Justice League – trailer!

Idag har första trailern för Justice League kommit!

I Justice League, som ju är Warner Bros. och DC Comics svar på Disney och Marvels Avengers, kommer vi att få se Batman, Wonder Woman, Aquaman, Flash och Cyborg komma samman som ett enat superhjälteteam för att bekämpa fiender som är dem övermäktiga en mot en. Och måhända kommer även Superman att dyka upp på ett hörn – ifall han nu faktiskt överlevde händelserna i förra filmen…

Av den här trailern att döma ser Aquaman definitivt ut som den mest intressanta, bäst designade och mest kraftfulla karaktären, i första hand i konkurrens med Flash och Wonder Woman. Ska även bli intressant att se hur den nya Wonder Woman-filmen som kommer ut före Justice League bygger upp hennes karaktär. Däremot tycker jag att Ben Afflecks träige Batman fortfarande känns ganska trist tyvärr. Han är oväntat nog den karaktär jag gillar minst i denna ensemble…

Ska bli intressant att se fler trailers framöver!

Recension: Skönheten och Odjuret (Spoilerfri)

Amerikansk romantisk fantasymusikal

Regi: Bill Condon
Manus: Stephen Chbosky, Evan Spiliotopolous
Baserat på romanen La Belle et la Bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1740)

I rollerna:
Belle – Emma Watson
Odjuret – Dan Stevens
Gaston – Luke Evans
LeFou – Josh Gad
Maurice – Kevin Kline
Mrs Potts – Emma Thompson
Lumière – Ewan McGregor
Gogsworth – Ian McKellen

En högfärdig prins på ett slott någonstans i 1700-talets Frankrike nekar en fattig gammal gumma husrum en stormig natt. Gumman, som visar sig vara en magisk fé, förvandlar då prinsen till ett förskräckligt odjur, som straff för att han dömde henne för henne för hennes yttre. Och förtrollningen kan bara brytas om han förälskar sig i någon, som dessutom älskar honom tillbaka.

En tid senare kommer Maurice, en åldrig eccentrisk konstnär, på villovägar genom skogen och hamnar vid Odjurets slott. Han plockar där en ros, som han lovat sin älskade älskade dotter Belle. Odjuret blir då rasande och tar honom till fånga. Belle kommer snart till Maurice hjälp – och tar hans plats som Odjurets fånge…

Denna nyinspelning av Disneys klassiska animerade musikal från 1991 följer mestadels det framgångsrika originalet väldigt troget scen för scen – men med en del nya scener som hjälper till att ge karaktärerna, och särkskilt relationen mellan Belle och Odjuret, lite mer djup än vad originalet kunde göra med sin kortare speltid. Den djupare relation som får lov att växa fram mellan dem båda i den här fillmen, och deras gemensamma intressen och matchande personligheter, gör faktiskt att deras band till varandra känns mer trovärdig än i originalet, med några riktigt charmiga nya scener dem emellan.

Jag blev personligen väldigt positivt överraskad av Emma Watsons insats som Belle. Även om hon inte alls är särskilt lik den animerade versionens Belle vare sig till utseende eller personlighet, så gör hon ändå en egen intressant och sympatisk tolkning av karaktären, och sjunger dessutom överraskande bra. Hon har dock en svår uppgift då hon under mer än halva filmen inte har någon annan än animerade figurer att agera gentemot. Här finns också en av filmens stora artistiska brister kan jag känna – Odjuret borde absolut inte datoranimerat, utan hade varit mycket bättre som en riktig makeupkostym. Dels för att ge Watson någon att faktiskt spela mot. Men framförallt därför att animeringen av Odjuret helt tyvärr helt enkelt inte är så särksilt lyckad eller ser särskilt trovärdig ut, vilket fråntar lite av inlevelsen i filmen. Odjuret är heller inte alls lika skräckinjagande eller djurisk som i det animerade originalet – utan han har här fått betydligt vänligare och mer mänskliga ansiktsdrag. Måhända för att ett så monsterlikt utseende skulle vara alltför otäckt för den yngsta publiken i en spelfilmsversion. Ett av den här filmens bästa tillskott jämfört med originalet är dock Odjurets nya egna solosång – ett vackert melankoliskt nummer, som inte så lite för tankarna till Fantomen på operan

