”Jurassic World: Fallen Kingdom” – Recension

Amerikanskt science-fictionäventyr

 

Regi: J.A. Bayona

 

Manus: Derek Connolly, Colin Trevorrow

 

I rollerna:

Owen Grady – Chris Pratt

Claire Dearing – Bryce Dallas Howard

Eli Mills – Rafe Spall

Maisie Lockwood – Isabella Sermon

Franklin Webb – Justice Smith

Zia Rodriguez – Daniella Pineda

Benjamin Lockwood – James Cromwell

Ken Wheatley – Ted Levine

Mr. Eversoll – Toby Jones

Dr. Henry Wu – B.D. Wong

Iris – Geraldine Chaplin

Dr. Ian Malcolm – Jeff Goldblum

 

Jurassic World: Fallen Kingdom är den femte filmen i Jurassic Park-serien och den direkta uppföljaren till Jurassic World. Den tidigare känslokalla affärskvinnan Claire Dearing har nu helt bytt bana och istället blivit till en engagerad dinosaurierättsaktivist. Och när dinosaurieön Isla Nublar står inför att totalförstöras i ett vulkanutbrott måste hon åter slå sig ihop med den velociraptorviskande machomannen Owen Grady för att försöka rädda så många dinosaurier som räddas kan. Men den girige, sliskige kapitalisten Eli Mills och hans kumpaner har andra planer. De vill istället auktionera ut dinosaurierna som vapen.

Första halvan av Fallen Kingdom, som utgör själva räddningsexpeditionen, är en äventyrsfilm med klassisk matinékänsla. Här finns dock även flera riktigt känslosamma scener fyllda av panikslagna och döende dinosaurier på den katastrofdrabbade ön – så känsliga personer varnas… I andra halvan byter filmen sedan drastiskt ton och blir till mer av en skräckfilm då både protagonister och antagonister jagas genom mörka rum och korridorer av den nya, hyperintelligenta dinosaurien Indoraptor. Denna del av filmen är betydligt bättre än den första – för visst är Jurassic Park-serien som allra bäst när den vågar röra sig in i skräckterritoriet istället för att bara vara ren blockbusteraction!

Fallen Kingdom är i mitt tycke nog faktiskt den bästa filmen i Jurassic Park-serien sedan Jurassic Park och The Lost World. Möjligen säger detta mer om många av dessa filmers låga kvalitet än om Fallen Kingdoms förträfflighet – men filmen är ändå absolut inte utan meriter. Den är åtminstone ett väldigt stort fall framåt efter den absoluta tågkrasch till film som var Jurassic World. Pratts och Howards karaktärer, som båda var fullständigt outhärdliga i förra filmen, har här tonats ner kraftigt och blivit betydligt mer sympatiska även om de fortfarande är väldigt endimensionella. Och medan Jurassic World hade minst en hel handfull direkt olidliga karaktärer, så är väl den enda i den här filmen som kommer i närheten av detta i så fall Justice Smiths överdrivna comic relief-karaktär. Hans roll i filmen blir dock tack och lov allt mindre ju längre den lider.

Fallen Kingdom berör faktiskt också många tunga, intressanta och svåra filosofiska och moraliska frågor kring sådant djur- och naturskydd, kloning, och arters och individers existensberättigande – men utan att för den delen alls tappa fokus på att först och främst vara en underhållande äventyrsfilm. För när det kommer till kritan, vad man förstås mest av allt vill se i en Jurassic Park-film är giriga kapitalister och blodtörstiga jägare som jagas och äts upp av dinosaurier – och visst bjuder Fallen Kingdom på en fullt tillfredsställande mängd av detta! Filmen är dessutom väldigt visuellt snygg med sin tydligt skräckfilmsinspirerade stil som för tankarna tillbaka till både Jurassic Park och The Lost World. Samtidigt saknar jag dock förstås John Williams fantastiska musik, som tyvärr bara används ytterst sparsamt här… Och så finns det även en hel drös av både små och stora kul referenser att hålla utkik efter filmen igenom – som exempelvis ett porträtt av Frankenstein-författarinnan Mary Shelley i ett av rummen på den herrgård där mycket av filmen utspelar sig!

Jurassic World: Fallen Kingdom känns i slutändan som en film skapad med en hel del av både tanke och hjärta. Och även om resultatet är långt ifrån perfekt så är det här ändå trots allt ett stort steg i rätt riktning för denna serie, som ännu långt ifrån nått sitt slut.

