”Avengers: Infinity War” – Recension (spoilerfri)

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely

 

I rollerna:

Thanos – Josh Brolin

Tony Stark/Iron Man – Robert Downey Jr

Peter Quill/Star-Lord – Chris Pratt

Gamora – Zoe Saldana

Thor – Chris Hemsworth

Doctor Stephen Strange – Benedict Cumberbatch

Peter Parker/Spider-Man – Tom Holland

Steve Rogers/Captain America – Chris Evans

Natasha Romanoff/Black Widow – Scarlett Johansson

Bruce Banner/Hulk – Mark Ruffalo

Drax – Dave Bautista

Mantis – Pom Klementieff

Nebula – Karen Gillan

Wanda Maximoff/Scarlet Witch – Elizabeth Olsen

Vision – Paul Bettany

T’Challa/Black Panther – Chadwick Boseman

James Rhodes/War Machine – Don Cheadle

Sam Wilson/Falcon – Anthony Mackie

Bucky Barnes/Winter Soldier – Sebastian Stan

Eitri – Peter Dinklage

Rocket Raccoon – Bradley Cooper

Groot – Vin Diesel

 

Rymdvarelsen Thanos har efter sitt långa sökande nu till slut funnit nästan samtliga de Oändlighetsstenar som ska tillåta honom att omedelbart utplåna hälften av allt liv i vårt universum. Och det är upp till jordens många superhjältar att samlas i ett desperat försök att stoppa honom.

Avengers: Infinity War är den så väldigt länge efterlängtade kulmen på mer än tio år av Marvel-filmer. Få filmer har väl någonsin varit lika hypade och haft lika stora förväntningar på sig som den här. Äntligen skulle ju karaktärerna från alla dessa filmer få mötas – och hela den värld som vi följt så länge verkligen sättas på spel!

Jag har själv aldrig varit bland de största av Marvel-fantaster, och har inte ens sett hälften av alla filmer i serien. Men även jag måste säga att jag verkligen hade väldigt roligt när jag såg den här filmen och blev väldigt positivt överraskad! Det här är utan tvekan min favorit bland samtliga Marvel-filmer hittills och den lever i mitt tycke faktiskt väl upp till de högt uppskruvade förväntningarna.

Det här är en film som vet vad den vill vara och vad dess publik vill ha – och levererar detta på ett ytterst skicklig sätt, samtidigt som den också vågar överraska. Det är publikfriande eskapistisk underhållning – i dess bästa bemärkelse. Det märks att historien är ytterst noga planerad och genomarbetad sedan lång tid tillbaka. Och det känns på något sätt som mer än bara en typisk girig blockbuster – som om att Marvel faktiskt genuint velat gå in för att ge sina trogna följare en riktigt fin belöning för alla dessa år.

Trots den rekordstora mängden karaktärer lyckas de flesta av dem få sin egen stund i rampljuset, om än vissa förstås mer än andra. Alldeles särskilt måste nämnas Thanos – filmens otroligt skräckinjagande antagonist. Vid sidan av publikfavoriten Loki är Thanos utan någon som helst tvekan den mest flerdimensionella Marvel-antagonisten hittills, och bär till stor del denna film på sina axlar. Det är en välbehövlig utveckling för en filmserie där annars just dess många alltför platta och ointressanta antagonister varit en av dess största akilleshälar. Andra karaktärer som lyser extra mycket är Thor, som här fortsätter i sin mer humoristiska version från den likaledes utmärkta Thor: Ragnarök, Doctor Strange som har en oerhörd pondus genom Benedict Cumberbatch – och så framför allt förstås hela det enormt charmiga Guardians of the Galaxy-teamet under ledning av Star-Lord och Gamora, som är en välbehövlig motvikt till de emellanåt nästan lite för präktiga och perfekta Avengers.

Visst är filmen fullproppad av spektakulära effekter och actionscener som bara är ren och skär underhållning – men det är också en film med förvånansvärt mycket hjärta. Utan att det för den sakens skull någonsin bli alltför sentimentalt. Och även om filmen har 11-årsgräns, så kan det kanske vara värt att varna för att det är gott om dödsfall – precis som förväntat förstås, men en del mindre barn kan kanske trots allt kan bli lite upprörda över att få se några av sina favorithjältar dö… Men trots all död är det ändå alls inte någon mörk film till sin ton. Tvärtom genomsyras hela filmen från början till slut av Marvels nu så ikoniska humor och kvicka, lättsamma och väldigt serietidningslika dialog.