Vad gäller slottets animerade komiska sidekicks, de förtrollade tjänarna – Mrs Potts (Emma Thompson), Lumière (Ewan McGregor) och Cogsworth (Ian McKellen) – så spelar de här en något mer undanskymd roll än i den animerade versionen. Men åtminstone får både McGregor med Be Our Guest och framförallt Thompson med den fantastiskt vackra temalåten Beauty and the Beast möjlighet att skina på egen hand med utmärkta sånginsatser – medan McKellen dessvärre får väldigt lite att göra filmen igenom.

Luke Evans är härligt uppblåst och självbelåten som Gaston – filmens sliskige skurk – och hans sång om sig själv är en av filmens stora höjdpunkter. Men den största förändringen av en karaktär jämfört med den animerade filmen finns hos Gastons ständige följeslagare LeFou (Josh Gad) som i originalet var en tämligen smaklös clownkäraktär, men som här givits en tämligen charmig personlighet, en moraliskt ambivalent karaktär som på grund av sin olyckliga kärlek till Gaston ibland går lite för långt för att vara honom till lags. Även Belles pappa Maurice (Kevin Kline) har fått en välkommen personlighetsförändring och har gått från att vara en förvirrad och hjälplös gammal man till att mest vara eccentrisk men intelligent och mycket varmhjärtad.

Kostymerna är mycket trogna sin franska 1700-talsmiljö, med pråliga balklänningar och pudrade peruker. Medan det faktum att byggnader och andra miljöer ibland känns som rekvisita och bakgrunder på en teaterscen å andra sidan å sin sida på ett positivt sätt bidrar till musikalscenskänslan. För det här verkligen en musikalfilm mer än någonting annat. Det är de välkända sångerna som är filmen största behållning – och det enda som fattas är väl undertexter att sjunga med till…!

Skönheten och Odjuret är en underhållande och högst sevärd film, även om den inte riktigt når upp till den magiska känslan hos originalet. Jag är över lag högst tveksam till Disneys långt gångna planer på att göra spelfilmer av sina gamla tecknade klassiker – nya versioner av Lejonkungen, Mulan, Dumbo och Den lilla sjöjungfrun är ju redan på gång. Det känns lite överflödigt. Men med både Skönheten och Odjuret och förra årets Djungelboken tycker jag trots allt att resultaten hittills varit över förväntan.

Betyg: 4 av 5

Superhjältetema: Nya Thor-bilder och ny Wonder Woman-trailer!

Det blir ju ännu ett stort superhjälteår i år – och bara nu i dagarna har flera stora nyheter kommit!

Flera nya bilder har släppts från Thor: Ragnarök. Det här kommer att bli en av de allra mest stjärnspäckade Marvel-filmerna hittills. Särskilt spännande för oss som gillar fantasy och science-fiction är kanske att de båda ”Jurassic Park”-skådespelarna Jeff Goldblum och Sam Neill ska dyka upp i den här filmen, för första gången någonsin i samma film sedan dess! Dessutom spelar en nästintill iogenkännlig Cate Blanchett rollen som underjordens gudinna Hel. Och en annan ”Sagan om Ringen”-skådespelare – Karl Urban – ska visst också dyka upp. Anthony Hopkins kommer tillbaka som Oden – och förstås också Tom Hiddleston som Loke. Dessutom får Thor sällskap i sitt superhjälteutövande av bland andra Benedict Cumberbatch Dr. Strange och Mark Ruffalos Hulken. Som sagt – riktigt stjärnspäckat!

