Den digitala sagan

En helt ny och gränslöst expansiv värld för fiktivt berättande har uppstått i digitala medier, genom vilka vem som helst kan nå ut med sin egen historia tack vare möjligheterna till självpublicering, självpromotion, interaktivt skapande och transmedialitet. Och denna formliga explosion av berättande gäller kanske mer än någon annan genre just den i vilken jag själv mest skriver i, och därför bäst känner till – det vill säga fantasy- och sagogenren. Detta är en genre som genom sin inneboende visualitet förstås kan tänkas lämpa sig alldeles särskilt bra för att finnas digitala medier.

Fantasy- och sagolitteratur har länge hört mycket intimt samman med både musik och bildkonst. Delar av folkmusikgenren, såväl som stora delar av metalgenren, hänger väldigt nära samman med fantasy och mytologi. De allra flesta låtarna i min metalspellista på Youtube, med band som Wolfhorde, Swallow the Sun och Wolves in the Throne Room, skulle lätt lämpa sig som ackompanjemang en hisnande fantasysaga. Och minst lika stark är förstås kopplingarna inom bildkonst. Medan gamla svenska husgudar inom sagobildkonst såsom John Bauer och Jenny Nyström säkert alltid kommer att bestå som inspirationskällor, så skapas det nu en så otroligt stor mängd ny underbar och fantasieggande digital sagobildkonst att man blir salig. Möjligheterna till att använda musik och bild i fantasy och sagor är kort sagt ändlösa och fantastiskt spännande.

En annan mycket spännande utveckling att allt fler specialiserade individer nu kan bli inblandade i skapandeprocessen kring ett verk – förutom författaren kan även digitala bildkonstnärer, musiker och röstskådespelare komma att bli integrerade delar i förlagens skapandeprocess. Jag är personligen väldigt förtjust i ljudböcker som spelas likt pjäser, med ensembler av röstskådespelare, à la Librixov ”Dramatic Readings”. Det finns just nu också en i mitt tycke oroande tendens till att sätta författaren själv alltför mycket i förgrunden, istället för att låta berättelsen tala för sig själv – och min förhoppning här är att dessa ensembleböcker kan göra en del för att motverka detta problem. Fast, det är förstås samtidigt av allra yttersta vikt att det fortsätter att vara möjligt för en enskild person att på egen hand skapa enbart med text även in framtiden, utan att ha tillgång till flera olika digitala medier.

Men med allt detta sagt, så är samtidigt åtminstone för mig en stor dela av charmen med fantasy, myter och sagor just detta att man som läsare får lov att skapa sina egna bilder som läsare och använda sin egen fantasi för att göra sig en personlig bild av karaktärer, varelser och miljöer, vilket försvinner ifall allt visas upp på ett explicit och specifikt manér. Därför är det allra bästa förhållningssättet till digitala publicerandet nog trots allt att ta vara på möjligheten att kunna skapa ljud- och bildversion som ett komplement till den huvudsakliga textversionen, och på så sätt låta mottagaren ta del av båda sidor av en berättelse efter eget tycke och smak. På så sätt får vi det bästa av båda världar – det nya och det gamla i en sagolik harmoni.

Livet på jorden går under – varför bryr sig så få?

Ytterligare en ny hemsk rappport har kommit ut om den apokalyptiska kris vi står inför. Enligt denna rapport uppskattas att den globala uppvärmningen kan eskalera till så mycket som sju grader inom  mindre än en livstid från idag. En sådan dramatisk höjning av vår planets medeltemperatur skulle innebära slutet för den mänskliga civilisationen – och alldeles säkerligen för nästintill allt annat liv på vår planet såsom vi känner det. Eller så den länkade artikeln från The Independent uttrycker det – det är ”game over”

Vi ser vår planets faktiska undergång i vitögat. Men igår valde världens mäktigaste och mest förorenande land en ledare som inte ens tror på människoskapad klimatförändring.

Och så ser jag ut över min hemstad i rusningstrafik. Ser oändliga köer med avgasutspyende bilar. Och jag ser reklamskyltar som vill få folk att köpa döda kycklingar till middag. Men inte många alls tycker att det är något konstigt med det här. Hela vårt samhälle är ju uppbyggt kring att alla dessa mängder med bilar ska köra fram och tillbaka åtminstone två gånger om dagen. Och på att människorna i dem ska arbeta som löneslavar genom de friskaste åren av sina enda liv, på jobb de kanske inte ens gillar, för att kunna masskonsumera vår döende planets tvinande resurser – och bland annat äta upp de djur som masslaktas i formliga dödsfabriker och som sedan snyggt paketeras och visas upp på reklampelarna. Som om inte dessa djur liksom människan vore individer, med bara ett enda dyrbart liv att leva, utan blott fanns till för vår människans själviska blodtörst och njutning.

