”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” – Recension (spoilerfri)

Brittisk-amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: David Yates

Manus: J. K. Rowling

 

I rollerna:

Newt Scamander – Eddie Redmayne

Tina Goldstein – Katherine Waterston

Jacob Kowalski – Dan Fogler

Queenie Goldstein – Alison Sudol

Grindelwald – Johnny Depp

Albus Dumbledore – Jude Law

Credence – Ezra Miller

Leta Lestrange – Zoë Kravitz

Yusuf Kama – William Nadylam

Nagini – Claudia Kim

Theseus Scamander – Callum Turner

 

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott är den direkta uppföljaren till filmen Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Det är den andra av fem filmer i Fantastiska vidunder-serien – som i sin tur är prequelfilmer till de åtta filmerna i Harry Potter-serien. Filmen är skriven av Harry Potter-författarinnan J. K. Rowling själv, och regisserad av David Yates – regissören av de fyra sista Harry Potter-filmerna.

Den ondsinte trollkarlen Grindelwald har flytt ur sin fångenskap i det magiska fängelset Azkaban och åter gett sig ut för att finna den vilsne och instabile Credence. Och Professor Dumbledore ber den godhjärtade Newt att ge sig av till Paris för att hitta och stoppa Grindelwald och hans planer innan det är försent.

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott är en film som uppenbart är gjord för redan inbitna fans av Harry Potter-universumet. Det är en film med väldigt mycket hjärta och mycket djup Som vanligt med Rowlings verk är det karaktärerna och världsbyggandet som är hennes riktigt stora styrka. Karaktärerna och deras personligheter, utveckling och relation till varandra är i den här filmen viktigare än handlingen i sig. Handlingen är visserligen ändå mycket fartfylld och omväxlande, med många spektakulära actionscener – men dessa känns trots allt inte som huvudsaken med filmen.

Eftersom här finns ganska många karaktärer, mycket bakgrundshistoria och mycket att hålla reda på så det kan det helt säkert vara svårt för den som är mindre insatt i den här världen att hänga med. Det krävs absolut att man sett första Fantastiska vidunder-filmen, och det skadar verkligen inte om man även sett Harry Potter-filmerna eller ännu hellre läst böckerna. Trohet till serien belönas verkligen här, med både små och stora referenser och överraskningar.

Filmen bärs annars upp av sina fyra mycket charmiga huvudkaraktärer i Newt, Tina, Jacob och Queenie, vars komplicerade relationer till varandra vi här får se utvecklas ännu mer. Överhuvudtaget är det en film alldeles uppfylld av många udda, excentriska, osäkra och lite trasiga och helt enkelt mångfacetterade personligheter – som därför även känns så lätta att själv identifiera sig med och tycka om. Jämfört exempelvis med Marvel-universumet eller Star Wars, där i stort sett varenda karaktär känns omänskligt perfekt – vare sig med eller utan superkrafter. Så det här är en välkommen frisk fläkt. Och kanske kan det också bero litegrann på skillnaden mellan brittisk och amerikansk kultur, där britter tenderar att föredra mer mänskliga och komplexa karaktärer medan amerikaner mer vill ha perfekta hjältar att se upp till. Vilket också skulle kunna vara en del av skälet till att den här filmen hittills gått så mycket bättre i Europa än i USA.

Castingen är som vanligt utmärkt och samtliga skådespelare äger övertygande sina roller. Förutom Redmayne, Waterston, Fogler och Sudol bör även Zoë Kravitz och Ezra Miller nämnas för fantastiska karaktärsgestaltningar. Johnny Depp är mardrömslik, otäck, diabolisk – och karismatisk – i rollen som Grindelwald. En roll så långt ifrån Jack Sparrow som det väl nästan går att komma. Och Jude Law lyckas också bra i att gestalta den ikoniske Dumbledore. Han har träffande fångat rektorns manér och intonation i en yngre version.

