hoppet om att vi kan rädda, även om vi äntligen skulle vilja försöka. Det är i sådan mörk verklighet, med sådana dystra framtidsutsikter, som vi behöver skönlitteraturen som mest, vilken låter oss fly denna verklighet och dessa dystra framtidsutsikter.

Det tycks ligga ett töcken av likgiltighet över vår samtid. En slags vemodig belåtenhet – trots att vi alla kan se att vår värld är så väldigt långt ifrån perfekt och att det finns väldigt mycket kvar att göra. Vi ser efter vårt eget bo, och blundar inför problem som inte direkt berör oss här och nu. Västvärlden är den mest individualistiska delen av världen. Men detta ger också människan en tillvaro av ensamhet, otrygghet och osäkerhet. Vi behöver finna gemenskap och gemensamma värden att tro på och arbeta för. Jag fruktar att Friedrich Nietzsche har fått rätt då han förutspådde nihilismens, desillusionens och visionslöshetens seger, vilken skulle följa på alla gudars död och sekularismens seger.

Dagens berättelse om Sverige – den som heter Shrek och Fabyface på äventyr i Koncensuslandet Gråsosse – är en berättelse om fortsatt ohållbar och destruktiv materialism och masskonsumtion i ett samhälle av ökande klyftor, utbrändhet, depression och alienation. Inte särdeles inspirerande som framtidsberättelse. särskilt inte då vi redan nu överallt runtomkring oss ser just denna berättelses mörka konsekvenser. Denna reaktion emot elitism och samhällelig stiltje är vad som gett upphov både till framgångarna för populistiska högerpartier runtom i Europa såväl som till massrekryteringen av anhängare till religiösa extremistgrupper som IS och dess gelikar. För ett samhälle av visionslöshet och hopplöshet föder extremism. Något som även den brittiske oppositionsledaren Jeremy Corben mycket riktigt gick ut och påpekade just nu i dagarna.

Och det är just här vårt ökade behov av den stora sagan kommer in – inte bara som en tillflyktsort och en tröst i en mörk och dyster tid, utan ännu mer som ett verktyg för att faktiskt orka arbeta vidare trots allt. Skönlitteraturen tillåter oss att på ett friare, mer fantasifullt sätt få berätta om vår värld och om vår samtid – som en gränslös röst i en vilsen, visions- och identitetslös tillvaro. Skönheten hos skönlitteraturen är ju att den låter oss få slippa alla regler och normer, och får lov att vara drömsk och rent nonsens, såväl som djupaste allvar – och allt det som finns däremellan. I vårt likriktade höghastighetssamhälle blir skönlitteraturen en sista utpost för det verkligt genomtänkta, det lite härligt långrandiga – och det uppiggande provokativa!

En stor del av den äldsta bevarade skönlitteraturen, såsom exempelvis Bibeln eller Koranen, men även våra vackraste folksagor, skrevs med den explicita intentionen att genom underhållande fiktion, myter och legender säga oss som människor något om vårt tillstånd och vår plats i världen. Så vilka är då vår tids sagor och myter som vill säga oss något om vår nutid och framtid? Var finns dagens stora skönlitterära verk som kan återge oss tron på en bättre morgondag? Ifall några sådana verk inte redan finns idag, så behöver vi kanske skapa dem? För vi letar ännu efter det goda livet. Längtar desperat efter en annan berättelse om framtiden – något vackert att tro på och längta efter, för att orka kämpa vidare för framtida generationers skull. Just detta torde bli skönlitteraturens och sagoberättandets roll för framtiden – att tänja och spränga gränser och bygga upp de berättelser som återger oss som medborgare hoppet tron på människan som i grunden god, som för oss alla samman som ett verkligt enat folk – och ger oss något hoppingivande att drömma om, alla tillsammans.

