Om det dödande mellanläget

Jag kan bara erkänna att jag är en väldigt tillbakalutad personlighetstyp. Jag mår som allra bäst och känner mig som allra mest kreativ och harmonisk när jag får gott om tid till att drömma och fundera. Helst på en vindpinad strand vid havet, eller i en dunge i bokskogen, med anteckningsblocket vid min sida. Men, samtidigt – som varandes en generellt sett så disträ person, så kan det just därför från och till också kännas så otroligt befriande för kreativiteten att veta, att: ”Det är nu det gäller! Just nu måste det ske!” Att bara tvingas att sitta ner vid ett skrivbord och vara tvungen att åstadkomma någonting snabbt, utan att ha möjlighet tänka så mycket – detta är en så härlig adrenalinrusch! Jag vill gärna ha det ungefär som Prins Hamlet – timmar av tvehågset funderande och malande med tankar fram och tillbaka, för att så plötsligt få lov att explodera i handling då det skarpa läget till slut oundvikligen oförhappandes kastas över en! Nu slutade det ju i och för sig inte alldeles bra just för honom, men i alla fall… Jag vill ha toppar och dalar! En kortare period utav stress, tidspress och plågsam prestationsångest – som får lov att följas upp utav långsamt och drömskt funderande.

Det allra värsta jag vet är en jämnt malande period i ”lagom” tempo, utan vare sig något underbart ångestframkallande skarpt läge, eller någon plats för drömsk vision. Sådan vardagslunk är så trist och utmattande för själen. Det är till stor del därför jag vill söka mig till ett kreativt yrke inom skrivande, skapande och information – för jag känner att det där finns större utrymme till att anpassa tiden optimalt för sin egen själs skull. Det är så väldigt onaturligt för människan att gå genom livet efter ett strikt schema. Jag vet att vi lever i de pliktfetischerande, paragrafridande grå och lagoma passiv-agressiva dysterkvistarnas klaustrofobiskt inskränkta lilla land. Det finns ingenting Svensson-svensken älskar så mycket som ”ordning och reda och pengar på fredag”. Men, för mig känns en sådan livsstil bara så tom. För att citera någon svensk popsång – ”slå mig så att nånting händer”! Som jag sade i ett tidigare inlägg – jag behöver Sturm und Drang!

En vanlig schemalagd nio till fem-arbetsplats känns för mig som en plats dit människans drömmar och engagemang går att dö. Detta liv är så onaturligt för oss som djurart, och något vi bara tvingats till i någon större utsträckning under de sådär 200 senaste åren, då industrialismen slog igenom, och alla människor omvandlades till kuggar i dess maskineri. Innan dess levde nästan alla med vad vetenskapen vackert kallar för ”polykronisk tidsuppfattning”. Man gick upp med solen, och gick till sängs med dess nedgång – och alla gjorde hela tiden varje dag flera olika saker samtidigt, tills dess de var färdiga, utan att tänka särskilt mycket på exakt hur långt tid någonting tog eller på precis vad klockan var.

Men den traditionella industrialismen står nu äntligen inför sin nära förestående död, till förmån för den fulla automatiseringen av våra fabriker och fordon. Denna utveckling går inte längre att stoppa – och bör så inte heller göras. I detta kommande samhälle, där maskiner sköter de trista, monotona och förödmjukande sysslorna åt oss, och där vi oundvikligen gått över till ett system av medborgarlön till följd av arbetsbrist, så kommer människan äntligen att bli fri på riktigt.

Men, vi som jobbar professionellt med att berätta och att skapa – vi blir en av de få grupper som kommer att få ha våra jobb kvar. För ingen programmerad maskin kommer väl någonsin att kunna tänka lika fritt som en människa! Vi som är experter på att skriva, skapa och tänka är framtidens intellektuella elit. En elit som jag hoppas ska tillåtas ha dalar att drömma i, mellan höga toppar av stress – för att glädjefullt få engagera och underhålla de befriade folkmassorna för alltid.

Annonser

2 thoughts on “Om det dödande mellanläget

  1. Att läsa din text är en upplevelse. Den påminner mig om fina saker – en bra bok, första dejten med min partner. En bok, som i den där jag på sidan 500 stannade upp och förundrades över att historien hade framskridit så mjukt och försiktigt att karaktären jag följde plötsligt hade åldrats tjugo år. Som dejten, där vi på något magiskt sätt hade hoppat från en klumpig hälsningskram till att prata om våra djupaste hemligheter på bara ett par timmar.

    Den känslan, när jag kommer till sista raden på din text och tar ett ögonblick för att förstå hur jag kom från den vindpinade stranden till framtidens samhälle på fem minuter. Den känslan, den gör din text till en upplevelse.

    Gilla

  2. Et vældigt langt og meget ordrigt indlæg. En meget fængende overskrift. Meget intellektuelt med nogle finkulturelle referencer i form af Shakespeares Hamlet og noget Tysk, jeg ikke kan identificere ud fra mit gymnasie tysk. Men flere interessante problemstillinger som er meget relevante for folk i kunstneriske og skabende fag. For at være helt ærlig, forstod jeg ikke halvdelen, men jeg opfangede dog det meget politiske budskab til sidst, og det bliver jo interessant at se, hvad reaktionen på vores konkurrencesamhälle bliver.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s