Inte många verkar bry sig om att de liv de lever just nu dödar vår planet, dem själva, och allt annat som lever här. De flesta verkar inte alls vilja ha ett annat samhälle, utan vill  bara fortsätta att leva sina meningslösa och destruktiva liv uppbyggda på konsumtion och föroreningar, utan många tankar alls på konsekvenserna av allt det de gör.

Jag blir bara så ledsen ibland… Människan som art tycks uppenbart vara ett oerhört själviskt och korkat djur. Jag börjar verkligen tappa tron på mänskligheten – och jag känner inte alls särskilt stor glädje över att leva i människans värld i just nu.

Doctor Strange – Recension

Amerikansk fantasy/action

Regi: Scott Derrickson
Manus: Jon Spaihts, Scott Derrickson, C. Robert Cargill

I rollerna:
Doctor Strange – Benedict Cumberbatch
The Ancient One – Tilda Swinton
Kaecilius – Mads Mikkelsen
Mordo – Chitewel Ejiofor
Christine Palmer – Rachel McAdams
Wong – Benedict Wong
Den nya Marvel-filmen Doctor Strange är historien om den biljante men arrongante och självupptagne mästerkirurgen Stephen Strange, som skadar sina händer i en allvarlig bilolycka och därefter tvingas att tänka om sitt liv och sina värderingar. Och så är det en massa magi, mystik och kung-fu och så.

Det här är definitivt en film för stora dukar. Effekterna är alldeles häpnadsväckande fantastiska, i synnherhet i 3D. Det är The Matrix och Inception gånger hundra!

Som alltid har Marvel lyckats alldeles utmärkt i sin casting. Benedict Cumberbatch passar perfekt i rollen som Strange. Han är like charmig och karismatisk som vanligt – och gör en riktigt övertygande amerikansk accent Tilda Swinton är alltid briljant – så även här, som Stranges magiska läromästare ”Den Uråldriga”. Och danske Mads Mikkelsen är som alltid en otäckt bra som skurk, är om han tyvärr har han inte så jättemycket dialog.

Marvel har ofta haft problem med att man lagt alltför mycket tyngpunkt på illa tajmad humor i sina filmer, vilket ofta får dem att kännas alltför oseriösa. Den här filmen har också en hel del humor, men är ändå något mindre framträdande.

Jag gillar verkligen filmens nyandliga, mystiska och filosofiska tema, och även elementet kring magi och multipla dimensioner – allt känns som ett väldigt välkommet tillskott till ett Marvel-universum som jag känner annars blivit lite stelt och gått lite i samma gamla hjulspår på sistone. Tillsammans med Guardians of the Galaxy är Doctor Strange tveklöst det mest unika inslaget i Marvel-världen såhär långt.

Som är tradition med Marvel-filmer har även denna film två extra scener under eftertexterna – en i mitten av texterna, och en allra, allra sist. Särskilt den första av dem är väldigt rolig och intressant, men det lönar sig att stanna även för den andra, eftersom även denna kan tänkas ha bäring på de fortsatta filmerna i Marvel-universumet.

Doctor Strange känns som ett fräscht nytillskott till Marvel-universumet. Ett tankeväckande tema, fantastiska specialeffekter och en utmärkt casting gör detta till en mycket sevärd film!

Betyg: 4 av 5

President Donald Trump

Så har det otänkbara skett – Donald Trump blir USA:s näste president!