Skånes längtan till Danmark: 340 år sedan Slaget vid Lund

Idag är en mörk och sorglig minnesdag – men en minnesdag som nog tyvärr kommer att gå alldeles obemärkt förbi för de allra flesta. Idag är nämligen på dagen 340 år sedan Slaget vid Lund. Det var dagen för det största och blodiga slaget i Nordens hela historia, då tio tusen människor dog på åkrarna norr om Lund. Och det var dagen då Skånska kriget vände från dansk fördel till svensk dominans, och obevekligt beseglade Skånes framtid. Det var en tragisk dag, då Skåne – ett bördigt, rikt och viktigt centralt beläget danskt kärnland, ett kulturellt, politiskt och ekonomiskt maktcenter i Danmark ända sedan det danska rikets grundläggande 500 år tidigare, kom att förvandlas till en negligerad och nedtryckt gränsprovins alldeles i utkanten av det karga, avlägsna Sverige. Därpå följde massmord och många årtionden av tvångsförsvenskning och kolonisering av Skåne ifrån den svenska statens sida. Det är en mycket mörk del av vår historia, som tyvärr ännu idag till största delen sopas under mattan från rikssvensk sida.

Nu vore det ultimata för framtiden – både för Skåne och för Skandinavien som helhet – en enad skandinavisk stat. Alla skandinaver är ju ett enda folk trots allt – åtminstone lika mycket som tyskar eller itialienare är ett folk. Vi talar i grunden samma språk och har mycket snarlika kulturer, värderingar och politiska rörelser, och hör kort sagt naturligen samman som ett. Men, fram tills detta enade Skandinavien förhoppningsvis kan bli verklighet en dag, så anser jag att det bästa för Skånes såväl som Blekinges omedelbara framtid nu vore att lämna Sverige och återansluta till Danmark så snart som möjligt. För det är helt enkelt fullständigt bissarrt att ha en riksgräns rakt igenom Skandinavens mest folkrika och tättbefolkade region.

Tillsammans med Bornholm skulle Skåne och Blekinge kunna bilda en egen östdansk region som östra halvan av Storköpenhamn. Med Skåne och Blekinge skulle Danmarks befolkning bli över sju miljoner – nästan lika stor som Sveriges, vars befolkning utan Skåne och Blekinge skulle sjunka till dryga åtta miljoner. Som del av Danmark skulle vi bli en integrerad del av huvudstadsregionen i vårt land, vilket skulle innebära stora satsningar på Skåne. En mycket större arbetsmarknad skulle öppnas upp, inte minst när det gäller de högt kvalificerade och specialiserade typer av jobb som skåningar idag måste flytta till Stockholm för att få. Även jobb inom industri och service skulle öka kraftigt – för att inte tala om all dansk arbetskraft och expertis som skånska företag skulle kunna ta del av för att expandera. Även satsningar på infrastruktur och transportsystem skulle bli större om vi låg nära vår egen huvudstad. Malmö-Lund skulle mer fullt ut integreras med världsstaden Köpenhamn, Helsingborg och Helsingör skulle växa samman till en enda integrerad storstad – i synnerhet vid byggandet av en HH-tunnel med pendeltåg under sundet. Christianstad – Kong Christian IV:s vackra paradstad – skulle bli naturlig regionalpolitisk huvudstad för nya Östdanmark med sitt centrala geografiska läge i regionen. Och Karlskrona skulle blomstra som Danmarks stora hamn mot öster – en unik dansk handelsport mot Baltikum och östra Polen. Mer tveksamt är kanske om även Halland skulle följa med Skåne och Blekinge tillbaka till Danmark. Större delen av Halland söker sig mer mot Göteborgsregionen än mot Öresund – möjligen med undantag för Halmstad-Laholm. Hallandsåsen känns trots allt som en mycket naturlig gräns, precis som Smålands djupa, glesbefolkade skogar är en naturligt riksgräns.