Men, den allra största, mest chockerande nyheten är väl ändå definitivt denna: Thor kommer att ha kort hår!! Otroligt trist och högst opassande! Ser ärligt talar alldeles förskräckligt ur!! Men, förhoppningsvis är det bara tillfälligt, och förhoppningsvis kommer det att finnas en mycket bra förklaring till det i filmen… Får vi hoppas åtministone…

Från Marvels superhjältekonkurrenter DC Comics har det i sin tur kommit en tredje trailer för Wonder Woman. Och, visst ser den visuellt imponerande ut. Men oj, dialogen i den känns tyvärr otroligt styltig och alldeles fullproppad av trötta klichéer – ja, faktiskt nästan på skämskuddenivå. Väldigt synd, för det finns förstås en stor potential. Superhjältefilmer behöver ju förstås inte ha Oscarsnivå på sitt skrivande – men även med det i beaktande känns det här ändå ovanligt svagt. Vilket är otroligt synd, eftersom vi verkligen är i desperat behov av fler kvinnliga superhjältar i huvudroller på film, i en extremt mansdominerad genre.

Men, å andra sidan såg ju trailrarna för Suicide Squad tvärtom fantastiskt bra ut, medan själva filmen visade sig vara katastrofalt dålig. Så förhoppningsvis kan Wonder Woman bli raka motsatsen. Och – det vill nog till att det här blir bra, efter den otroligt dåliga start Warner Bros. fått på sitt universum av DC Comics-hjältar. Håller tummarna trots allt…!

 

 

..

Rogue One: A Star Wars Story – Recension (spoilerfri)

Amerikansk science-fiction
2 h 14 min
Från 11 år

Regi: Gareth Edwards
Manus: Chris Weitz, Tony Gilroy, John Knoll, Gary Whitta

I rollerna:
Jyn Erso – Felicity Jones
Cassian Andor – Diego Luna
Orson Krennic – Ben Mendelsohn
Chirrut Îmwe – Donnie Yen
Baze Malbus – Wen Jiang
Bodhi Rook – Riz Ahmed
K-2SO – Alan Tudyk
Saw Gerrera – Forest Whitaker
Galen Erso – Mads Mikkelsen
Mon Mothma – Genevieve O’Reilly
Bail Organa – Jimmy Smits
Darth Vader – James Earl Jones

 

Eftersom Rogue One: A Star Wars Story fortfarande är så ny på biograferna, och eftersom detta är en film som många säkert kommer att vilja se den under julen och mellandagarna, så kommer jag i den här recensionen att vara ännu mer försiktig med spoilers än vanligt!

Filmen utspelar sig direkt före A New Hope (original-Star Wars-filmen från 1977) och handlar om titelns Rogue One – en brokig grupp av rebeller som måste försöka stjäla ritningarna till det onda Galatiska Imperiets supervapen Dödsstjärnan, eftersom dessa ritningar kan visa rebellerna Dödsstjärnans enda svaga punkt.

Först av allt, rent hantverksmässigt, tekniskt och visuellt slår den här filmen samtliga tidigare Star Wars-filmer. Liksom i förra årets The Force Awakens blandas 2010-tals-effekter här skickligt samman med den klassiska 1970-tals-estetiken från originalfilmerna. Däremot är själva historien i  Rogue One långt mer originell än i The Force Awakens, som även om den var väldigt underhållande och välgjord, kändes lite för mycket som en uppdaterad kopia A New Hope. Rogue One går betydligt mer sin egen väg och vågar sticka ut.

Rogue One-rebellerna (som spelas utmärkt av Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen, Jiang Wen och Riz Ahmed) är väldigt charmiga, udda karaktärer som är lätta att tycka om, och känns lättare att relatera till än de nästan lite för perfekta huvudkaraktärerna i The Force Awakens. Ben Mendelsohn är lysande som filmens kalle och hänsynslöse huvudantagonist. Filmens välbehövliga comic relief kommer till största del från roboten K-2SO, som drog ner många skratt på den visning jag var på. Dödsstjärnans överbefälhavare Grand Moff Tarkin – i originalfilmen spelad av Peter Cushing – har tämligen trovärdigt kunnat återskapas med hjälp av CGI. Och, inte minst har vi ju det som nog alla i publiken väntat mest på – ett gästspel från självaste Darth Vader i absolut toppform!