Den Clintonvänliga mediekanalen Huffinton Post smällde omedelbart på stort med rubriken: ”Nightmare: President Trump”. Men det är också väldigt underhållande att läsa och höra de svenska vanligtvis så USA-kramande medierna få kollektiv masspanik. Dagens Nyheter försöker exempelvis med en otroligt sexistisk vinkel och säger att skälet till att Clinton inte vann är att en majoritet av amerikaner inte kunde tänka sig en kvinna som president. Det visar förstås på en otroligt dålig insikt från dessa svenska så kallade politiska ”experter”. För mig, som näst intill uteslutande har följt valrörelsen genom amerikansk media – både gammelmedia och social media – så är det alldeles uppenbart att skälet till att Clinton inte vann är för att hon och hela hennes kampjan av goda skäl setts som så äckligt full av fiffel, båg och arrogant elitism. Allt från hur hon fuskade sig genom primärvalet för att kunna besegra den långt mer populäre och progressive Bernie Sanders, till hennes mygel, hemlighetsmakeri och otaliga mejlskandaler, till hennes intima band med den Wall Street-eliten, till hennes fullständiga brist på någon typ av personlighet. Det demokratiska partiet har bara sig själva att skylla för att man med alla medel försökt att pusha för den extremt impopulära Clinton, och för att det nu kommer tillbaka och biter dem i baken.

Trumps seger är en så uppenbar och välbehövlig proteströst mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. Det sorgliga är ju dock bara att även hela världen måste lida för detta resultat. Republikanerna får nu kontroll över inte bara presidentskapet, utan även över Representanthuset och Senaten, och dessutom med möjlighet att tillsätta flera nya domare i Högsta domstolen, vilket sammantaget ger Republikanerna nästintill obegränsad makt under de kommande fyra åren. Det kommer bland annat att leda till att Obamas nyinrättade sjukförsäkring försvinner, arbetslagar och anställningsskydd försämras, kvinnors rättigheter kring abort kommer att inskränkas, vapenlagarna kommer att luckras upp, och kanske värst av allt – världens mest förorenande nation per capita får nu en president som tror att talet om klimatförändring är ett kinesiskt påhitt för att skada amerikansk olje- och kolindustri, någon som kommer att stoppa upp det klimatarbetet och ytterligare påskynda vår planets förestående död.

Man skulle ju nu kunna hoppas att Sverige med allt detta i åtanke nu äntligen skulle bestämma sig för att åter skapa sig en egen röst i världen, och sluta upp med att svansa för supermakten. Men ack, naturligtvis kommer vi inte att göra det, för mesiga Lilla Landet Lagom vågar aldrig gå sin egen väg – redan har vår statsminister Shrek gått ut och sagt han ska göra vad han kan för att fortsätta att vara en lydig liten knähund även under Trump.

Och när det går åt Häcklefjäll i vilket fall, vad annat kan man väl göra än att omfamna världens galenskap och annalkande undergång, och välkomna Världspresident Trump för fyra komiska år framöver.

Presidentval i USA: Clinton mot Trump – slutet är här!

Efter vad som känts som åratal av valrörelse är det det imorgon slutligen dags för presidentval i USA! Sorgligt nog är ju USA ett land som av tradition helt saknar ett konkurrenskraftigt parti som ligger till vänster om mitten – men situationen i världens mest ojämlika industriland är nu ännu värre än på mycket, mycket länge. I ett farsartad val mellan Skylla och Karybdis tävlar två korrumperade, sliskiga och myglande superrika högerpolitiker om att ta makten i världens enda politiska, kulturella, militära och ekonomiska supermakt!

Man kan tycka att ett presidentval emot en så särdeles äckligt osympatisk och objektivt tokig och hatfylld person som Donald Trump skulle vara en promenadseger för den så erfarna Clinton. Problemet är ju bara att hon själv är så otroligt genomkorrumperad. Just här på den absoluta sluttampen, då valet näst intill tycktes avgjort, har hon åter dragits in i skandalen kring sina mejlkonton. Denna nya veva i affären, som började med en sexting- och otrohetsskandal kring senatorn med det ytterst passande namet Antony Weiner, under hans likaledes fantastiska pseudonym ”Carlos Danger”, kan kanske till slut bli det som fäller Clinton på målsnöret. En otrolig ödets ironi med tanke på hennes egen makes skandalomsusade förflutna. Clintons svar har vait att högljutt gå och hävda att FBI är partiskt till förmån för Trump. I samma veva har det dessutom framkommit nya avslöjanden om att hon fuskat i debatterna mot den charmige socialdemokraten Bernie Sanders – den bäste, mest hoppingivande amerikanske presidentkandidaten på decennier – genom att hon fått frågor läckta till sig direkt från CNN-medarbetaren, tillika förra ordföranden hos Demokraterna, Donna Brazil. Redan tidigare hade det avslöjats att Demokraternas föregående ordförande Deborah Wasserman Schultz otillbörligt gynnat Clinton genom liknande förhandsläckor inför en annans av Clintons debatter mot Sanders. Den allra viktigaste lärdomen från den här valrörelsen har väl kanske trots allt varit att USA är betydligt mer av en plutokratisk oligarki än en verklig demokrati. Det kommer väl i och för sig knappast som en nyhet för någon, men tidigare har ändå trots allt de flesta av skumraskaffärerna skett bakom lyckta dörrar – aldrig förr har väl den demokratiska processen motarbetats så öppet och ogenerat som under denna valrörelse.

