Essä: Privatlivets utdöende i offentlighetens tidsålder

Vi lever i egocentrismens och självcentreringens förlovade tidevarv. Aldrig har det varit enklare att visa upp allting om oss själva för alla och en envar. Vi visar vilka vi är genom att exponera oss själva och våra privatliv och skapar vår identitet och vår självbild genom det vi konsumerar och det vi delar med oss av. Vi lever i självporträttets tid och tror alla att vi är intressanta. Och det är väl bra förvisso! Det är toppen att tycka om sig själv. Även om det vi ropar ut tyvärr ofta är tomt innehåll, som knappast är av intresse för någon annan än oss själva. Eller nej, detta sista är ju inte alldeles sant, ty våra inlägg är ytterst intressanta för jättelika oligopolföretag såsom Google och Facebook, som lever på att kartlägga oss för att kunna använda oss som sina produkter, och sälja informationen om oss gentemot annonsörer, och låta dessa använda våra liv och våra intressen i sin marknadsförings gentemot oss.

Nu finns dock tydliga tecken på att saker och ting håller på att förändras. Social Marketing-specialisten Sofie De Beule skriver i sin bloggartikel Public vs. Private Social Networks: Why We Are In Desperate Need Of One-On-One ”Social Quality Time” (2014) om hur vi allt mer börjat att söka oss bort ifrån de mest offentliga arenorna till förmån för mer privata alternativ, och istället önskar att umgås enbart med våra närmaste vänner, snarare än att dela med många. Trenden går mot mer privata sociala nätverk – mer ”ensam tid” med mer personliga och mer innerliga konversationer. För när offentliga arenor blir för stora och alla envar finns där – chefen, kollegorna och hela tjocka släkten – så är det inte längre möjligt att riktigt vara sig själv såsom i en mindre krets med sina nära vänner. Och gamla sociala medier såsom Facebook har blivit så breda och allmänna att de inte längre kan vara ”inne” för en yngre generation som vill ha något nytt, något som inte används av deras föräldrar och lärare.

I samma anda skriver Marketing Solutions-specialisten Mark Schaefer i sin artikel Are You Ready For the Mega-Shift From Social Media To Private Media – han menar att privata meddelandeplattformar och appar såsom WhatsApp, Snapchat och Facebooks Messenger-app håller på att ta över från från de gamla bredare sociala medierna. Ett skifte håller på att ske i hur vi kommunicerar med varandra, anser alltså både De Beule och Schaefer – istället för att blott visa och förmedla offentligt, eftersträvar vi nu istället tvåvägskommunikation. Vi vill inte längre slå ihop våra privata och våra offentliga liv, och vi vill ha full kontroll över våra sociala cirklar och sammanhang online. Schaefer hävdar att vi på detta sätt är på väg tillbaka till tiden då vi hade chatt- och meddelande-program såsom ICQ och AOL Chat. Bakom oss ligger snart den tid då det handlade om att få så många ”gillanden”, klick eller delningar som möjligt.

Naturligtvis försöker Google och Facebook med flera nu snabbt att anpassa sig till denna skiftande trend och följa efter oss in i denna mer privatiserade nya sfär. Och när de gör så, så tar dessa företag även med sin kartläggning av oss in dit. Men i denna nya miljö blir deras kartläggning av oss desto mer förrädisk. För på det gamla, öppna Facebook fanns trots allt mer av en införståelse med att det vi skrev fanns tillgängligt för alla – men i de nya, stängda medieapparna invaggas vi istället i en falsk känsla av att vara privata. Den amerikanske IT-säkerhetsexperten och jagade visselblåsaren Edward Snowden gick alldeles nu i dagarna ut på Twitter och varnade allmänheten från att använda Googles nysläppta meddelandeapp Allo. Denna app saknar automatisk kryptering i sitt normalläge, vilket gör den mottaglig för extern övervakning och insamling av privata meddelanden. Faran med appen förstärks också av att den samverkar med alla av Googles produkter för att kartlägga och spara detaljerad information om oss.

Vem som helst kan idag, genom att använda sig av diverse sociala medier såsom Facebook, Linkedin och Instagram, tillsammans med sökmotorer såsom Google Image Search och TinEye, och appar som Google Maps, ta reda på ditt namn, bostadsadress (med bild), e-postadress, intressen, värderingar, utbildning, jobb, ekonomi, se bilder av både dig, din familj och dina vänner, och kort sagt kartlägga nästan hela ditt liv.