Det finns ingen anledning till att förneka att det svenska Skåne idag går på knäna, sina fina förutsättningar till trots. Arbetslösheten är högre här än i Sverige som helhet. Sjukvården såväl som skolan är i kris. Samhällsklyftorna ökar. Fattigdomen är större i Skåne än i landet som helhet. Den svenska immigrations- och integrationspolitiken har havererat, vilket drabbar Skåne som sydlig gränsregion allra mest. Och säkerhetskontrollerna för resor över sundet har blivit till en till synes permanent olägenhet för resande mellan Själland och Skåne. Men trots det permanenta krisläget i Skåne, sker trots allt de allra flesta satsningar i Sverige på den för oss skåningar avlägsna, välmående Stockholmsregionen där makthavarna bor och verkar – långt från vår skånska verklighet. För Skånes och Blekinges framtid är Danmark helt enkelt ett mycket bättre alternativ än att fortsätta att utarmas i ett Stockholmsfixerat Sverige. Istället för att vara en avsides provins styrd långt norrifrån, med liten förståelse och svagt intresse för våra behov, kan vi som ett danskt kärnland få en ny storhetstid med blicken riktad mot kontinenten. Medan Sveriges blick av tradition går mot öster – mot Finland och Baltikum – bör Skånes framtidsblick inom det danska riket  riktas mot kontinenten – mot våra stora närbelägna grannar Tyskland och Polen.

Men allra tyngst väger kanske trots allt de känslomässiga skälen för skånsk och blekingsk återgång till Danmark. Skånelänningars kultur, kynne och hela livssyn är än idag, trots alla försvenskningsinsatser under århundraden, på många sätt mer dansk än svensk, och det är med Danmark vi delar vårt ursprung och merparten av vår historia. Det räcker egentligen att lyssna på nationalsångerna – ”fjällhöga nord” eller ”breda bokar”, vart hör vi hemma?

Jag önskar att skåningar och blekingar själva får bestämma sin framtid. Om inte annat som ett sätt för Sverige att något gottgöra historiskt begånga synder gentemot våra provinser. Skottland fick sin folkomröstnning. Så vaför inte också låta oss gamla östdanskar få lov att folkomrösta om en återgång till till vårt moderland Danmark inom de kommande åren.  Opinionsundersökningar har ju trots allt  gång efter annan visat att det finns ett starkt stöd för en återgång till Danmark hos en stor del av Skånes befolkning.

Och varför inte bege sig till minnesmonumentet över Slaget vid Lund ikväll, eller under den kommande veckan, och lägga ner en liten ros där – om så bara för att visa att alla inte glömt allt blod som förgäves spildes där för vår frihets och framtids skull?

Den digitala sagan

En helt ny och gränslöst expansiv värld för fiktivt berättande har uppstått i digitala medier, genom vilka vem som helst kan nå ut med sin egen historia tack vare möjligheterna till självpublicering, självpromotion, interaktivt skapande och transmedialitet. Och denna formliga explosion av berättande gäller kanske mer än någon annan genre just den i vilken jag själv mest skriver i, och därför bäst känner till – det vill säga fantasy- och sagogenren. Detta är en genre som genom sin inneboende visualitet förstås kan tänkas lämpa sig alldeles särskilt bra för att finnas digitala medier.

Fantasy- och sagolitteratur har länge hört mycket intimt samman med både musik och bildkonst. Delar av folkmusikgenren, såväl som stora delar av metalgenren, hänger väldigt nära samman med fantasy och mytologi. De allra flesta låtarna i min metalspellista på Youtube, med band som Wolfhorde, Swallow the Sun och Wolves in the Throne Room, skulle lätt lämpa sig som ackompanjemang en hisnande fantasysaga. Och minst lika stark är förstås kopplingarna inom bildkonst. Medan gamla svenska husgudar inom sagobildkonst såsom John Bauer och Jenny Nyström säkert alltid kommer att bestå som inspirationskällor, så skapas det nu en så otroligt stor mängd ny underbar och fantasieggande digital sagobildkonst att man blir salig. Möjligheterna till att använda musik och bild i fantasy och sagor är kort sagt ändlösa och fantastiskt spännande.