Och inte minst får vi förstås även se en del nya fantastiska vidunder! Dessa märkvärdiga varelser som ofta är hämtade ur intressanta mytologier från runtom i världen – och den här gången alldeles särskilt från Asien – är förstås en annan av filmens allra största behållningar. Fast jag skulle nästan önska att vi faktiskt fick se ännu mer av dessa! Och visuellt och effektmässigt är filmen absolut ögongodis.

Filmen är en bra bit mörkare än sin direkta föregångare. Och den tar dig snabbt mellan skratt och tårade ögon – med humor, spektakel, drama och romans om vartannat. Det är också en vuxnare film än någon av Harry Potter-filmerna. Potter-välden har definitivt vuxit upp tillsammans med sin ursprungspublik. Så allt som allt, en riktigt bra film – alldeles särskilt för vuxna fans av Harry Potter-universumet och som tycker om karaktärsdriven handling, udda karaktärer och en lite mörkare magisk fantasyton.

 

Mitt betyg: 4 av 5

Annonser

Newt Scamander – en annorlunda, välbehövlig typ av manlighet

Min spoilerfria recension av Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott kommer ut här på bloggen i slutet av den här veckan! Men innan dess vill jag väldigt gärna tipsa om den här fina Youtubevideon som kom ut efter förra filmen 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem och som handlar om varför Newt Scamander – huvudkaraktären både i den förra filmen och den här nya  – är en så väldigt viktig, välbehövlig och välkommen typ av manlig protagonist!

(Varning – videon innehåller stora spoilers för filmen Fantastiska vidunder och var man hittar dem)

Som videon mycket riktigt säger – Newt är en väldigt annorlunda manlig huvudkaraktär för en blockbusterfilm från Hollywood. Han är blyg och lite tafatt, tillbakadragen och introvert – och också väldigt mjuk, medkännande och omtänksam. Han är en sårbar karaktär, men som också är djupt engagerad och intelligent. Det här är en typ av man som vi är i desperat behov se av att se mer av i äventyrs- och fantasyfilmer, filmer annars mest hyllar extroverta machomän. Newt är förstås en mycket fin bekantskap för oss vuxna som själva är åt det introverta hållet. Men viktigast av allt är ju att pojkar som växer upp och själva är introverta också har någon att verkligen kunna identifiera sig med och se upp till som en förebild – för att se att de själva också är bra precis så som de är. Så helt enkelt – fram med fler introverta och känsliga manliga hjältar på film!  

”Jurassic World: Fallen Kingdom” – Recension

Amerikanskt science-fictionäventyr

 

Regi: J.A. Bayona

 

Manus: Derek Connolly, Colin Trevorrow

 

I rollerna:

Owen Grady – Chris Pratt

Claire Dearing – Bryce Dallas Howard

Eli Mills – Rafe Spall

Maisie Lockwood – Isabella Sermon

Franklin Webb – Justice Smith

Zia Rodriguez – Daniella Pineda

Benjamin Lockwood – James Cromwell

Ken Wheatley – Ted Levine

Mr. Eversoll – Toby Jones

Dr. Henry Wu – B.D. Wong

Iris – Geraldine Chaplin

Dr. Ian Malcolm – Jeff Goldblum

 

Jurassic World: Fallen Kingdom är den femte filmen i Jurassic Park-serien och den direkta uppföljaren till Jurassic World. Den tidigare känslokalla affärskvinnan Claire Dearing har nu helt bytt bana och istället blivit till en engagerad dinosaurierättsaktivist. Och när dinosaurieön Isla Nublar står inför att totalförstöras i ett vulkanutbrott måste hon åter slå sig ihop med den velociraptorviskande machomannen Owen Grady för att försöka rädda så många dinosaurier som räddas kan. Men den girige, sliskige kapitalisten Eli Mills och hans kumpaner har andra planer. De vill istället auktionera ut dinosaurierna som vapen.