När vi så har fått nog av att synas överallt och av att blott vara produkter i händerna på företag – har vi då ens möjlighet att göra valet att hoppa av medietåget? Kan vi välja att inte vara med? Nej, kanske inte egentligen – ty att välja att inte vara med kan innebära drastiskt försämrade möjligheter till att hålla kontakt med släkt och vänner, och till och med allvarligt försämra dina chanser på arbetsmarknaden. Förmodligen är det inte längre riktigt möjligt att ha ett verkligt privatliv ifall man fortfarande vill vara ”inne” och ”med”. Och om du trots allt väljer att leva med de nackdelar som försämrade möjligheter och nätverkande innebär, till förmån för ditt privatliv och din integritet, och stänger ner ditt Facebook-konto, så betyder detta inte alls att kartläggningen av dig upphör. För Facebook kan ännu fortsätta att kartlägga dig genom att andra taggar dig i bilder eller nämner ditt namn, och genom de ”kakor” som Facebook länkar till Facebook ifrån andra webbsajter du besöker.

Tänk så enkelt det måste ha varit en gång i tiden att börja om och radera det som varit. Har du skrivit ett pinsamt eller komprometterande brev? Sätt fyr på det bara, så är det borta för alltid, och ingen kan veta vad som stod där. Men i vår tid kan du radera allt på din dator eller alla dina internetprofiler flera gånger om, och det som en gång funnits där går alltid att finna igen. Var det inte till viss del detta med friheten i anonymiteten som en gång i tiden fick människor att lämna sina små byar på landet, där alla kände alla och där den sociala kontrollen var överväldigande, och bege sig in till städerna för att kunna göra vad man ville utan att bli socialt utdömd. Denna frihet har förpassats till historien. Att bara vara finns inte längre. I en tid besatt av snabbhet blir paradoxalt nog allting mer beständigt. Att allting finns kvar gör också att det blir svårare att börja om – svårare att stryka ett streck över tidigare begångna misstag. Vi är tillbaka igen i den lilla byn – men denna by har nu flera miljarder invånare.

Den allra farligaste påståendet om informationssamhället är: ”Om jag inte gör något olagligt, vad gör det mig om jag övervakas?” För all denna sparade information kan förr eller senare komma att användas emot oss, hur oskyldiga små lamm vi än må vara. Vi har snabbt skapat ett övervakningssamhälle som till viss del kan liknas vid det som George Orwell förutspådde och varnade oss för i sin roman Nittonhundraåttiofyra, redan år 1948. Men ännu mer har vi kanske skapat det dystopiska samhället ifrån romanen Du sköna nya värld av Aldous Huxley från 1931 – ett samhälle där vi är ständiga konsumenter av massproducerade trivialiteter. Bröd och skådespel åt folket medan de sociala och ekonomiska klyftorna till eliten ökar, och livet på vår planet lider i massutdöende orsakat av miljöförstöring och klimatförändring, medan vi tittar bort och dränker våra bekymmer i trivial massunderhållning och masskonsumtion. Vi ”underhåller oss själva till döds”, som den amerikanske medieteoretikern Neil Postman uttryckte det Med all den information som nu finns lättillgänglig för oss alla, så kunde man ju tycka att vårt samhälle borde bli smartare – men det finns också en risk, när det inte krävs någon direkt ansträngning för att inhämta information, att medierna tvärtom verkar fördummande och juveniliserande, då man strävar efter att finna minsta gemensamma nämnare och få så många klick eller gillanden som möjligt. Vi har just nu ett presidentval i världens enda supermakt som genomsyras av internetmemes, och med en kandidat som är så gravt underkvalificerad att det känns som att han röstats in enbart på sitt underhållningsvärde och sin förmåga att skapa kontrovers i sociala medier. En värld under President Donald Trump vore väl det yttersta beviset på underhållningssamhällets seger över förnuftet. Det är som att vi tycker att det är viktigare att bli underhållna än att skapa bästa möjliga samhälle – eller kanske är det så, hemska tanke, att vi idag ser det goda samhället och god underhållning som en och samma sak…

Våra liv har blivit allmän egendom. Det privata har blivit offentligt. En trend har startat som leder bort från denna väg – och jättarna inom sociala medier gör nu vad de kan för att behålla greppet om sin kunskap om vår oss och följer efter oss in i vår mer privata sfär, i hopp om att fortsatt tjäna pengar på våra liv, enligt den farliga affärsidé som bygger på att utnyttja vår naturliga förkärlek för ytlighet, konsumtion och lättsmält underhållning.

Annonser

Klassisk Skräckvecka: The Vampire Chronicles – Anne Rice (1976-)

Sista dagen i Skräckveckan – och dagens tips blir en hel krönika!