Till skillnad från tidigare filmer i serien, som har haft sitt huvudfokus på äventyr och näst intill varit fantasyfilmer, fulla med mysticism och kraftfulla jedis, så är Rogue One i högsta grad en krigsfilm. Likheterna mellan det förtryckande Galaktiska Imperiet och Nazityskland såväl som det brittiska imperiet är förstås tydliga – men det finns även förvånansvärt djärva paralleller till det amerikanska imperiet, med starka allusioner till både atombomber och Vietnamkrig. Den här filmen är mörk, smutsig och brutal, det finns gott om starkt känslomässiga scener, och filmens 11-årsgräns känns faktiskt i lägsta laget – det här är absolut inte en film ett ta med mindre barn på. Känns faktiskt väldigt modigt av Disney att våga släppa igenom en så mörk film som del av sitt dyrbara Star Wars-märke.

Jag såg den här filmen på fredagskvällen två dagar efter premiären, i Malmös största biosalong – helt fullsatt, och som alltid med Star Wars var det en publik av väldigt olika åldrar. Reaktionerna verkade väldigt positiva. Det var fullt av inlevelse, med både skratt och tårade ögon. Och Personligen tycker jag att Rogue One hör till de allra bästa Star Wars-filmerna. Det här är julens givna storfilm – ännu en succé under vad som redan är ett fantastiskt rekordår för Disney!

 

Mitt betyg:
4/5

Doctor Strange – Recension

Amerikansk fantasy/action

Regi: Scott Derrickson
Manus: Jon Spaihts, Scott Derrickson, C. Robert Cargill

I rollerna:
Doctor Strange – Benedict Cumberbatch
The Ancient One – Tilda Swinton
Kaecilius – Mads Mikkelsen
Mordo – Chitewel Ejiofor
Christine Palmer – Rachel McAdams
Wong – Benedict Wong
Den nya Marvel-filmen Doctor Strange är historien om den biljante men arrongante och självupptagne mästerkirurgen Stephen Strange, som skadar sina händer i en allvarlig bilolycka och därefter tvingas att tänka om sitt liv och sina värderingar. Och så är det en massa magi, mystik och kung-fu och så.

Det här är definitivt en film för stora dukar. Effekterna är alldeles häpnadsväckande fantastiska, i synnherhet i 3D. Det är The Matrix och Inception gånger hundra!

Som alltid har Marvel lyckats alldeles utmärkt i sin casting. Benedict Cumberbatch passar perfekt i rollen som Strange. Han är like charmig och karismatisk som vanligt – och gör en riktigt övertygande amerikansk accent Tilda Swinton är alltid briljant – så även här, som Stranges magiska läromästare ”Den Uråldriga”. Och danske Mads Mikkelsen är som alltid en otäckt bra som skurk, är om han tyvärr har han inte så jättemycket dialog.

Marvel har ofta haft problem med att man lagt alltför mycket tyngpunkt på illa tajmad humor i sina filmer, vilket ofta får dem att kännas alltför oseriösa. Den här filmen har också en hel del humor, men är ändå något mindre framträdande.

Jag gillar verkligen filmens nyandliga, mystiska och filosofiska tema, och även elementet kring magi och multipla dimensioner – allt känns som ett väldigt välkommet tillskott till ett Marvel-universum som jag känner annars blivit lite stelt och gått lite i samma gamla hjulspår på sistone. Tillsammans med Guardians of the Galaxy är Doctor Strange tveklöst det mest unika inslaget i Marvel-världen såhär långt.