Första halvan av Fallen Kingdom, som utgör själva räddningsexpeditionen, är en äventyrsfilm med klassisk matinékänsla. Här finns dock även flera riktigt känslosamma scener fyllda av panikslagna och döende dinosaurier på den katastrofdrabbade ön – så känsliga personer varnas… I andra halvan byter filmen sedan drastiskt ton och blir till mer av en skräckfilm då både protagonister och antagonister jagas genom mörka rum och korridorer av den nya, hyperintelligenta dinosaurien Indoraptor. Denna del av filmen är betydligt bättre än den första – för visst är Jurassic Park-serien som allra bäst när den vågar röra sig in i skräckterritoriet istället för att bara vara ren blockbusteraction!

Fallen Kingdom är i mitt tycke nog faktiskt den bästa filmen i Jurassic Park-serien sedan Jurassic Park och The Lost World. Möjligen säger detta mer om många av dessa filmers låga kvalitet än om Fallen Kingdoms förträfflighet – men filmen är ändå absolut inte utan meriter. Den är åtminstone ett väldigt stort fall framåt efter den absoluta tågkrasch till film som var Jurassic World. Pratts och Howards karaktärer, som båda var fullständigt outhärdliga i förra filmen, har här tonats ner kraftigt och blivit betydligt mer sympatiska även om de fortfarande är väldigt endimensionella. Och medan Jurassic World hade minst en hel handfull direkt olidliga karaktärer, så är väl den enda i den här filmen som kommer i närheten av detta i så fall Justice Smiths överdrivna comic relief-karaktär. Hans roll i filmen blir dock tack och lov allt mindre ju längre den lider.

Fallen Kingdom berör faktiskt också många tunga, intressanta och svåra filosofiska och moraliska frågor kring sådant djur- och naturskydd, kloning, och arters och individers existensberättigande – men utan att för den delen alls tappa fokus på att först och främst vara en underhållande äventyrsfilm. För när det kommer till kritan, vad man förstås mest av allt vill se i en Jurassic Park-film är giriga kapitalister och blodtörstiga jägare som jagas och äts upp av dinosaurier – och visst bjuder Fallen Kingdom på en fullt tillfredsställande mängd av detta! Filmen är dessutom väldigt visuellt snygg med sin tydligt skräckfilmsinspirerade stil som för tankarna tillbaka till både Jurassic Park och The Lost World. Samtidigt saknar jag dock förstås John Williams fantastiska musik, som tyvärr bara används ytterst sparsamt här… Och så finns det även en hel drös av både små och stora kul referenser att hålla utkik efter filmen igenom – som exempelvis ett porträtt av Frankenstein-författarinnan Mary Shelley i ett av rummen på den herrgård där mycket av filmen utspelar sig!

Jurassic World: Fallen Kingdom känns i slutändan som en film skapad med en hel del av både tanke och hjärta. Och även om resultatet är långt ifrån perfekt så är det här ändå trots allt ett stort steg i rätt riktning för denna serie, som ännu långt ifrån nått sitt slut.

 

Mitt betyg: 3 av 5

”Ant-Man and the Wasp” – Recension

Amerikansk science-fiction/action

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers

 

I rollerna:

Scott Lang/Ant-Man – Paul Rudd

Hope Van Dyne/Wasp – Evangeline Lilly

Dr. Hank Pym – Michael Douglas

Ava – Hannah John-Kamen

Dr. Bill Foster – Laurence Fishburne

Sonny Burch – Walton Goggins

Luis – Michael Peña

Janet Van Dyne – Michelle Pfeiffer

 

Ant-Man and the Wasp – ”Myrmannen och Getingen” – är tredje filmen med superhjälten Ant-Man – efter Ant-Man och Captain America: Civil War. Han saknades ju i Avengers: Infinity War – och i detta mycket mer småskaliga och lättsamma äventyr får vi veta varför. Ant-Man har nämligen suttit i husarrest – och samtidigt försökt hjälpa Dr. Hank Pym och hans dotter Hope (alias Wasp) att rädda Hanks fru – Hopes mamma – som sitter fast i en annan dimension sedan trettio år tillbaka.