Så jag rekommenderar starkt att gå och se den här filmen! Om än med ett litet förbehåll. För även om det nog rent teoretisk går att följa med någorlunda bra i handlingen utan någon som helst förkunskap, så bör du ändå ha sett åtminstone några av de tidigare Marvel-filmerna och veta åtminstone något om vilka dess olika karaktärer är för att få verklig behållning. Det här är definitivt inte filmen att starta din Marvel-bekantskap med. Och ju fler av de tidigare filmerna du sett, desto större kommer din belöning att bli.

Glöm inte heller att som vanligt sitta kvar till efter eftertexterna, för en extrascen som kommer att bli mycket viktig för framtiden!

Betyg: 5 av 5

 

 

Annonser

Påskgodis – ”Best of the Worst”

Som påskgodis – en av mina absoluta favoritserier på Youtube!

”Best of the Worst” är en serie underhållande gruppdiskussioner kring komiskt dåliga gamla B-filmer från 70-, 80- och 90-talet, framförallt inom genrerna action, skräck, sci-fi och fantasy. Fantastiskt roligt och gott om nostalgi  – rekommenderas starkt!

Här är två av mina personliga favoritavsnitt att börja med:

Deadly Prey, Hard Ticket to Hawaii och Miami Connection:

Order of the Black Eagle, Wired to Kill och Raiders of Atlantis:

”Annihilation” – Recension (spoilerfri)

Amerikanskt skräckdrama

 

Manus och regi: Alex Garland

Baserad på boken av Jeff VanderMeer

 

I rollerna:

Lena – Natalie Portman

Ventress – Jennifer Jason Leigh

Josie – Tessa Thompson

Anya – Gina Rodriguez

Cass – Tuva Novotny

Kane – Oscar Isaac

Lomax – Benedict Wong

 

Biologen Lenas make kommer plötsligt hem efter att ha varit spårlöst försvunnen på ett militärt uppdrag under ett års tid. Han är förvirrad och knappt kontaktbar, och blir med ens våldsamt sjuk. Han och Lena förs bort till en militäranläggning belägen precis intill ett märkligt energifält som innesluter ett stort skogsområde. Allting som lever i denna skog muteras och smälts samman av någon främmande biologisk entitet. Och under ledning av den dödssjuka psykologen Ventress ger sig Lena och ytterligare fyra kvinnliga forskare in i denna skog för att undersöka den. Samtliga har det gemensamt att de bär på ett sorgligt och självdestruktivt förflutet, som är skälet till att de accepterat detta dödliga uppdrag.

På ytan kan detta kanske tyckas som en ganska vanlig science-fiction-skräckfilm av samma stil som Alien. Men i själva verket är detta mer av ett mörkt psykologiskt drama med skräckinslag, med ett tema om destruktivitet, skapande, utveckling och förgänglighet. Det är en överraskande djup och känslomässig film som faktiskt berör. Mycket sevärd, med skådespeleri och manus som vida överträffar vad som vanligtvis är brukligt i skräckgenren. Man bör dock vara vid rätt sinnesstämning för att se den, och det är nog kanske inte rätt film för dig som bara vill ha en lagom mysig skräckfilm att koppla av till med en skål popcorn. Även om action- och skräckscenerna också är mycket välgjorda – och ofta chockerande grafiska…

Tyvärr har filmen floppat ganska stort i USA där den gick upp på bio, kanske för att publiken väntar sig något annat av en film i denna genre. Väldigt trist. Det här är en film jag rekommenderar starkt, förutsatt som sagt att du vet vad du ger dig in på. I Sverige kommer filmen tyvärr inte att visas på bio, vilket är synd på en så visuellt tilltalande film – men den finns däremot redan nu att se på Netflix.

Betyg: 4 av 5

”Avengers: Infinity War” – ny trailer

Nya trailern för Avengers: Infinity War som har premiär i slutet av april! Kulmen på tio år av superhjältefilmer från Marvel:

Trailern avslöjar verkligen inte mycket, men filmen ser åtminstone lovande ut – snygg och underhållande, med typisk lättsam Marvel-ton! Ser verkligen ut att bli ett spektakel av stora proportioner. Med så många nu ikoniska karaktärer och så många stora skådespelare finns kanske en liten risk för att det kan bli för ytligt och att ingen får tid eller chans att riktigt komma till sin rätt. Men om man å andra sidan lyckas få alla att lysa och inspireras av varandra, då kan det här bli fantastiskt! Definitivt årets största popkulturella filmhändelse!

