”Ant-Man and the Wasp” – Recension

Amerikansk science-fiction/action

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers

 

I rollerna:

Scott Lang/Ant-Man – Paul Rudd

Hope Van Dyne/Wasp – Evangeline Lilly

Dr. Hank Pym – Michael Douglas

Ava – Hannah John-Kamen

Dr. Bill Foster – Laurence Fishburne

Sonny Burch – Walton Goggins

Luis – Michael Peña

Janet Van Dyne – Michelle Pfeiffer

 

Ant-Man and the Wasp – ”Myrmannen och Getingen” – är tredje filmen med superhjälten Ant-Man – efter Ant-Man och Captain America: Civil War. Han saknades ju i Avengers: Infinity War – och i detta mycket mer småskaliga och lättsamma äventyr får vi veta varför. Ant-Man har nämligen suttit i husarrest – och samtidigt försökt hjälpa Dr. Hank Pym och hans dotter Hope (alias Wasp) att rädda Hanks fru – Hopes mamma – som sitter fast i en annan dimension sedan trettio år tillbaka.

Konceptet om en superhjälte vars främsta styrka ligger i att kunna krympa till en myras storlek med hjälp av en högteknologisk dräkt känns väl ganska långsökt även med superhjältemått mätt. Och det är väl en del av förklaringen till att fokus här ligger ännu mer på humor än vad som är brukligt i de redan mycket humortyngda Marvel-filmerna. Ant-Man and the Wasp är en film som helt och fullt förlitar sig på att den höga karisman hos huvudrollsinnehavaren Paul Rudd ska vara nog för att kompensera för ett bristfälligt manus. Och till viss del fungerar det. Rudd tycks allt ha väldigt roligt i rollen – liksom för den delen hans medprotagonister Evangeline Lilly och en ovanligt pigg Michael Douglas. Och de får dessutom god uppbackning av tunga medskådespelare såsom Laurence Fishburne och Walton Goggins, och även Michelle Pfeiffer i en mindre roll.

Filmen börjar också tämligen starkt. Den första halvan tar väl tillvara på filmens styrkor och stora behållning – alltså Rudds humoristiska tajming och de tre protagonisternas kemi. Dessutom väcks faktiskt en del intressanta moraliska dilemman då dessa kommer i konflikt med den döende ung kvinna (ganska rörande gestaltad av Hannah John Kamen), vars tragiska öde Hank Pym indirekt står i skuld till.

Andra halvan av filmen tyngs dock tyvärr kraftigt ner av alltför långa, röriga och desorienterande actionscener, som även om de har många visuellt läckra element i slutändan trots allt ändå mest blir uttröttande. Och den humor som till en början var charmig blir med tiden mest påfrestande genom alltför många onödiga karaktärer som tar allt för mycket plats och som inte tycks fylla någon som helst annan funktion i historien än som tröttsam comic relief. I synnerhet är detta fallet med Michael Peñas karaktär, och hans båda likaledes överflödiga sidekicks.

Filmen har fem olika manusförfattare, vilket märks i det att både handling och individuella scener känns ofokuserade. Och dessutom, vilket tyvärr är alltför vanligt med actionfilmer, så är filmen alltför lång i förhållande till berättelsens faktiska innehåll. Det gör att filmen känns väldigt utdragen med onödigt många och långa scener där alls inte mycket av vikt händer. Att samtliga dessa fem manusförfattare dessutom är män märks också på den smått uttröttande grabbiga tonen filmen igenom.

Och i slutändan, efter två långa timmar, så slutar ändå allt dessvärre på just det sätt som man hela tiden kunnat förutspå. Så synd på en film som jag ändå trots allt tyckte hade sina goda stunder och en tämligen god potential.

 

Mitt betyg: 2 av 5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s