The Vampire Chronicles (svenska: Vampyrkrönikan) är en lång serie av mer eller mindre fristående romaner utav den amerikanska författarinnan Anne Rice. Böckerna följer de dramatiska liven hos ett antal vampyrer från olika platser och tidsepoker, från vampyrernas eget perspektiv. Om Bram Stokers Dracula var den bok som sparkade igång vampyrgenren, var det denna bokserie uppfann vampyrgenren på nytt för vår moderna tid och kultur.

Utan Vampyrkrönikan skulle vi aldrig fått serier Twilight, och inte heller serier såsom True Blood eller Vampire Diaries – alla dessa har hämtat betydligt mer inspiration från Anne Rice vampyrer än från den Greve Dracula Bram Stoker skrev om.

I Rice berättelser är vampyrerna inte längre monster, utan komplexa varelser, som kan vara både goda och onda, älskande och hatfyllda, lyckliga och deprimerade – alla har sin egen personlighet.Vampyrerna är kort sagt precis som vanliga människor – förutom att de är i det närmaste odödliga och har superkrafter. Dessutom är deras sinnen och känslor långt mycket skarpare än vanliga människors, vilket gör att alltid de känner och upplever blir långt mycket mer intensivt. Och tiden blir för vampyren meningslös. De är observatörer, som ser hur världen ständigt förändras och ser människor och tidsåldrar komma och gå, men är sällan riktigt del av den. Denna oförmåga att riktigt vara del av människans värld, och deras ständiga behov av att döda för att överleva, gör vampyren till en mäktig och skrämmande, men ensam varelse, som lever med sin egen moral i sin egen värld mitt ibland människorna för evigt, som dess dödliga gäckande skugga. Böckerna har ett genomsyrande tema kring religion och filosofi, kring godhet och ondska – kryddat med ofta groteskt våld och djupt erotiska undertoner.

Lite intressant trivia – BDSM-romanen Fifthy Shades of Grey började som fan-fiction på Twilight – som alltså i sin tur är kraftigt baserat på Vampire Chronicles. Och faktum är att även Anne Rice skrivit BDSM-litteratur – i form av serien Sleeping Beauty, under pseudonymen R. N. Roquelaure. Så alla dessa böcker har på det sättet gått varvet runt, så att säga…

I den långa bokserien The Vampire Chronicles ingår bland annat följande romaner:

Interview with the Vampire (1976)

Svensk titel: En vampyrs bekännelser

20161024_192017

Denna den första delen i Vampyrkrönikan berättas av den melankoliske vampyren Louis. Hans historia tar sin början då han var en ung plantageägare i den fransktalande spanska slavkolonin Louisiana år 1791. Den djupt deprimerade Louis blir biten av vampyren Lestat – en man som är ung och charmig till det yttre, men fullständigt hänsynslös. Fast Louis har inget annat val än att acceptera honom som sin vän, som sin enda guide i vampyrlivet. Tillsammans beger de sig till New Orleans – där Lestat, av fruktan för att Louis ska välja att överge honom, förvandlar en liten flicka till vampyr och adopterar henne som sin och Louis egen vampyrdotter.

The Vampire Lestat (1985)

Svensk titel: Nattens furste

20161024_192048

Lestat, antagonisten från den första boken, återkommer här – i sin alldeles egen historia. Efter en långt tid i katatonisk depression över tidens obevekliga gång och förändring, vaknar Lestat åter upp. Och denna nya tid – det glammiga och teatraliska 1980-talet – passar honom som hand i handsken, och snart har han blivit en rockstjärna! Lestat berättar historien om sitt liv, och tar oss på en hisnande resa genom tid och rum. Han berättar hur han 200 år tidigare flytt till Paris med sin älskare, den skönspelande violinisten Nicolas, och där förvandlats av den uråldrige vampyren Magnus. Och hur han därefter i sin tur omvandlat sin älskade döende moder, den frihetslängtande Gabrielle, till vampyr. Vi får även bland annat djupare lära känna den religiösa vampyren Armand från föregående bok, och möta den grubblande konstnärsjälen Marius – den uråldrige vampyr som troget vakar över de slumrande Kung Enkil och Drottning Akasha, de allra äldsta och mäktigaste av världens alla vampyrer. Denna bok är den allra bästa delen i serien Vampyrkrönikan – inte minst tack var den livfulle Lestats intensiva berättarstil. Observera dock, att medan övriga böcker i serien är i stort sett fristående från varandra, så slutar den här boken på en cliffhanger som leder direkt in i nästa bok – The Queen of the Damned!