”Star Wars: Rebels” – Slutrecension (Obs – spoilers!)

I veckan sändes de tre sista avsnitten av Star Wars: Rebels. Denna fyra säsonger långa animerade äventyrserie följer besättningen på rebellskeppet Ghost i perioden mellan Episod III och Episod IV i Star Wars-sagan – precis innan filmen Rogue One utspelar sig. Seriens huvudkaraktärer är den kraftkänslige tonårspojken Ezra (Taylor Gray); hans mentor Kanan (Freddie Prinze Jr), en Jediriddare som undkommit Kejsare Palpatines utrotning av Jediorden; prisjägaren Sabine (Tiya Sircar); twi’lekpiloten Hera (Vanessa Marshall); den ruffige Zeb (Steven Blum) av det hundlika Lasatfolket; och den karismatiske mekanikroboten Chopper (Dave Filoni).

Serien är orkestrerad av Dave Filoni, som också gjorde den likaledes utmärkta och högst sevärda animerade serien The Clone Wars, som följde händelserna under Klonkriget mellan andra och tredje filmen. En serie som dessvärre lades ner i förtid i samband med Disneys köp av Lucasfilm. Något de två Filoni-serierna definitivt har gemensamt är att de båda blir bättre och mognare för varje säsong, efter att de tagit lite tid att hitta sig själva och sin ton. Och även om The Clone Wars absolut höll en jämnare hög nivå från avsnitt till avsnitt, så hör även det bästa i Rebels till något av det bästa inom hela Star Wars-sagan.

Den känslofyllda duellen mellan Vader/Anakin och hans forna lärling Ahsoka i Twilight of the Apprentice

… och den slutgiltiga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Maul i Twin Suns

… har redan blivit klassiska Star Wars-ögonblick.

Rebels blir visserligen aldrig alls i närheten av lika mörkt och våldsamt som The Clone Wars blev under sina sista säsonger – men det gör egentligen inte så mycket för historien i sig. Och även om Rebels har en betydligt mindre budget, vilket gör att animationen aldrig alls når samma höjd som i The Clone Wars, så blir trots allt även denna bättre för varje säsong.

Men vad som verkligen utgör hjärtat och som gör Rebels speciellt är dess brokiga grupp av huvudkaraktärer, som är lätta att tycka om och fästa sig vid, och deras nära band till varandra. Den allra bästa nya karaktären är dock den blåhyade och rödögde imperiegeneralen Thrawn. Hänsynslös och fanatisk – men alltid med ett diaboliskt lugn. Utmärkt gestaltad av den danske karaktärsskådespelaren Lars Mikkelsen (bror till den något mer kände Mads, som förstås syntes i Rogue One). En annan stor höjdpunkt i serien är förstås att få återse så många karaktärer från The Clone Wars, såsom Ahsoka (Ashley Eckstein), Kapten Rex (Dee Bradley Baker) och piraten Hondo (Jim Cummings) och få deras vidare historier berättade. Samtliga dessa tre karaktärer hör till de allra bästa i hela Star Wars-sagan. Rebels återintroducerar dessutom även bland andra Obi-Wan (Stephen Stanton), Maul (Sam Witwer), Leia (Julie Dolan), Lando (Billy Dee Williams), Saw Guerrera (Forest Whitaker), Vader (James Earl Jones) och Palpatine (Ian McDiarmid) under seriens gång. Och nya intressanta och mystiska varelser såsom The Bendu och Lothvargarna utvidgar samtidigt ytterligare den övergripande Star Wars-mytologin i nya intressanta riktningar.

Det känns allt som allt något chockerande hur mycket bättre både Rebels och The Clone Wars har varit jämfört med de båda sequelfilmerna – och i synnerhet jämfört med The Last Jedi. Båda dessa animerade serier har varit uppfyllda av verklig Star Wars-känsla. Rebels har varit ett livfullt äventyr och hoppingivande fantasi – i kontrast till The Last Jedi som är en film fylld av dyster, utdragen realism varvad med opassande Marvel-humor. Även samtliga prequelfilmer var bättre än The Last Jedi i det avseende att de faktiskt var livfulla och underhållande, och dessutom utvidgade Star Wars-universumet – just såsom Rebels och The Clone Wars gjort. Och det utan att förstöra gamla karaktärer såsom The Last Jedi mycket olyckligt gjorde med Luke Skywalker.