Konceptet om en superhjälte vars främsta styrka ligger i att kunna krympa till en myras storlek med hjälp av en högteknologisk dräkt känns väl ganska långsökt även med superhjältemått mätt. Och det är väl en del av förklaringen till att fokus här ligger ännu mer på humor än vad som är brukligt i de redan mycket humortyngda Marvel-filmerna. Ant-Man and the Wasp är en film som helt och fullt förlitar sig på att den höga karisman hos huvudrollsinnehavaren Paul Rudd ska vara nog för att kompensera för ett bristfälligt manus. Och till viss del fungerar det. Rudd tycks allt ha väldigt roligt i rollen – liksom för den delen hans medprotagonister Evangeline Lilly och en ovanligt pigg Michael Douglas. Och de får dessutom god uppbackning av tunga medskådespelare såsom Laurence Fishburne och Walton Goggins, och även Michelle Pfeiffer i en mindre roll.

Filmen börjar också tämligen starkt. Den första halvan tar väl tillvara på filmens styrkor och stora behållning – alltså Rudds humoristiska tajming och de tre protagonisternas kemi. Dessutom väcks faktiskt en del intressanta moraliska dilemman då dessa kommer i konflikt med den döende ung kvinna (ganska rörande gestaltad av Hannah John Kamen), vars tragiska öde Hank Pym indirekt står i skuld till.

Andra halvan av filmen tyngs dock tyvärr kraftigt ner av alltför långa, röriga och desorienterande actionscener, som även om de har många visuellt läckra element i slutändan trots allt ändå mest blir uttröttande. Och den humor som till en början var charmig blir med tiden mest påfrestande genom alltför många onödiga karaktärer som tar allt för mycket plats och som inte tycks fylla någon som helst annan funktion i historien än som tröttsam comic relief. I synnerhet är detta fallet med Michael Peñas karaktär, och hans båda likaledes överflödiga sidekicks.

Filmen har fem olika manusförfattare, vilket märks i det att både handling och individuella scener känns ofokuserade. Och dessutom, vilket tyvärr är alltför vanligt med actionfilmer, så är filmen alltför lång i förhållande till berättelsens faktiska innehåll. Det gör att filmen känns väldigt utdragen med onödigt många och långa scener där alls inte mycket av vikt händer. Att samtliga dessa fem manusförfattare dessutom är män märks också på den smått uttröttande grabbiga tonen filmen igenom.

Och i slutändan, efter två långa timmar, så slutar ändå allt dessvärre på just det sätt som man hela tiden kunnat förutspå. Så synd på en film som jag ändå trots allt tyckte hade sina goda stunder och en tämligen god potential.

 

Mitt betyg: 2 av 5

”Solo: A Star Wars Story” – Recension

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: Ron Howard

Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan

 

I rollerna:

Han Solo – Alden Ehrenreich

Chewbacca – Joonas Suotamo

Qi’ra – Emilia Clarke

Beckett – Woody Harrelson

Lando – Donald Glover

Dryden Voss – Paul Bettany

Enfys Nest – Ellen Kellyman

L3-37 – Phoebe Waller-Bridge

Val – Thandie Newton

Rio – Jon Favreau

 

Disneys och Lucasfilms stora publikflopp Solo: A Star Wars Story har alldeles nyligen släppts på Bluray och DVD – och eftersom jag även själv kom att se filmen för första gången nu i veckan så kommer här en liten recension!

Solo: A Star Wars Story berättar historien om Han Solos turbulenta liv innan han träffade Luke Skywalker och hur han blev till den han var då vi mötte honom i A New Hope. Vi får bland annat se hur han först träffade Chewie och Lando, och hur han fick tag på sitt ikoniska skepp Millenniefalken.