En annan mycket spännande utveckling att allt fler specialiserade individer nu kan bli inblandade i skapandeprocessen kring ett verk – förutom författaren kan även digitala bildkonstnärer, musiker och röstskådespelare komma att bli integrerade delar i förlagens skapandeprocess. Jag är personligen väldigt förtjust i ljudböcker som spelas likt pjäser, med ensembler av röstskådespelare, à la Librixov ”Dramatic Readings”. Det finns just nu också en i mitt tycke oroande tendens till att sätta författaren själv alltför mycket i förgrunden, istället för att låta berättelsen tala för sig själv – och min förhoppning här är att dessa ensembleböcker kan göra en del för att motverka detta problem. Fast, det är förstås samtidigt av allra yttersta vikt att det fortsätter att vara möjligt för en enskild person att på egen hand skapa enbart med text även in framtiden, utan att ha tillgång till flera olika digitala medier.

Men med allt detta sagt, så är samtidigt åtminstone för mig en stor dela av charmen med fantasy, myter och sagor just detta att man som läsare får lov att skapa sina egna bilder som läsare och använda sin egen fantasi för att göra sig en personlig bild av karaktärer, varelser och miljöer, vilket försvinner ifall allt visas upp på ett explicit och specifikt manér. Därför är det allra bästa förhållningssättet till digitala publicerandet nog trots allt att ta vara på möjligheten att kunna skapa ljud- och bildversion som ett komplement till den huvudsakliga textversionen, och på så sätt låta mottagaren ta del av båda sidor av en berättelse efter eget tycke och smak. På så sätt får vi det bästa av båda världar – det nya och det gamla i en sagolik harmoni.

Livet på jorden går under – varför bryr sig så få?

Ytterligare en ny hemsk rappport har kommit ut om den apokalyptiska kris vi står inför. Enligt denna rapport uppskattas att den globala uppvärmningen kan eskalera till så mycket som sju grader inom  mindre än en livstid från idag. En sådan dramatisk höjning av vår planets medeltemperatur skulle innebära slutet för den mänskliga civilisationen – och alldeles säkerligen för nästintill allt annat liv på vår planet såsom vi känner det. Eller så den länkade artikeln från The Independent uttrycker det – det är ”game over”

Vi ser vår planets faktiska undergång i vitögat. Men igår valde världens mäktigaste och mest förorenande land en ledare som inte ens tror på människoskapad klimatförändring.

Och så ser jag ut över min hemstad i rusningstrafik. Ser oändliga köer med avgasutspyende bilar. Och jag ser reklamskyltar som vill få folk att köpa döda kycklingar till middag. Men inte många alls tycker att det är något konstigt med det här. Hela vårt samhälle är ju uppbyggt kring att alla dessa mängder med bilar ska köra fram och tillbaka åtminstone två gånger om dagen. Och på att människorna i dem ska arbeta som löneslavar genom de friskaste åren av sina enda liv, på jobb de kanske inte ens gillar, för att kunna masskonsumera vår döende planets tvinande resurser – och bland annat äta upp de djur som masslaktas i formliga dödsfabriker och som sedan snyggt paketeras och visas upp på reklampelarna. Som om inte dessa djur liksom människan vore individer, med bara ett enda dyrbart liv att leva, utan blott fanns till för vår människans själviska blodtörst och njutning.

Inte många verkar bry sig om att de liv de lever just nu dödar vår planet, dem själva, och allt annat som lever här. De flesta verkar inte alls vilja ha ett annat samhälle, utan vill  bara fortsätta att leva sina meningslösa och destruktiva liv uppbyggda på konsumtion och föroreningar, utan många tankar alls på konsekvenserna av allt det de gör.