Tidskriften Time Magazine sammanfattade hela detta stora spektakel mycket träffande på sitt senaste omslag, där Trump och Clinton tillsammans leende står och håller upp en skylt med texten ”The end is near”. Det här varit det mest skandalfyllda amerikanska presidentvalet, med de två mest avskydda presidentkandidaterna, i USA:s historia. Nog finns det stort fog att bäva inför vad som komma skall och, oavsett vem som vinner. Men, som Karin Boye skulle ha sagt – ”det är vägen som är mödan värd”, och oj, vilken underhållande resa det har varit! Hela valrörelsen har varit som lång julafton för media, med nya uttryck såsom ”Weinergate”, Bill Clintons ”Dicking bimbos” och Trumps ”Grab them by the pussy” – och till och med det gamla internetmemet Grodan Pepe har ju fått vara med på ett hörn, efter att Clintonkampanjen kallade den stackars ledsna grodan rasistisk! Alldeles riktiga dju har dessutom alldeles oförhappandes också varit med och givit starkt symboliska virala mediebilder. Som då en liten fågel landade på podiet framför en mjukt leende Sanders – medan en fluga satte sig i pannan på Hillary Clinton…! Kort sagt, denna valrörelse har haft allt – förutom vett, sans och förnuftig politik…

De traditionella medierna har verkligen också gjort sitt bästa för att försöka vara med och sätta agendan. Det har varit det mest partiska presidentvalet någonsin från medias sida, då tv-kanaler som CNN (även kallat ”Clinton News Network”) och MSNBC, och tidningar som Huffington Post, ogenerat helt och hållet ställt sig på den Demokratiska kandidatens sida. Otroligt nog har faktiskt högerextrema Fox News hört till de mest opartiska nyhetsmedierna i detta val – ett tecken på att någonting är väldigt fel i amerikansk politik.

När de traditionella medierna så har övergivit alla tankar på opartiskhet och neutralitet, har väljare på båda sidor istället tvingats att söka sig till sociala medier för att göra sina röster hörda och ventilera sina åsikter. I desperation har de båda kandidaterna försökt ta kontroll över de sociala medieberättelserna om sig själva – och intressant nog har de misslyckats med sin egen sociala medieanvändning på exakt motsatt sätt. Trump har gått ut och sagt alldeles för mycket på sitt ökända Twitterkonto, medan Clinton tvärtom varit allt för tyst och undvikande, vilket bidragit till bilden av henne som en skum elitist med saker att dölja. Clintonkampanjen har i sin iver över att ta kontroll över berättelserna i sociala medier till och anställt ett helt team kallat ”Correct the Record”, vars enda uppgift har varit att ta över sociala mediekanaler och mer eller mindre i smyg fylla dem med Clintonvänligt innehåll och kommentarer för att påverka opiononen. I hög grad har dessa försök att ta över sociala medier dock slagit tillbaka, så att dessa sociala mediekapningar istället har förlöjligats, med resultatet att nästintill allt kraftigt Clintonvänligt innehåll i sociala medier börjar ses som manipulerat och betalt för. Så istället har de både kandidaternas obetalda anhängare mest själva fått föra kampen ute i sociala medier där kandidaterna misslyckats. Och här har en intressant trend varit att vända förolämpningar från meningsmotståndare till positiva slagord för dem själva. Så har Trumpanhängare i sociala medier tagit till sig Clintons uttryck ”Deplorables” som ett slagord för den rurala arbetarklassen mot den urbana Wall Street-elit Clinton representerar. Och från andra sidan har anhängare till Clinton vänt Trumps ”Nasty Woman”-kommentar om Clinton till att bli ett feministiskt slagord.