För dig som kanhända har haft turen att missa det, så har den här filmen genom hela sin produktion plågats av problem, kaos och kontrovers. Dess ursprungliga regissörer sparkades då filmen var 90 procent färdig, efter starkt missnöje kring filmens utveckling från både manusförfattare och skådespelare. Varpå filmen nästintill helt och hållet filmades om under stor tidspress av en blixtinkallad Ron Howard – till enorma extra kostnader och förseningar. Redan innan alla dessa problem kändes intresset för en film om en ung Han Solos äventyr väldigt ljummet från både allmänhet och inbitna fans – och inte blev intresset direkt större efter de minst sagt splittrade omdömena kring The Last Jedi. Och när Disney dessutom ovanpå allt fattade det otroligt dumma beslutet att släppa Solo bara någon vecka efter två andra stora, enormt populära blockbusterfilmer – Avengers: Infinity War och Deadpool 2 – så var ödet för Solo beseglat. Fast ändå kunde väl knappast ens Disney ha förutsett riktigt hur katastrofala publiksiffrorna för filmen i slutändan blev, med biointäkter som knappast ens räckte till att täcka produktionskostnaderna för filmen.

Så med allt detta i åtanke – förtjänade Solo dessa usla siffror? Är filmen verkligen så dålig? Jag kan säga, att visst känns filmen för all del ofta ganska förutsägbar. Handlingen känns också stundtals en aning förvirrad, meandrande och plottrig. Filmen är betydligt längre än den behövde vara. Och flera av birollskaraktärerna känns antingen underutvecklade eller överflödiga. Solo är helt enkelt långt ifrån något mästerverk. Men den är trots allt betydligt bättre än förväntat. Det är i grunden en mycket underhållande, charmig och kul film med en lättsam ton och ett fartfyllt tempo. Definitivt den mest lättsamma Star Wars-filmen hittills under Disney-eran och ett mycket välkommet tonskifte efter The Last Jedi och Rogue One, som även om de var tekniskt välgjorda också var ganska tunga och mörka. Solo är å andra sidan absolut en film som passar alldeles utmärkt att mysa framför under en regnig höstkväll som ren underhållning – och en film som även tål att ses om.

Filmen bärs verkligen helt och hållet upp av Alden Ehrenreich i rollen som Han Solo. Ehrenreich har absolut lyckats fånga den upproriska charmen hos den ikoniska karaktären, samtidigt som han lyckats göra den till sin egen. Det var definitivt ingen enkel uppgift – men hans karisma allena räddar verkligen väldigt mycket av den här filmen. Mycket imponerande. Och det är även väldigt roligt att se samspelet mellan honom och den finske basketspelaren Joonas Suotamo, som här gör sin tredje film i rollen som Chewbacca. De båda har en väldigt fin kemi, och och det är roligt att få se Chewbacca inta en större roll i handlingen än vanligt. Donald Glover känns dessvärre inte riktigt lika övertygande i rollen som Lando. Trots Glovers naturliga karisma känns det inte som att han riktigt lyckas fånga personligheten hos den Lando vi känner från originaltrilogin. Å andra sidan har han en tämligen begränsad roll i filmen, vilket möjligen försvårat i att kunna göra karaktären rättvisa. Emilia Clarke fungerar å sin sida väldigt bra som Han Solos farliga kärleksintresse Qi’ra. Clarkes typiska kyliga och distanserade skådespeleri passar utmärkt för den här oväntat komplexa rollen. Och så vill jag även uppmärksamma Ellen Kellyman i rollen som den unga rebelledaren Enfys Nest. En spännande ny bekantskap som gör ett starkt intryck i sina få scener.

Det här är en utmärkt film för de som gillar klassiska äventyrsfilmer – även för de som inte är så jätteinsatta i det minst sagt komplexa Star Wars-universumet. Även om det finns gott om små påskägg, referenser och en del överraskningar som är roliga för de mer inbitna fansen, så är historien i sig väldigt fristående och oberoende. Samtidigt väver filmen många nya trådar som känns som att de var menade att följas upp i kommande filmer. Återstår att se vad det blir av dessa planer nu efter den beklagliga och faktiskt oförtjänta floppen på biograferna.

Så, om du går in för att se Solo: A Star Wars Story som ett lättsamt och kul äventyr och inte förväntar dig något djupt mästerverk så tror jag nog att du  – liksom jag  – kan ha riktigt roligt med den här filmen.