Jag blir bara så ledsen ibland… Människan som art tycks uppenbart vara ett oerhört själviskt och korkat djur. Jag börjar verkligen tappa tron på mänskligheten – och jag känner inte alls särskilt stor glädje över att leva i människans värld i just nu.

President Donald Trump

Så har det otänkbara skett – Donald Trump blir USA:s näste president!

Den Clintonvänliga mediekanalen Huffinton Post smällde omedelbart på stort med rubriken: ”Nightmare: President Trump”. Men det är också väldigt underhållande att läsa och höra de svenska vanligtvis så USA-kramande medierna få kollektiv masspanik. Dagens Nyheter försöker exempelvis med en otroligt sexistisk vinkel och säger att skälet till att Clinton inte vann är att en majoritet av amerikaner inte kunde tänka sig en kvinna som president. Det visar förstås på en otroligt dålig insikt från dessa svenska så kallade politiska ”experter”. För mig, som näst intill uteslutande har följt valrörelsen genom amerikansk media – både gammelmedia och social media – så är det alldeles uppenbart att skälet till att Clinton inte vann är för att hon och hela hennes kampjan av goda skäl setts som så äckligt full av fiffel, båg och arrogant elitism. Allt från hur hon fuskade sig genom primärvalet för att kunna besegra den långt mer populäre och progressive Bernie Sanders, till hennes mygel, hemlighetsmakeri och otaliga mejlskandaler, till hennes intima band med den Wall Street-eliten, till hennes fullständiga brist på någon typ av personlighet. Det demokratiska partiet har bara sig själva att skylla för att man med alla medel försökt att pusha för den extremt impopulära Clinton, och för att det nu kommer tillbaka och biter dem i baken.

Trumps seger är en så uppenbar och välbehövlig proteströst mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. Det sorgliga är ju dock bara att även hela världen måste lida för detta resultat. Republikanerna får nu kontroll över inte bara presidentskapet, utan även över Representanthuset och Senaten, och dessutom med möjlighet att tillsätta flera nya domare i Högsta domstolen, vilket sammantaget ger Republikanerna nästintill obegränsad makt under de kommande fyra åren. Det kommer bland annat att leda till att Obamas nyinrättade sjukförsäkring försvinner, arbetslagar och anställningsskydd försämras, kvinnors rättigheter kring abort kommer att inskränkas, vapenlagarna kommer att luckras upp, och kanske värst av allt – världens mest förorenande nation per capita får nu en president som tror att talet om klimatförändring är ett kinesiskt påhitt för att skada amerikansk olje- och kolindustri, någon som kommer att stoppa upp det klimatarbetet och ytterligare påskynda vår planets förestående död.

Man skulle ju nu kunna hoppas att Sverige med allt detta i åtanke nu äntligen skulle bestämma sig för att åter skapa sig en egen röst i världen, och sluta upp med att svansa för supermakten. Men ack, naturligtvis kommer vi inte att göra det, för mesiga Lilla Landet Lagom vågar aldrig gå sin egen väg – redan har vår statsminister Shrek gått ut och sagt han ska göra vad han kan för att fortsätta att vara en lydig liten knähund även under Trump.

Och när det går åt Häcklefjäll i vilket fall, vad annat kan man väl göra än att omfamna världens galenskap och annalkande undergång, och välkomna Världspresident Trump för fyra komiska år framöver.

Presidentval i USA: Clinton mot Trump – slutet är här!

Efter vad som känts som åratal av valrörelse är det det imorgon slutligen dags för presidentval i USA! Sorgligt nog är ju USA ett land som av tradition helt saknar ett konkurrenskraftigt parti som ligger till vänster om mitten – men situationen i världens mest ojämlika industriland är nu ännu värre än på mycket, mycket länge. I ett farsartad val mellan Skylla och Karybdis tävlar två korrumperade, sliskiga och myglande superrika högerpolitiker om att ta makten i världens enda politiska, kulturella, militära och ekonomiska supermakt!