 

Mitt betyg: 3 av 5

Annonser

”Ant-Man and the Wasp” – Recension

Amerikansk science-fiction/action

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers

 

I rollerna:

Scott Lang/Ant-Man – Paul Rudd

Hope Van Dyne/Wasp – Evangeline Lilly

Dr. Hank Pym – Michael Douglas

Ava – Hannah John-Kamen

Dr. Bill Foster – Laurence Fishburne

Sonny Burch – Walton Goggins

Luis – Michael Peña

Janet Van Dyne – Michelle Pfeiffer

 

Ant-Man and the Wasp – ”Myrmannen och Getingen” – är tredje filmen med superhjälten Ant-Man – efter Ant-Man och Captain America: Civil War. Han saknades ju i Avengers: Infinity War – och i detta mycket mer småskaliga och lättsamma äventyr får vi veta varför. Ant-Man har nämligen suttit i husarrest – och samtidigt försökt hjälpa Dr. Hank Pym och hans dotter Hope (alias Wasp) att rädda Hanks fru – Hopes mamma – som sitter fast i en annan dimension sedan trettio år tillbaka.

Konceptet om en superhjälte vars främsta styrka ligger i att kunna krympa till en myras storlek med hjälp av en högteknologisk dräkt känns väl ganska långsökt även med superhjältemått mätt. Och det är väl en del av förklaringen till att fokus här ligger ännu mer på humor än vad som är brukligt i de redan mycket humortyngda Marvel-filmerna. Ant-Man and the Wasp är en film som helt och fullt förlitar sig på att den höga karisman hos huvudrollsinnehavaren Paul Rudd ska vara nog för att kompensera för ett bristfälligt manus. Och till viss del fungerar det. Rudd tycks allt ha väldigt roligt i rollen – liksom för den delen hans medprotagonister Evangeline Lilly och en ovanligt pigg Michael Douglas. Och de får dessutom god uppbackning av tunga medskådespelare såsom Laurence Fishburne och Walton Goggins, och även Michelle Pfeiffer i en mindre roll.

Filmen börjar också tämligen starkt. Den första halvan tar väl tillvara på filmens styrkor och stora behållning – alltså Rudds humoristiska tajming och de tre protagonisternas kemi. Dessutom väcks faktiskt en del intressanta moraliska dilemman då dessa kommer i konflikt med den döende ung kvinna (ganska rörande gestaltad av Hannah John Kamen), vars tragiska öde Hank Pym indirekt står i skuld till.

Andra halvan av filmen tyngs dock tyvärr kraftigt ner av alltför långa, röriga och desorienterande actionscener, som även om de har många visuellt läckra element i slutändan trots allt ändå mest blir uttröttande. Och den humor som till en början var charmig blir med tiden mest påfrestande genom alltför många onödiga karaktärer som tar allt för mycket plats och som inte tycks fylla någon som helst annan funktion i historien än som tröttsam comic relief. I synnerhet är detta fallet med Michael Peñas karaktär, och hans båda likaledes överflödiga sidekicks.

Filmen har fem olika manusförfattare, vilket märks i det att både handling och individuella scener känns ofokuserade. Och dessutom, vilket tyvärr är alltför vanligt med actionfilmer, så är filmen alltför lång i förhållande till berättelsens faktiska innehåll. Det gör att filmen känns väldigt utdragen med onödigt många och långa scener där alls inte mycket av vikt händer. Att samtliga dessa fem manusförfattare dessutom är män märks också på den smått uttröttande grabbiga tonen filmen igenom.

Och i slutändan, efter två långa timmar, så slutar ändå allt dessvärre på just det sätt som man hela tiden kunnat förutspå. Så synd på en film som jag ändå trots allt tyckte hade sina goda stunder och en tämligen god potential.

 

Mitt betyg: 2 av 5

”Solo: A Star Wars Story” – Recension

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: Ron Howard

Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan

 

I rollerna:

Han Solo – Alden Ehrenreich

Chewbacca – Joonas Suotamo

Qi’ra – Emilia Clarke

Beckett – Woody Harrelson

Lando – Donald Glover

Dryden Voss – Paul Bettany

Enfys Nest – Ellen Kellyman

L3-37 – Phoebe Waller-Bridge

Val – Thandie Newton

Rio – Jon Favreau

 

Disneys och Lucasfilms stora publikflopp Solo: A Star Wars Story har alldeles nyligen släppts på Bluray och DVD – och eftersom jag även själv kom att se filmen för första gången nu i veckan så kommer här en liten recension!