Som är tradition med Marvel-filmer har även denna film två extra scener under eftertexterna – en i mitten av texterna, och en allra, allra sist. Särskilt den första av dem är väldigt rolig och intressant, men det lönar sig att stanna även för den andra, eftersom även denna kan tänkas ha bäring på de fortsatta filmerna i Marvel-universumet.

Doctor Strange känns som ett fräscht nytillskott till Marvel-universumet. Ett tankeväckande tema, fantastiska specialeffekter och en utmärkt casting gör detta till en mycket sevärd film!

Betyg: 4 av 5

Inferno – Recension

Inferno

Amerikansk actionthriller från 2016
Från 15 år

Regi: Ron Howard
Manus: David Koepp
Baserad på boken av Dan Brown

I rollerna:
Robert Langdon – Tom Hanks
Sienna Brooks – Felicity Jones
Bertrand Zobrist – Ben Foster
Elizabeth Sinskey – Sidse Babett Knudsen
Harry Sims – Irrfan Khan
Christoph Bruder – Omar Sy
Vayentha – Ana Ularu

Inferno är den tredje filmen om den charmigt träige professorn Robert Langdon – och alltså uppföljaren till The Da Vinci Code och Angels and Demons. Precis som tidigare filmer i serien och de böcker som de baserats på, kretsar även denna film kring kniviga gåtor och religiös symbolik hos några av världens största kulturskatter. I den här filmen måste Langdon tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks stoppa ett extremt dödligt virus från att spridas över världen – samtidigt som de jagas utav flera olika organisationer som vill få tag på viruset själva.

Filmen börjar riktigt lovande. Vi kommer rakt in i handlingen med att filmens antagonist, miljardären Bertrand Zobrist håller ett tal som lyder ungefär såhär – jag parafraserar: ”Det tog hundra tusen år för mänskligheten att bli en miljard. Hundra år senare var vi två miljarder. Efter ytterligare 50 år hade den siffran fördubblats. Nu är vi nästan åtta miljarder.” Och fortsätter att prata om hur människan orsakar massförstörelse och massutrotning – en förstörelse som nu till och med hotar hennes egen existens om inget görs omedelbart. En film där antagonisten har rätt i sak, om än inte i handling, är alltid ett spännande grepp. Och för mig som studerat miljövetenskap och miljöetik, och som är väldigt intresserad av de här frågorna, så fångar förstås en sådan inledning direkt! Och hans ord om att ”den största synden är att se en kris i vitögat och välja att inte agera” känns väldigt träffande. Problemet är dock bara att den ”radikala lösning” som Zobrist föreslår på detta mycket verkliga problem är att – efter devisen ”ändamålen helgar medlen” – ta död på halva mänskligheten med ett virus…

Filmen fortsätter därifrån i ett rasande tempo. Vi möter Robert Landon första gången i en sjuksäng i Florens, skjuten i huvudet. Och därifrån följer ett intensiv jakt bland Italiens konstskatter. Allt är väldigt fartfyllt och spännande! Men, så någonstans mitt i filmen så händer någonting – allting stannar av någon anledning liksom bara av, och filmen börjar att falla samman… De tidigare filmerna i serien hade lite utav samma problem i detta att vara lite antiklimatiska – men den här gången är det betydligt värre än förut. Intrigen blir snart allt mer rörig och otrolig – och när filmen stannar upp blir dessutom de olika birollskaraktärernas platthet och brist på personlighet allt mer tydlig. Dessutom känns mysterierna i den här filmen oftast barnsligt enkla – och de diverse vackra miljöer som karaktärerna snabbt färdas igenom känns dessutom tragiskt bortslösade i snabba klipp.

Men, värst av allt är ändå själva slutklämmen…

VARNING – SPOILERS NEDAN!