Seriens kvalitet beror förstås till stor del på dess huvudförfattare Dave Filoni och hans skickliga medförfattare. Filoni är verkligen George Lucas arvtagare, i ordets bästa bemärkelse. Filoni är en idémakare som kan se helheten och som förstår vad Star Wars bör vara – nämligen en spännande, fantasifull äventyrssaga. Med Rebels har Filoni också fått möjlighet att äntligen knyta ihop flera av de lösa trådar som fanns kvar efter det abrupta slutet på The Clone Wars – och lyckas dessutom skickligt med att knyta ihop serien med både prequelfilmerna, Rogue One, originalfilmerna, och till och med med sequelfilmerna i någon mån – återigen i motsats till den så illa planlagda The Last Jedi som knappt ens lyckades knyta ihop sig med The Force Awakens på ett övertygande sätt…

Slutet av Rebels öppnar upp för både en eller flera fortsättningsserier. Det lyckas med att vara ett tillfredsställande och rörande avslut och samtidigt presentera intressanta cliffhangers – återigen till skillnad från The Last Jedi, som alls inte lyckade ge mycket att se fram emot inför sista filmen utan mest lämnade en tomhet efter sig. Dave Filoni är utan tvekan Lucasfilms allra största tillgång just nu. Kan bara hoppas att Kathleen Kennedy och J. J. Abrams vill dra lärdom av vad Filoni har åstadkommit och använda sig av det i den fortsatta utvecklingen av Star Wars för att rädda Episod IX.

Höjdpunkter ur Rebels finns att se gratis på Youtube på den officiella kanalen Disney XD. Nedan är den mycket rörande epilogen för serien. Varning – naturligtvis innehåller den väldigt stora spoilers!

”Solo: A Star Wars Story” – Första trailern

Första trailern för Solo: A Star Wars Story som har premiär i slutet av maj:

Ja, nog ser filmen ut att vara tekniskt välgjord, vilket är föga förvånande. Men ack så, mörk och dyster i färgtonen – och historien i sig känns bara alls inte särskilt spännande eller intressant…

Något av det mest intressanta med Han Solo som karaktär har för mig alltid varit att han inte var någon speciell – utan bara en skicklig, egoistisk smugglare som inte brydde sig särskilt mycket om varken rebeller eller Imperiet. En antihjälte. Och just därför blev hans anslutning till den goda sidans kamp speciell. Med den här filmen tycks det istället som att han först önskade bli pilot för Imperiet, för att sedan komma i konflikt med dem och bli en rebell utanför lagen. Återigen har vi så en historia med en konflikt mellan gott och ont, med det stora Imperiet mot små underdogs. En historia vi sett så åh många gånger förr…

Han Solo som karaktär är ju också helt och hållet personifierad av Harrison Ford. Det känns i stort sett omöjligt för någon annan att ta över denna roll och göra den rättvisa. Och inte blir det bättre av att Alden Ehrenreich – personen som tagit över rollen – inte ser det minsta ut som Harrison Ford. Dessutom känns nyheterna om att Ehrenreich tvingats ta extra skådespelerilektioner under inspelningens gång minst sagt oroande. Känns som en otroligt felcastad huvudroll.

Och så har vi förstås de enorma problem som plågat hela produktionen, med avskedandet av de båda ursprungliga regissörerna med 90% av filmen färdig, och en hastigt genomförd nästintill fullständig omfilmning av den nye regissören Ron Howard. Det borde tyda på katastrof. Howard är ju dock förstås en otroligt erfaren och rutinerad regissör – och Lawrence Kasdan en precis lika erfaren manusförfattare. Så förmodligen kommer filmen därför inte att vara katastrofal trots allt. Utan måhända bara väldigt trist och medioker – vilket nästan är ännu värre.

Jag känner att det enda som kunnat rädda denna film hade varit att bara göra den till ett lättsamt, småskaligt äventyr med mycket humor och charm och färgstarka karaktärer i Star Wars-universumets undre värld. Istället kommer vi dock av trailern att döma att få ytterligare en grå, färglös och allvarstyngd film, inte så olik den tämligen katastrofala The Last Jedi. Förhoppningsvis har jag fel, men Disney ser just nu att snabbt föra det förut så magiska rantasyvarumärket Star Wars mot medelmåttighetens trista djup.