Solo: A Star Wars Story berättar historien om Han Solos turbulenta liv innan han träffade Luke Skywalker och hur han blev till den han var då vi mötte honom i A New Hope. Vi får bland annat se hur han först träffade Chewie och Lando, och hur han fick tag på sitt ikoniska skepp Millenniefalken.

För dig som kanhända har haft turen att missa det, så har den här filmen genom hela sin produktion plågats av problem, kaos och kontrovers. Dess ursprungliga regissörer sparkades då filmen var 90 procent färdig, efter starkt missnöje kring filmens utveckling från både manusförfattare och skådespelare. Varpå filmen nästintill helt och hållet filmades om under stor tidspress av en blixtinkallad Ron Howard – till enorma extra kostnader och förseningar. Redan innan alla dessa problem kändes intresset för en film om en ung Han Solos äventyr väldigt ljummet från både allmänhet och inbitna fans – och inte blev intresset direkt större efter de minst sagt splittrade omdömena kring The Last Jedi. Och när Disney dessutom ovanpå allt fattade det otroligt dumma beslutet att släppa Solo bara någon vecka efter två andra stora, enormt populära blockbusterfilmer – Avengers: Infinity War och Deadpool 2 – så var ödet för Solo beseglat. Fast ändå kunde väl knappast ens Disney ha förutsett riktigt hur katastrofala publiksiffrorna för filmen i slutändan blev, med biointäkter som knappast ens räckte till att täcka produktionskostnaderna för filmen.

Så med allt detta i åtanke – förtjänade Solo dessa usla siffror? Är filmen verkligen så dålig? Jag kan säga, att visst känns filmen för all del ofta ganska förutsägbar. Handlingen känns också stundtals en aning förvirrad, meandrande och plottrig. Filmen är betydligt längre än den behövde vara. Och flera av birollskaraktärerna känns antingen underutvecklade eller överflödiga. Solo är helt enkelt långt ifrån något mästerverk. Men den är trots allt betydligt bättre än förväntat. Det är i grunden en mycket underhållande, charmig och kul film med en lättsam ton och ett fartfyllt tempo. Definitivt den mest lättsamma Star Wars-filmen hittills under Disney-eran och ett mycket välkommet tonskifte efter The Last Jedi och Rogue One, som även om de var tekniskt välgjorda också var ganska tunga och mörka. Solo är å andra sidan absolut en film som passar alldeles utmärkt att mysa framför under en regnig höstkväll som ren underhållning – och en film som även tål att ses om.

Filmen bärs verkligen helt och hållet upp av Alden Ehrenreich i rollen som Han Solo. Ehrenreich har absolut lyckats fånga den upproriska charmen hos den ikoniska karaktären, samtidigt som han lyckats göra den till sin egen. Det var definitivt ingen enkel uppgift – men hans karisma allena räddar verkligen väldigt mycket av den här filmen. Mycket imponerande. Och det är även väldigt roligt att se samspelet mellan honom och den finske basketspelaren Joonas Suotamo, som här gör sin tredje film i rollen som Chewbacca. De båda har en väldigt fin kemi, och och det är roligt att få se Chewbacca inta en större roll i handlingen än vanligt. Donald Glover känns dessvärre inte riktigt lika övertygande i rollen som Lando. Trots Glovers naturliga karisma känns det inte som att han riktigt lyckas fånga personligheten hos den Lando vi känner från originaltrilogin. Å andra sidan har han en tämligen begränsad roll i filmen, vilket möjligen försvårat i att kunna göra karaktären rättvisa. Emilia Clarke fungerar å sin sida väldigt bra som Han Solos farliga kärleksintresse Qi’ra. Clarkes typiska kyliga och distanserade skådespeleri passar utmärkt för den här oväntat komplexa rollen. Och så vill jag även uppmärksamma Ellen Kellyman i rollen som den unga rebelledaren Enfys Nest. En spännande ny bekantskap som gör ett starkt intryck i sina få scener.