Man kan tycka att ett presidentval emot en så särdeles äckligt osympatisk och objektivt tokig och hatfylld person som Donald Trump skulle vara en promenadseger för den så erfarna Clinton. Problemet är ju bara att hon själv är så otroligt genomkorrumperad. Just här på den absoluta sluttampen, då valet näst intill tycktes avgjort, har hon åter dragits in i skandalen kring sina mejlkonton. Denna nya veva i affären, som började med en sexting- och otrohetsskandal kring senatorn med det ytterst passande namet Antony Weiner, under hans likaledes fantastiska pseudonym ”Carlos Danger”, kan kanske till slut bli det som fäller Clinton på målsnöret. En otrolig ödets ironi med tanke på hennes egen makes skandalomsusade förflutna. Clintons svar har vait att högljutt gå och hävda att FBI är partiskt till förmån för Trump. I samma veva har det dessutom framkommit nya avslöjanden om att hon fuskat i debatterna mot den charmige socialdemokraten Bernie Sanders – den bäste, mest hoppingivande amerikanske presidentkandidaten på decennier – genom att hon fått frågor läckta till sig direkt från CNN-medarbetaren, tillika förra ordföranden hos Demokraterna, Donna Brazil. Redan tidigare hade det avslöjats att Demokraternas föregående ordförande Deborah Wasserman Schultz otillbörligt gynnat Clinton genom liknande förhandsläckor inför en annans av Clintons debatter mot Sanders. Den allra viktigaste lärdomen från den här valrörelsen har väl kanske trots allt varit att USA är betydligt mer av en plutokratisk oligarki än en verklig demokrati. Det kommer väl i och för sig knappast som en nyhet för någon, men tidigare har ändå trots allt de flesta av skumraskaffärerna skett bakom lyckta dörrar – aldrig förr har väl den demokratiska processen motarbetats så öppet och ogenerat som under denna valrörelse.

Tidskriften Time Magazine sammanfattade hela detta stora spektakel mycket träffande på sitt senaste omslag, där Trump och Clinton tillsammans leende står och håller upp en skylt med texten ”The end is near”. Det här varit det mest skandalfyllda amerikanska presidentvalet, med de två mest avskydda presidentkandidaterna, i USA:s historia. Nog finns det stort fog att bäva inför vad som komma skall och, oavsett vem som vinner. Men, som Karin Boye skulle ha sagt – ”det är vägen som är mödan värd”, och oj, vilken underhållande resa det har varit! Hela valrörelsen har varit som lång julafton för media, med nya uttryck såsom ”Weinergate”, Bill Clintons ”Dicking bimbos” och Trumps ”Grab them by the pussy” – och till och med det gamla internetmemet Grodan Pepe har ju fått vara med på ett hörn, efter att Clintonkampanjen kallade den stackars ledsna grodan rasistisk! Alldeles riktiga dju har dessutom alldeles oförhappandes också varit med och givit starkt symboliska virala mediebilder. Som då en liten fågel landade på podiet framför en mjukt leende Sanders – medan en fluga satte sig i pannan på Hillary Clinton…! Kort sagt, denna valrörelse har haft allt – förutom vett, sans och förnuftig politik…

De traditionella medierna har verkligen också gjort sitt bästa för att försöka vara med och sätta agendan. Det har varit det mest partiska presidentvalet någonsin från medias sida, då tv-kanaler som CNN (även kallat ”Clinton News Network”) och MSNBC, och tidningar som Huffington Post, ogenerat helt och hållet ställt sig på den Demokratiska kandidatens sida. Otroligt nog har faktiskt högerextrema Fox News hört till de mest opartiska nyhetsmedierna i detta val – ett tecken på att någonting är väldigt fel i amerikansk politik.

