Inferno – Recension

Inferno

Amerikansk actionthriller från 2016
Från 15 år

Regi: Ron Howard
Manus: David Koepp
Baserad på boken av Dan Brown

I rollerna:
Robert Langdon – Tom Hanks
Sienna Brooks – Felicity Jones
Bertrand Zobrist – Ben Foster
Elizabeth Sinskey – Sidse Babett Knudsen
Harry Sims – Irrfan Khan
Christoph Bruder – Omar Sy
Vayentha – Ana Ularu

Inferno är den tredje filmen om den charmigt träige professorn Robert Langdon – och alltså uppföljaren till The Da Vinci Code och Angels and Demons. Precis som tidigare filmer i serien och de böcker som de baserats på, kretsar även denna film kring kniviga gåtor och religiös symbolik hos några av världens största kulturskatter. I den här filmen måste Langdon tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks stoppa ett extremt dödligt virus från att spridas över världen – samtidigt som de jagas utav flera olika organisationer som vill få tag på viruset själva.

Filmen börjar riktigt lovande. Vi kommer rakt in i handlingen med att filmens antagonist, miljardären Bertrand Zobrist håller ett tal som lyder ungefär såhär – jag parafraserar: ”Det tog hundra tusen år för mänskligheten att bli en miljard. Hundra år senare var vi två miljarder. Efter ytterligare 50 år hade den siffran fördubblats. Nu är vi nästan åtta miljarder.” Och fortsätter att prata om hur människan orsakar massförstörelse och massutrotning – en förstörelse som nu till och med hotar hennes egen existens om inget görs omedelbart. En film där antagonisten har rätt i sak, om än inte i handling, är alltid ett spännande grepp. Och för mig som studerat miljövetenskap och miljöetik, och som är väldigt intresserad av de här frågorna, så fångar förstås en sådan inledning direkt! Och hans ord om att ”den största synden är att se en kris i vitögat och välja att inte agera” känns väldigt träffande. Problemet är dock bara att den ”radikala lösning” som Zobrist föreslår på detta mycket verkliga problem är att – efter devisen ”ändamålen helgar medlen” – ta död på halva mänskligheten med ett virus…

Filmen fortsätter därifrån i ett rasande tempo. Vi möter Robert Landon första gången i en sjuksäng i Florens, skjuten i huvudet. Och därifrån följer ett intensiv jakt bland Italiens konstskatter. Allt är väldigt fartfyllt och spännande! Men, så någonstans mitt i filmen så händer någonting – allting stannar av någon anledning liksom bara av, och filmen börjar att falla samman… De tidigare filmerna i serien hade lite utav samma problem i detta att vara lite antiklimatiska – men den här gången är det betydligt värre än förut. Intrigen blir snart allt mer rörig och otrolig – och när filmen stannar upp blir dessutom de olika birollskaraktärernas platthet och brist på personlighet allt mer tydlig. Dessutom känns mysterierna i den här filmen oftast barnsligt enkla – och de diverse vackra miljöer som karaktärerna snabbt färdas igenom känns dessutom tragiskt bortslösade i snabba klipp.

Men, värst av allt är ändå själva slutklämmen…

VARNING – SPOILERS NEDAN!

Filmen har valt att helt och hållet frångå Dan Browns omvälvande slut från boken som ställer allt på ända. Istället har man helt sonika valt att infoga ett typiskt, trist och alldeles okontroversiellt Hollywoodslut – ett slut vars ända resultat blir en väldigt känsla utav tomhet och otillfredsställelse, där inga trådar knyts ihop kring filmens övergripande tema. Denna cop-out var väl i och för sig väntad – men ändå fantastiskt trist och en besvikelse. Jag hade hoppats att en politisk thriller skulle våga ta ut svängarna lite mer och våga vara mer trogen sin förlaga.

SPOILERS SLUT

Vet inte vad det är som gör att alla filmatiseringar utav Dan Browns böcker blir så underlägsna böckerna de baseras på. Med en kompetent regissör som Ron Howard, en så erfaren manusförfattaren som David Koepp, och idel gedigna skådespelare, så borde resultatet kunna bli så mycket bättre. Kanske är det helt enkelt så att Browns böcker med sina ordgåtor, invecklade intriger och långa exposéer inte lämpar sig särskilt bra för att filmas, trots att de känns väldigt cinematiska när man läser dem. En sak är i alla fall säker – under ett filmår fyllt utav floppande storfilmer utgör Inferno tyvärr inget undantag. Det här är en okej film som mest, inte mer. Synd på en så intressant idé.

Betyg: 2 av 5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s