Det här är en utmärkt film för de som gillar klassiska äventyrsfilmer – även för de som inte är så jätteinsatta i det minst sagt komplexa Star Wars-universumet. Även om det finns gott om små påskägg, referenser och en del överraskningar som är roliga för de mer inbitna fansen, så är historien i sig väldigt fristående och oberoende. Samtidigt väver filmen många nya trådar som känns som att de var menade att följas upp i kommande filmer. Återstår att se vad det blir av dessa planer nu efter den beklagliga och faktiskt oförtjänta floppen på biograferna.

Så, om du går in för att se Solo: A Star Wars Story som ett lättsamt och kul äventyr och inte förväntar dig något djupt mästerverk så tror jag nog att du  – liksom jag  – kan ha riktigt roligt med den här filmen.

Mitt betyg: 3 av 5

”Captain Marvel” – ny trailer!

Nya trailern för Marvels kommande film Captain Marvel:

Captain Marvel är något av Marvels version av Superman – deras allra mest kraftfulla superhjälte. Och jag tycker att det här ser väldigt lovande ut! Trailern känns definitivt typiskt Marvelesque, med lättsam ton och fartfylld handling.

En stor del av filmen kommer att utspela sig under 1990-talet – och effekterna för att föryngra Samuel L. Jackon till hans 90-tals-jag ser riktigt imponerande ut! Hoppas att Jackson kommer att få en större roll här än vad som är brukligt i Marvel-filmerna. Även roligt att se Clark Gregg tillbaka som den gamla publikfavoriten Agent Coulson! Och naturligtvis ska det bli väldigt spännande att se Brie Larson i rollen som Captain Marvel själv – en roll som hon känns perfekt för! Och en karaktär som alltså säkerligen kommer att vara väldigt viktig och framträdande i Marvel-universumet under en lång tid framöver! Så jag ser väldigt mycket fram emot den här filmen!

 

Recension: ”Deadpool 2” (spoilerfri)

Amerikansk actionkomedi

 

Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese, Ryan Reynolds, Paul Wernick

 

I rollerna:

Deadpool – Ryan Reynolds

Cable – Josh Brolin

Vanessa – Morena Baccarin

Firefist – Julian Dennison

Colossus – Stefan Kapicic

Negasonic Teenage Warhead – Brianna Hildebrand

Yukio – Shioli Kutsuna

Domino – Zazie Beets

Dopinder – Karan Soni

Weasel – T.J. Miller

 

Såg igår äntligen Deadpool 2. Och visserligen har det gått nästan tre månader sedan biopremiären, men för er som kanske ännu inte sett den så vill jag ändå passa på att säga att det här absolut kändes som en väldigt värdig uppföljare till det kulturella fenomen som var den första filmen!

I denna andra film drabbas den vulgäre superhjälten Deadpool är en fruktansvärd personlig tragedi som försätter honom i djup personlig kris. Men han finner ny mening i livet genom att försöka rädda en försummad och misshandlad tonårspojke från att få en mörk och våldsam framtid. Så nej, det här är alls ingen solskenshistoria precis – vilket för all del den första filmen till största delen inte heller var.

Men vad som gör Deadpool så speciellt är förstås att även när handlingen i sig är väldigt tragisk så vänder den kvicka dialogen och de absurda situationerna istället det hela till väldigt skruvad komedi. Detta med en mycket särskild typ av humor som till allra största delen bygger på populärkulturella referenser i kombination med chock- och könshumor. Om man inte alls gillar dessa typer av humor så är detta säkerligen inte filmen för dig. Känsliga personer varnas å det grövsta! Och även om man gillar humorn så kan det ändå emellanåt nästan kännas som lite övermäktigt här – den här filmen ligger och balanserar väldigt nära den gränsen.

Men vad jag ändå tycker absolut räddar den här filmen är att den samtidigt känns befriande äkta och genuin – i synnerhet i jämförelse med andra filmer i  superhjältegenren, som ofta känns ganska ytliga och plastiga även när de är underhållande och sevärda. Det finns faktiskt väldigt mycket hjärta och djup här bakom skratten, och ett vackert budskap i grunden om att acceptera och hylla olikheter – och att det är okej att inte vara perfekt eller som alla andra. Det tycker jag är väldigt fint. Och Deadpools många personliga kriser är också väldigt fint fångade och rörande mitt i all humor, liksom vänskapen mellan alla dessa brokiga och trasiga karaktärer. Dessa teman lyfter filmen till en högre nivå. Men den är förstås också väldigt rolig och underhållande, och jag skrattade faktiskt många gånger åt de populärkulturella referenserna i synnerhet. Och – som alltid med Marvel men ännu mer här – sitt för allt i världen kvar under eftertexterna för många roliga extrascener!