När de traditionella medierna så har övergivit alla tankar på opartiskhet och neutralitet, har väljare på båda sidor istället tvingats att söka sig till sociala medier för att göra sina röster hörda och ventilera sina åsikter. I desperation har de båda kandidaterna försökt ta kontroll över de sociala medieberättelserna om sig själva – och intressant nog har de misslyckats med sin egen sociala medieanvändning på exakt motsatt sätt. Trump har gått ut och sagt alldeles för mycket på sitt ökända Twitterkonto, medan Clinton tvärtom varit allt för tyst och undvikande, vilket bidragit till bilden av henne som en skum elitist med saker att dölja. Clintonkampanjen har i sin iver över att ta kontroll över berättelserna i sociala medier till och anställt ett helt team kallat ”Correct the Record”, vars enda uppgift har varit att ta över sociala mediekanaler och mer eller mindre i smyg fylla dem med Clintonvänligt innehåll och kommentarer för att påverka opiononen. I hög grad har dessa försök att ta över sociala medier dock slagit tillbaka, så att dessa sociala mediekapningar istället har förlöjligats, med resultatet att nästintill allt kraftigt Clintonvänligt innehåll i sociala medier börjar ses som manipulerat och betalt för. Så istället har de både kandidaternas obetalda anhängare mest själva fått föra kampen ute i sociala medier där kandidaterna misslyckats. Och här har en intressant trend varit att vända förolämpningar från meningsmotståndare till positiva slagord för dem själva. Så har Trumpanhängare i sociala medier tagit till sig Clintons uttryck ”Deplorables” som ett slagord för den rurala arbetarklassen mot den urbana Wall Street-elit Clinton representerar. Och från andra sidan har anhängare till Clinton vänt Trumps ”Nasty Woman”-kommentar om Clinton till att bli ett feministiskt slagord.

WikiLeaks har blivit en stor aktör i valet genom nämnda läckor kring Weinergate och Clintons fusk, mygel och mejl. Vilket i sin tur har lett USA att hota lilla Ecuador, och fått dem att strypa Julian Assanges internettillgång på den ecudadorianska ambassaden i London. Men det obehagligaste av allt är kanske trots allt hur Clintonkampanjen utan några bevis försökt att skylla dessa Wikileaksläckor på Ryssland, och hävdat att Ryssland direkt skulle blandat sig i presidentvalet på Trumps sida. Och nog skulle Putin alldeles säkert föredra den hetlevrade, politiskt oerfarne och lättmanövrerade Trump i Vita huset – men det finns trots allt inga bevis som tyder på att Ryssland skulle vara direkt involverat i att läcka Clintons skandaler. Så är de två stormakterna USA och Ryssland – två militaristiska, djupt nationalistiska och hyperkapitilistiska stater – nu åter ständigt i luven på varandra, vare sig det handlar om hackande eller om proxykrig som i Syrien och Ukraina. USA-ledda Natotrupper samlar sig nu åter längs Rysslands gräns – inklusive med stora insatser i norska Finnmark. USA bygger upp vapensystem i östra Centraleuropa, medan Ryssland mobiliserar vid sina västra gränser – inklusive i exklaven Kaliningrad, det gamla Ostrpreussen mellan Polen och Litauen, en Östersjö blott ifrån Sverige. Det är en ytterst farlig lek med elden. Och var befinner sig Sverige då i detta andra Kalla krig av vapenskrammel och propaganda? Jo, långt upp knät på USA förstås. Vårt land har helt och hållet övergivit sin trygga neutralitet och alliansfrihet och ställt sig fullständigt på den ena militaristiska imperiemaktens sida – vi är nu blott USA:s lydiga knähund, och denna nya position skulle göra ett nytt Kallt krig långt mycket farligare för Sverige än det föregående.

En sak är då åtminstone säker – på onsdag morgon svensk tid kommer Donald Trump eller Hillary Clinton att stå som vinnare. Och vem som än vinner, förlorar vi… Men det var roligt så långe det varade.