The Queen of the Damned (1988)

Svensk titel: De fördömdas drottning

20161024_192127

Den mäktiga vampyrdrottningen Akasha – den äldsta och mest kraftfulla av världens alla vampyrer – har vaknat ur sin mångtusenåriga sömn! Och genast kidnappar hon Lestat, och tar med honom runt världen som sin nye älskare! Akashas mål är döda nio av tio utav världens alla män, och bringa in vad hon ser som en ny guldålder under kvinnors styre, med henne själv som alla kvinnors dyrkade gudinna. Vampyrer från hela världen samlas nu för att stoppa henne. Vi får åter möta bland andra Louis, Gabrielle, Armand och Marius, och den nya bekantskapen Pandora. Och till deras hjälp kommer även de uråldriga och mäktiga egyptiska tvillinghäxorna Maharet och Mekare. Det blir en kamp på liv och död mellan övernaturliga krafter om makten över världen.

The Tale of the Body Thief (1992)

Svensk titel: De dödligas förförare

20161024_192205

Efter den stora världsomvälvande konflikten i föregående bok återvänder vi här till en mer jordnära, men lika engagerande historia. Lestat möter nu den mystiske Raglan James, som säger sig vara en ”kroppstjuv”, med förmågan att byta kropp med andra. Och Lestat, som åter känner sig less på det odöda livet, blir nyfiken på hur det skulle kännas att åter besitta dödlig kropp.

Memnoch the Devil (1995)

Svensk titel: Djävulens frestelser

20161024_192229

Lestat, grubblandes över gott och ont och över sin egen plats i världen, möter nu Memnoch – Djävulen. Djävulen tar med sig Lestat på en halsbrytande äventy genom himmel och helvete, för att övertyga honom att gå med på hans sida i den eviga kampen mot Gud.

Pandora (1998)

20161024_192255

Pandora är en fristående bok i Rice vampyrserie som närmare berättar historien om Pandora, den vampyr från det antika Grekland som en gång var Marius stora kärlek. En fin och rörande liten historia, väl värd att läsa även om den inte har så jättemycket att göra med övriga delar i serien.

Blood and Gold (2001)

20161024_192327

Detta är den hisnande och rörande berättelsen om den känslige och inåtvände vampyren Marius, väktaren över Kung Enkil och Drottning Akasha. Likt The Vampire Lestat är detta en resa i tid och rum – men nu över ett så otroligt mycket längre tidsperspektiv. Vi får följa Marius ända från hans förvandling till vampyr i det antika Romarriket, se hans perspektiv på sin kärlek till Pandora, genom årtusendena til Renässansen, där han möter den unge Armand, och vidare fram mot modern tid, i en fascinerande och fantasieggande episk berättelse.

Efter ett längre uppehåll i serien, kommer nu åter nya böcker ut i serien. Jag måste tyvärr säga att, med undantag för Blood and Gold och Pandora, som båda är väldigt bra, så sjunker annars böckernas kvalité ganska avsevärt efter bok fyra. Förutom de här nämnda böckerna finns dock trots allt nu åtta andra böcker om Rice vampyrer – och ännu fler är på väg. Så, om du gillar de här böckerna, så kan du förstås ändå även ge de nyare böckerna en chans!

Klassisk Skräckvecka: Bara sedan solen sjunkit – Johanna Sinisalo (2000)

Bara sedan solen sjunkit är en modern nordisk skräckklassiker. En våldsam homoerotisk fantasysaga från de finska skogarna.

20161024_1919161

Den homosexuelle unge mannen Mikael, kallad ”Ängeln”, hittar en dag en övergiven trollunge, som han tar med sig hem. Trollet (Felipithecus troglodytas) en skygg och mycket sällsynt art av kattdjur. Ängeln inser mycket snabbt att detta att ta hand om ett vilt och argsint rovdjur inte alls är särskilt enkelt. Snart upptäckter han dock att det trots allt finns en stor oväntad fördel denna adoption – för det starka feromon som trollungen sprider omkring sig får alla män i hans närhet att bli innerligt attraherade av honom. Så han bestämmer sig för att behålla det lilla trollet, fastän det innebär att leka med elden.