Mitt betyg: 4 av 5

”Star Wars: Episod IX” – rollistan släppt!

Lucasfilm har nu släppt rollistan för Star Wars: Episod IX!

Daisy Ridley, Adam Driver, Oscar Isaac, John Boyega, Kelly Marie Tran och Domhnall Gleeson kommer naturligtvis alla tillbaka för sista filmen. Dessutom kommer vi att få se Mark Hamill som Luke Skywalker i spökform! Det är nu också helt bekräftat att Billy Dee Williams kommer att vara med som Lando Calrissian. Och även Carrie Fisher kommer att synas, tack vare användandet av tidigare bortklippt material från The Force Awakens.

Däremot kommer vi inte att få se mer av Andy Serkis som Snoke. Vilket väl en gång för alla slår hål på alla teorier om att Snoke skulle vara den legendariske Darth Plagueis. Och inte heller kommer vi att få se mer av Gwendoline Christie som Phasma – som säkerligen varit en av de mest illa använda och borkastade karaktärerna i Star Wars historia…. Tråkigt.

Helt nya karaktärer kommer att spelas av Keri Russel, Richard E. Grant och Naomi Ackie. Blir intressant att se vilka karaktärer det blir. Grant med sin pondus känns väl perfekt för en imponerande skurkroll? Och Russel kanske någon med anknytning till de ännu okända Knights of Ren…?

Jag håller förstås fortfarande ut hoppet för att vi ska få se åtminstone cameos från Hayden Christensen som Anakin och Ewan McGregor som Obi-Wan… Och väldigt gärna också en liten cameo av Liam Neeson som Qui-Gon för knyta samman samtliga trilogier – det vore fantastiskt! Vem vet…? Håller tummarna i förhoppning!

Inspelningen av Episod IX börjar den 1 augusti och filmen får premiär i december 2019!

”Star Wars: The Clone Wars” kommer tillbaka – ny trailer!

Så är det verkligen sant – Disney och Lucasfilm kommer äntligen att återuppta Dave Filonis fantastiska animerade Star Wars-serie The Clone Wars, som tidigare lades ner i förtid i samband med Disneys köp av Lucasfilm!

Första trailern för den återupptagna serien har släppts:

Nog blir man väl nästan lite tårögd…?

De nya avsnitten kommer att börja sändas 2019. Så äntligen kommer vi alltså att få följa fortsättningen på Klonkrigen och Ahsokas, Anakins och Obi-Wans fortsatta öden och äventyr ända fram tills dess Revenge of the Sith tar vid, och vidare fram mot Order 66 och belägringen av Mandalore – och så alltså även knyta The Clone Wars närmare till den likaså utmärkta och högst rekommenderade animerade serien Star Wars: Rebels. Ser verkligen fram emot det här!

Bland övriga Star Wars-nyheter nyligen har vi ju också i det närmaste fått bekräftat att Billy Dee Williams kommer tillbaka i Episod IX som Lando Calrissian. Det tycker jag också känns väldigt kul. Hoppas att han kan vävas in i handlingen på ett naturligt sätt som också respekterar hans karaktär från originalfilmerna.

Jag hör själv till de som var något besviken över The Last Jedi – fast samtidigt verkligen inte till de som avskyr den, utan jag tyckte mest att den var ganska tråkig, med en ofokuserad handling och en väldigt ojämn ton. Däremot tyckte jag förstås väldigt mycket om filmens feministiska, socialistiska och pacifistiska budskap, som kändes väldigt modigt och fräscht!

Så jag ser försiktigt fram emot Episod IX för att se hur man kommer att klara den till synes enormt svåra uppgiften att i en enda film knyta ihop säcken mellan samtliga de nio filmerna i Skywalkersagan på ett tillfredsställande sätt. Jag hoppas också på att vi äntligen kommer att få se Ewan McGregor som Obi-Wan och Hayden Christensen som Anakin igen, tillsammans med Mark Hamill som Luke. Det vore ett väldigt fint avslut enligt mig!