Ytterst viktig läsning om konsumtionskulturens destruktiva kraft

Jag läste nyligen den här högst intressanta rapporten om den rådande konsumtionskulturens djupt destruktiva inverkan på vår planet och våra liv och vad som krävs för att drastiskt förändra vårt synsätt. Den är från 2010 – och är tyvärr minst lika aktuell och ännu mer angelägen nu… Högst rekommenderad läsning!

Trump-eran: Planetens sista chans

Nu har det gått nära på en vecka sedan Donald Trump blev president i USA – en mycket underhållande dagar cirkus har så börjat. Naturligtvis hade jag innerligt önskat en president i USA som var mer socialt progressiv. Och hans motstånd mot att acceptera människoskapade klimatförändringar är en sannerligen en gigantisk katastrof för vår planet!

Det är förstås så väldigt synd att vår planet och vår miljö åtminstone på kort sikt måste lida ännu mer på grund av behovet att få eliten att haja till. Men, trots allt är kanske hans valvinst, när allt kommer omkring, en betydligt bättre utgång än vad en Clinton-seger skulle varit. För onekligen är det så att vad som än händer nu kommer att innebära en förändring från status quo. Hade vi fått Clinton som president hade allt bara fortsatt som förut utan förändring – med mer råkapitalism och globalism. Nu har åtminstone en ny tärning kastats, och alla tvingas att tänka om. Ofta kan det som initialt springer ur tumult vara det som ger positiv förändring.

En snar genomgripande världsvid kulturell förändring bort från rådande normer är just vad som genast måste till ifall vi på något sätt ska kunna rädda denna vår snabbt döende planet. Det är alldeles försent nu att fortsätta med blott små kosmetiska lösningar medan masskonsumtionen och förhärligandet är materialismen fortsätter. Sanningen är att vi för att rädda den här planeten behöver mindre av globalism, och istället kraftigt minskad och mer lokal produktion tillsammans med drastiskt minskad och smartare konsumtion. Mer självförsöjning med resurser inom mindre lokalsamhällen, som inte kräver långa transporter, regnskogsavverkning eller slavarbete i utvecklingsländer. Och en omvärdering av själva meningen med våra liv – till att värdera tid, själslig utveckling och relationer högre än materiella ting, arbete och status.

Redan har vi sett ett antal länder gå ut säga att de vill axla rollen som världsledare och stå upp mot USA:s förkastliga klimat- och socialpolitik, och så sent som idag har Greenpeace under stor uppmärksamhet kampanjat i den amerikanska huvudstaden. Hoppet har så kanske äntligten ökat att det nu kan bli verklig förändring – och inte bara mycket snack och liten verkstad såsom brukligt är.

Vi har fått se massiva protester från de som säger sig stå upp för ”vanligt folk” – protester från unga ekonomiskt trygga liberala storstadsbor framför allt, med liten förankring i vanliga människors vardag, men som vill reprensentera människor i allmänhet, tillsammans med den mainstream-media som består av samma typ av etablissemang, och det politiska etablissemang som även detta delar dessa ideal av globalism, kapitalism och nyliberalism. Tillsammans utgör så dessa grupper den självutnämnada samhällselit som bestämmer vad som är rätt och fel att tycka i världen. Dessa männniskor kan bara inte acceptera att andra inte delar deras åsikter.

Valet av Trump är en övertydligt överväldigande reaktion mot den alienering och de klyftor som elitism, globalism och råkapitalism ger upphov till. Arrongansen och förraktet hos den liberala kapitalistiska eliten gentemot mot den vanliga arbetarklassen är förbluffande, och eliten har sannerligen verkligen förtjänat denna knäpp på näsan.Den nya amerikanska Trump-administrationen har precis som utlovats omedelbart skrotat Obamas frihandelsavtal TPP – ett avtal som skulle gynna just dessa globala kapitalister på beskostnad av vanligt folk och allas vår miljö och hälsa. Inte konstigt att eliten skarpt ogillar ett sådant beslut

Förutom moståndet mot frihandel, ser jag även ett annat område där Trump tänker rätt trots globalisternas kritik. Nämligen hans ambition att sätta sitt eget land och sitt eget folk främst. Jag skulle dels bli väldigt glad ifall USA äntligen slutar att leka världpolis som under Obama, något som bara gjort världen mer otrygg. Men det borde förstås också vara varje lands plikt och viktigaste uppgift att sätta sina egna medborgares väl och ve i främsta rummet. Ibland innefattar detta förstås även intensivt globalt arbete, såsom i klimatfrågan. Men alla länder måste för den sakens skull inte bli urholkade smältdeglar utan några andra gemensamma mål eller visioner än att konsumera.