Recension: ”Star Wars: Episod VIII – De sista Jediriddarna”

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Manus & regi: Rian Johnson

 

I rollerna:

Rey – Daisy Ridley

Kylo Ren – Adam Driver

Luke Skywalker – Mark Hamill

Poe Dameron – Oscar Isaac

Finn – John Boyega

Rose Tico – Kelly Marie Tran

Leia Organa – Carrie Fisher

Amilyn Holdo – Laura Dern

Snoke – Andy Serkis

Hux – Domhnall Gleeson

DJ – Benicio Del Toro

Yoda – Frank Oz

Phasma – Gwendoline Christie

C-3PO – Anthony Daniels

Chewbacca – Joonas Suotamo

 

Den episka nu 40-åriga Star Wars-sagan fortsätter, och i den här filmen försöker sagans nya hjälte Rey få den gamle hjälten Luke Skywalker att ansluta sig som del av Motståndsrörelsen mot det nya mörka hotet Den Första Orden. Och samtidigt söker hon Lukes hjälp med att få reda på mer om Kraften inom henne. Under tiden kämpar den allt mer desperata och flyende Motståndsrörelsen under Leia Organa mot Första Orden i episka slag genom världsrymden.

Om den största kritiken mot The Force Awakens var att filmen var alltför lik A New Hope och därmed alltför förutsägbar, så är The Last Jedi åtminstone inte just detta. Den här filmen var full av överraskningar – på både gott och ont.

Första några bra saker med filmen. Dynamiken och relationen mellan Rey som den idealistiska goda kraften och Kylo som det ambivalenta mörkret fördjupade kraftigt genom den här filmen, och de båda karaktärernas kamp för att finna sin respektive plats i tillvaron var filmens största behållning. Jag gillade även Finns nya utveckling och hans relation till den nya intressanta, nördiga men idealistiska karaktären Rose. Relationen dem emellan var charmig, och deras sidohistoria i ett ”Rymd-Dubai” med teman som till och med snuddar vid antikapitalism och djurrätt kändes definitivt modig för att vara i en amerikansk blockbusterfilm för massorna.

Den här filmen känns överhuvudtaget ganska politisk och vågar snudda vid något känsliga dagsaktuella ämnen på ett sätt som Star Wars tidigare inte gjort, med tydliga blinkningar mot dagens dystra världssituation och inte minst det politiska läget i USA. Det övergripande temat kring misslyckanden och misstag, och om att lämna det förflutna bakom sig och trots allt vilja kämpa och våga tro på framtiden i en dyster tid känns välbehövligt och inspirerande – och definitivt djupt och tungt för att vara Star Wars.

Men, kanske är det trots allt också här som filmens största brist ligger – för det här känns bara inte längre som Star Wars. Känslan av oskuld och äventyr i en galax lång, långt bort är i stort sett försvunnen. Detta Star Wars är en hårdare och mer verklighetsnära värld. Mest av allt märks detta i Luke Skywalkers karaktär, som gått från att vara en hoppfull idealist som kunde se det goda i alla – till och med i Darth Vader – till att bli deprimerad och desillusionerad, och värst av allt till och med våldsbenägen nästan likt Anakin, och med stor skuld i Kylos fall. Detta är det absolut värsta med den här filmen – att den helt och hållet förstör och trampar på den ikoniska och inspirerande karaktären Luke Skywalker på ett sätt som bara känns frånstötande och som en förolämpning mot flera generationer av Star Wars-fans… Den här filmen markerar så det definitiva slutet på George Lucas vision för Star Wars och förstör i stort sett hela den historia och de karaktärer som Lucas omsorgsfullt byggde upp under sex filmer. Nu är det helt och hållet Disneys Star Wars – och dessvärre även komplett med den inlevelsebrytande Marvel-typen av tonårshumor och oneliners i samtliga dramatiska situationer… Och filmen förstör dessutom även helt sonika flera intressanta trådar som byggdes upp i The Force Awakens – och lämnar andra frågor helt obesvarade och bortglömda.

Filmen lider dessutom svårt av att ha alltför många parallella, ofokuserade i stort sett meningslösa handlingar, och allt för många birollskaraktärer – vilket bland annat gör att nya karaktärer som Poe, Hux och Phasma likväl som gamla karaktärer som Chewbacca, Threepio och Artoo i helt åsidosätts och känns i stort sett meningslösa filmen igenom.

Som ni kanske märker, befinner sig är den här filmen lite överallt i både ton och handling, med en del bra saker och en hel del mod och nytänk – men även en hel del som är riktigt dåligt och opassande. Filmen i sig får väl sägas vara helt okej om den nu vore en en fristående fantasyfilm utan Star Wars-märket att bygga på – men som en del av den större Star Wars-sagan är den tyvärr något av en besvikelse.

Mitt betyg: 2 av 5