Filmen har valt att helt och hållet frångå Dan Browns omvälvande slut från boken som ställer allt på ända. Istället har man helt sonika valt att infoga ett typiskt, trist och alldeles okontroversiellt Hollywoodslut – ett slut vars ända resultat blir en väldigt känsla utav tomhet och otillfredsställelse, där inga trådar knyts ihop kring filmens övergripande tema. Denna cop-out var väl i och för sig väntad – men ändå fantastiskt trist och en besvikelse. Jag hade hoppats att en politisk thriller skulle våga ta ut svängarna lite mer och våga vara mer trogen sin förlaga.

SPOILERS SLUT

Vet inte vad det är som gör att alla filmatiseringar utav Dan Browns böcker blir så underlägsna böckerna de baseras på. Med en kompetent regissör som Ron Howard, en så erfaren manusförfattaren som David Koepp, och idel gedigna skådespelare, så borde resultatet kunna bli så mycket bättre. Kanske är det helt enkelt så att Browns böcker med sina ordgåtor, invecklade intriger och långa exposéer inte lämpar sig särskilt bra för att filmas, trots att de känns väldigt cinematiska när man läser dem. En sak är i alla fall säker – under ett filmår fyllt utav floppande storfilmer utgör Inferno tyvärr inget undantag. Det här är en okej film som mest, inte mer. Synd på en så intressant idé.

Betyg: 2 av 5

Star Wars: Rogue One – ny trailer!

Igår kom ytterligare en ny trailer för filmen Rogue One: A Star Wars Story som har premiär i december. Denna fristående film i Star Wars-serien utspelar sig kronologiskt precis före A New Hope (den fjärde filmen i Star Wars-kronologin), och handlar om hur rebellerna får tag på planerna för hur de kan förstöra Imperiets Dödsstjärna.

Jag gillar verkligen den nya trailern! Fotot och scenografin för den här filmen verkligen helt underbart vackert ut – kanske bäst utav någon film i serien såhär långt! Man ser verkligen ut att ha fångat Imperiets sjuttiotalsestetik från originalfilmen, och naturmiljöerna såväl som stadsmiljöerna är kontrastrikt och realistiskt skapade. Jag gillar dessutom den här nya trenden med kvinnliga huvudrollsinnehavare i Star Wars och den väldigt mångkulturella skådespelarlistan – som ter sig mycket mer realistisk i ett universell värld än de väldigt vita, mansdominerade miljöerna i originaltrilogin.

Skådespelarlistan är också väldigt imponerande, med Felicity Jones, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Donnie Yen och Ben Mendelsohn bland många andra. Ska också bli spännande att höra James Earl Jones göra sin ikoniska röst för Darth Vader igen – kommer han att kunna låta lika skräckinjagande nu vid 85 år ålder som han gjorde för 30 år sedan…? Rent estetiskt ser Vader åtminstone minst lika skrämmande ut som någonsin! Dessutom går det inte att låta bli att nämna den perfekta nya castingen av Genevieve O’Reilly som rebelledaren Mon Mothma – hon ser ju nästan exakt ut som originalskådespelaren från Return of the Jedi!

Eftersom den här filmen alltså är tänkt att vara fristående ifrån huvudberättelsen i Star Wars, så hoppas jag att man också vågar att göra den något mer unik än The Force Awakens, vars största brist var den väldigt oorginella och förutsägbara handlingen. Förhoppningsvis kommer Rogue One att våga vara lite mörkare och råare, även om det förstås inte får bli alldeles för mörkt – Star Wars bör ju alltid förbli underhållande popcornfilm och bombastisk rymdopera framförallt. Men, det går ju inte att komma ifrån att nästan ingen utav karaktärerna i den här filmen även finns med i den kronologiska uppföljaren…

Så, sammantaget tycker jag att filmen ser mycket lovande ut såhär långt! Visserligen kan ju skenet alltid bedra, och en välgjord trailer kan få vilken skräpfilm som helst att se lovande ut (se: Suicide Squad) – men, jag vill ändå vara försiktigt positiv trots allt…!