I fredags passerade vi också tio miljoner invånare i Sverige. Vi är det land i Europa vars befolkning växer snabbast per capita, och till allra största delen beror detta på vår stora invandring. Visst borde vi ännu gott om utrymme, med våra blott 22 personer per kvadratkilometer, på en kontinent där det snarare är 200 till 300 per kvadratkilometer som är normen. Men problemet är ju bara att vi fortfarande tycks vara så erbarmligt oförberedda för denna ökning – med ytterligare påspädning av arbetsbrist, bostadsbrist, och så vidare. En stats priotering måste vara att lösa dessa problem för sina egna medborgare och se till att dessa har detta tryggt och bra först, innan man importerar nya människor. Men, det allra allvarligaste problemet är trots allt det att de allra flesta av dessa nya invånare kommer från konservativa och djupt religiösa kulturer i Mellanöstern . Mer än hälften av alla grundskoleelever i det redan problemfyllda och våldsdrabbade Malmö har nu ett annat modermål än svenska. Det är ett stort problem för framtiden, ifall vi fortsätta att vara ett tryggt, jämställt, progressivt och sekulärt land.

Nej, låt Frankrike få vara Frankrike, med fransk kultur i främsta rummet. Låt Tyskland få vara Tyskland. Låt Mellanöstern få vara Mellanöstern, utan vår inblandning för vare sig gott eller ont. Och – låt vårt Skandinavien få förbli Skandinavien, och här sätta skandinavisk kultur och skandinaviska värderingar främst. Konsumism och kapitalism är inga skandinaviska värderingar, utan destruktiva tankar som importerats under ganska sen tid – framförallt från USA. Låt oss åter bli en föregångare för världen, istället för det mini-USA och den följare vi nu blivit, genom att återgå till vår egen gröna, progressiva och solidariska kultur – den kultur i vilken vi har våra verkliga rötter ända tillbaka fornnordisk tid.

Och, slutligen känns det förstås tryggt att veta, att trot att vi nu är tio miljoner i Sverige, så finns det fortfarande gott om plats i Norrlands inland. Så ifall allt det här med att försöka rädda vår planet skulle gå åt skogen, och klimatförändringar och annan miljöförstöring accelererar ännu mer utom all kontroll mot den ultimata katastrofen – då kan man alltid flytta dit och dra sig undan, och leva ut sina dagar i tystnad, långt från alla människor och det mesta av allt elände utanför…

 

Trettondagsafton

Så är det trettondagsafton! Imorgon kom de tre vise männen fram till Betlehem enligt traditionen – och det får väl sägas vara sista dagen på julen i stort sett. Även om en del vill ha den att vara så länge som vid tjugondag Knut. Själv tog jag faktiskt ner allt mitt julpynt, inklusive granen, redan på nyårsdagen -nu är det bara amaryllisen och julstjärnorna kvar som alls minner om jul hos mig. Och det känns faktiskt riktigt skönt att ha det som vanligt igen!

Trettondagsafton var ju traditionellt en kväll för festande, sång och presenter. Och så var det förstås framförallt kvällen för att se den traditionella lättsamma trettondagsaftonspjäsen!

William Shakespeares egen trettondagsaftonspjäs heter just Twelfth Night (det engelska namnet på aftonen). Den hör kanske inte hans mest kända pjäser, men är en rolig och lättsam liten förväxlingskomedi, med många klassiska och välkända repliker – och stundtals farsartad busikhumor… Liksom flera andra Shakespearekomedier handlar Twelfth Night  om en ung kvinna som klär ut sig man. Hennes namn är i det här fallet Viola. Utklädd till sitt alter ego Cesaroi  uppvaktar hon den pryda Olivia som en tjänst åt sin husbonde Greve Orsino. Men Olivia förälskar sig förstås istället i Cesario, medan Viola är hemligt kär i Orsino, och dråpligheter uppstår! Men, pjäsens allra största behållning är kanske ändå trots allt dess många färgstärka och roliga birollskaraktärer – de druckna adelsmännen Sir Toby Belch och Sir Andrew, den hurtiga hushållerskan Maria, narren Feste, och den förnäme och nedlåtande betjänten Malvolio som de allesammans driver med bakom hans rygg.

Pjäsen finns att lyssna på i radioversion hos Librivox.

Eller se den här utmärkta uppsättningen av pjäsen i regi av W. Steven Lecky.

(Förresten så är Leckys uppsättning av A Midsummer Night’s Dream också väldigt bra, och mycket väl värd att se!)