WikiLeaks har blivit en stor aktör i valet genom nämnda läckor kring Weinergate och Clintons fusk, mygel och mejl. Vilket i sin tur har lett USA att hota lilla Ecuador, och fått dem att strypa Julian Assanges internettillgång på den ecudadorianska ambassaden i London. Men det obehagligaste av allt är kanske trots allt hur Clintonkampanjen utan några bevis försökt att skylla dessa Wikileaksläckor på Ryssland, och hävdat att Ryssland direkt skulle blandat sig i presidentvalet på Trumps sida. Och nog skulle Putin alldeles säkert föredra den hetlevrade, politiskt oerfarne och lättmanövrerade Trump i Vita huset – men det finns trots allt inga bevis som tyder på att Ryssland skulle vara direkt involverat i att läcka Clintons skandaler. Så är de två stormakterna USA och Ryssland – två militaristiska, djupt nationalistiska och hyperkapitilistiska stater – nu åter ständigt i luven på varandra, vare sig det handlar om hackande eller om proxykrig som i Syrien och Ukraina. USA-ledda Natotrupper samlar sig nu åter längs Rysslands gräns – inklusive med stora insatser i norska Finnmark. USA bygger upp vapensystem i östra Centraleuropa, medan Ryssland mobiliserar vid sina västra gränser – inklusive i exklaven Kaliningrad, det gamla Ostrpreussen mellan Polen och Litauen, en Östersjö blott ifrån Sverige. Det är en ytterst farlig lek med elden. Och var befinner sig Sverige då i detta andra Kalla krig av vapenskrammel och propaganda? Jo, långt upp knät på USA förstås. Vårt land har helt och hållet övergivit sin trygga neutralitet och alliansfrihet och ställt sig fullständigt på den ena militaristiska imperiemaktens sida – vi är nu blott USA:s lydiga knähund, och denna nya position skulle göra ett nytt Kallt krig långt mycket farligare för Sverige än det föregående.

En sak är då åtminstone säker – på onsdag morgon svensk tid kommer Donald Trump eller Hillary Clinton att stå som vinnare. Och vem som än vinner, förlorar vi… Men det var roligt så långe det varade.

Det transmediala berättandet – yta och djup i samklang

I takt med att gamla medier med tämligen passiva konsumenter allt mer försvinner, tycks den interaktiva transmedialiteten bli det nya sättet att berätta och kommunicera. Transmedialitet innebär att berätta en historia i flera olika medier, och ur olika, varandra kompletterande perspektiv. Detta skapar friheten att berätta en historia på en mångfald olika sätt, ur flera olika perspektiv och med unik anpassning för ett specifikt medium.

Transmedia i sig är inget nytt fenomen utan har existerat så länge det funnits mer än en enda typ av medium – det vill säga i tusentals år. Men det transmediala berättandet har trots allt formligen exploderat under de senaste tjugo åren genom internets framväxt, och fortsätter bara att växa mer och mer, till att nu förmodligen vara större än någonsin förut. Det står för tillfället att finna i diverse fiktiva universum och framför allt i de subkulturer som byggts upp runtomkring dem. Det gäller exempelvis världar och universum såsom Star Wars, Sherlock, Game of Thrones, Marvels och DC Comics superhjälteuniversum och Universals nya kommande monsteruniversum, där film, tv-serier, böcker, serietidningar och inte minst bred och hängiven fan-fiction ger de olika världarna större dimensioner, med många olika perspektiv och skiftande komplexitet beroende ur vilket medium man betraktar dem.

Transmedialitet gör det möjligt att skapa historier som är särskilt anpassade för ett specifikt medium. Men den kanske allra största fördelen är nog trots allt att det möjliggör att göra det givande att bara ta del av liten del av en historia – att fokusera på sitt eget favoritperspektiv eller en särskild favoritkaraktär ur den större helheten, eller bara skrapa på ytan utan att bry sig så mycket om helheten. Detta samtidigt som transmedialiteten också ger extra mycket för den som verkligen vill djupdyka i hela universumet i hela dess komplexitet. Detta att bygga mer detaljerade världar och skapa mer levande karaktärer gör det möjligt att skapa någonting för nästan alla inom ett brett fiktivt universium. Var och en kan få någon eller något identifiera sig med – och skapandet blir mer demokratiskt och dessutom mer spännande och bredare tack vare den väldiga mängd fan-fiction som transmedialiteten möjliggör. Allt detta gör att vi varmt bör famna det transmediala mediesamhället och dess fortsatta utveckling!