Mitt betyg: 3 av 5

”Captain Marvel” – ny trailer!

Nya trailern för Marvels kommande film Captain Marvel:

Captain Marvel är något av Marvels version av Superman – deras allra mest kraftfulla superhjälte. Och jag tycker att det här ser väldigt lovande ut! Trailern känns definitivt typiskt Marvelesque, med lättsam ton och fartfylld handling.

En stor del av filmen kommer att utspela sig under 1990-talet – och effekterna för att föryngra Samuel L. Jackon till hans 90-tals-jag ser riktigt imponerande ut! Hoppas att Jackson kommer att få en större roll här än vad som är brukligt i Marvel-filmerna. Även roligt att se Clark Gregg tillbaka som den gamla publikfavoriten Agent Coulson! Och naturligtvis ska det bli väldigt spännande att se Brie Larson i rollen som Captain Marvel själv – en roll som hon känns perfekt för! Och en karaktär som alltså säkerligen kommer att vara väldigt viktig och framträdande i Marvel-universumet under en lång tid framöver! Så jag ser väldigt mycket fram emot den här filmen!

 

Recension: ”Deadpool 2” (spoilerfri)

Amerikansk actionkomedi

 

Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese, Ryan Reynolds, Paul Wernick

 

I rollerna:

Deadpool – Ryan Reynolds

Cable – Josh Brolin

Vanessa – Morena Baccarin

Firefist – Julian Dennison

Colossus – Stefan Kapicic

Negasonic Teenage Warhead – Brianna Hildebrand

Yukio – Shioli Kutsuna

Domino – Zazie Beets

Dopinder – Karan Soni

Weasel – T.J. Miller

 

Såg igår äntligen Deadpool 2. Och visserligen har det gått nästan tre månader sedan biopremiären, men för er som kanske ännu inte sett den så vill jag ändå passa på att säga att det här absolut kändes som en väldigt värdig uppföljare till det kulturella fenomen som var den första filmen!

I denna andra film drabbas den vulgäre superhjälten Deadpool är en fruktansvärd personlig tragedi som försätter honom i djup personlig kris. Men han finner ny mening i livet genom att försöka rädda en försummad och misshandlad tonårspojke från att få en mörk och våldsam framtid. Så nej, det här är alls ingen solskenshistoria precis – vilket för all del den första filmen till största delen inte heller var.

Men vad som gör Deadpool så speciellt är förstås att även när handlingen i sig är väldigt tragisk så vänder den kvicka dialogen och de absurda situationerna istället det hela till väldigt skruvad komedi. Detta med en mycket särskild typ av humor som till allra största delen bygger på populärkulturella referenser i kombination med chock- och könshumor. Om man inte alls gillar dessa typer av humor så är detta säkerligen inte filmen för dig. Känsliga personer varnas å det grövsta! Och även om man gillar humorn så kan det ändå emellanåt nästan kännas som lite övermäktigt här – den här filmen ligger och balanserar väldigt nära den gränsen.

Men vad jag ändå tycker absolut räddar den här filmen är att den samtidigt känns befriande äkta och genuin – i synnerhet i jämförelse med andra filmer i  superhjältegenren, som ofta känns ganska ytliga och plastiga även när de är underhållande och sevärda. Det finns faktiskt väldigt mycket hjärta och djup här bakom skratten, och ett vackert budskap i grunden om att acceptera och hylla olikheter – och att det är okej att inte vara perfekt eller som alla andra. Det tycker jag är väldigt fint. Och Deadpools många personliga kriser är också väldigt fint fångade och rörande mitt i all humor, liksom vänskapen mellan alla dessa brokiga och trasiga karaktärer. Dessa teman lyfter filmen till en högre nivå. Men den är förstås också väldigt rolig och underhållande, och jag skrattade faktiskt många gånger åt de populärkulturella referenserna i synnerhet. Och – som alltid med Marvel men ännu mer här – sitt för allt i världen kvar under eftertexterna för många roliga extrascener!

Mitt betyg: 4 av 5