Det här är en mycket charmig liten saga, och ett vackert tidsdokument från Norden kring millennieskiftet. Märk dock – denna bok har i vissa delar ett väldigt explicit sexuellt innehåll, så känsliga läsare varnas…

Klassisk Skräckvecka: Dracula – Bram Stoker (1897)

20161024_191946

Den irländske författaren Bram Stokers klassiska senviktorianska skräckroman Dracula från 1897 var förstås den roman som allra mest populariserade och utvecklade den moderna vampyrgenren. Starkt influerad av föregångare såsom The Vampyre av John Polidori och Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu tog Stoker vampyren ännu ett steg längre in i beckmörkret. Till skillnad från senare tids mer nyanserade vampyrer är Stokers vampyr inte någon mångfacetterad varelse, utan alltigenom ond och självisk. Detta till trots är Dracula i sig faktiskt inte en särskilt våldsam roman. Istället är det en berättelse vars långsamma, utdragna berättarstil skapar en skräck som sakta kryper sig på dig som läsare en likt en rysning. Till denna utdragna obehagskänsla beror till stor del på speciella berättarstil, som är i form av karaktärernas egna brev och dagboksanteckningar. Dracula själv har faktiskt inte ens en särskilt stor fysisk närvaro i romanen, utan finns mest där under utan, som en skrämmande, gäckande skugga att sprida lidande och död.

Dracula är även ett fascinerande tidsdokument. Boken skrevs i en tid av osäkerhet. En tid av snabba tekniska och sociala förändringar. En tid då det brittiska imperiet tycktes vara på nedgång. Den brittiska ekonomiska och industriella dominansen hotades allt mer av de nya, snabbt växande stormakterna USA och Tyskland. De gamla konservativa idealen och traditionerna var på väg ut – och bara fyra år senare skulle den mer än 60 år långa och stolta viktorianska eran nå sitt slut med Drottning Victorias död. All denna rädsla för förändring och för det främmande spelar Stoker på i sin roman. Det är i grunden en berättelse om det främmande hotet – främlingen från det primitiva avlägsna landet långt bort som söker till det civiliserade England för att sprida förstörelse och död.

Romanen börjar med att vi får följa den något naive unge mäklaren Jonathan Harker på hans långa resa för att möta en mystisk rik klient – en gammal greve vid namn – just det, Dracula. Han kommer till det mystiska Transsylvanien, ett vilt och laglöst gränsland i utkanten av Europa, alldeles på gränsen mellan det civiliserade Österrike-Ungern och det hotfulla Osmanska Riket. Trots ortsbornas skräckfyllda varningar låter Jonathan sig föras på krokiga vägar till Draculas ödsliga slott, där han snart finner sig själv inte som grevens gäst – utan som hans fånge. Dracula efterfrågar nu Harkers hjälp för att flytta till London – där Jonathans intet ont anande fästmö Mina och hennes bästa vän Lucy snart ska bli grevens offer. Den excentriske holländske läkaren och vampyrjägaren Van Helsing kommer greven på spåren – men ska han hinna i tid?

Klicka här för att lyssna gratis på en dramatiserad version av romanen hos Librivox!

Världens djurliv har minskat med 58% på 40 år

Enligt nya Living Planet Report från Zoological Society of London och Världsnaturfonden, har världens djurliv minskat med 58% på bara de senaste 40 åren. Och detta utdöende bara fortsätter att accelerera. Några av skälen till detta pågående massutdöende är jakt, fiske, föroreningar, klimatförändring och förstörelse av livsmiljöer. Och den röda tråden genom allt är förstås vi – människan.

Vi lever mitt i det sjätte stora massutdöendet i jordens hela historia – det senaste skedde för 65 miljoner år sedan då bland annat alla dinosaurier utan fåglarna försvann. Men massutdöendet i vår tid, Antropocen (Människans Tidsålder), är det första som helt och hållet orsakats utav en enda djurart. Jorden gav oss liv – och vårt tack är att döda allt annat liv hon har skapat…

Med tanke på hur lågt dessa frågor prioriteras på politisk nivå jämfört med ständig ekonomisk tillväxt, och hur lite människor i gemen tycks vara beredda att göra vad gäller konkreta livsstilsförändringar för vår planets skull, så kan jag tyvärr inte känna mig särskilt optimistisk inför framtiden, ifall inte en radikal attitydförändring sker mycket snart – i annat fall kommer vi dessvärre att tvingas att leva på en allt gråare, tristare och fattigare planet, tills dess det bara är vi och kackerlackorna kvar.

Läs gärna den här artikeln från BBC om den nya rapporten.

”Om kvinnor skrev om män på samma sätt som män skriver om kvinnor”

Vill dela med mig av den här artikeln jag just läste!

If Women Wrote Men the Way Men Write Women

Det är utdrag ur texter där en kvinnlig karaktär som beskrivs med manlig blick har bytts ut mot en manlig karaktär som beskrivs med kvinnlig blick, medan texten för övrigt förblir densamma.

Väldigt roligt, tänkvärt och lite skrämmande om hur ytligt, sexistiskt och sliskigt manliga författare ofta skriver om kvinnliga karaktärer.

Älgjakten – det hyllade massmordet

Jag älskar verkligen hösten! Men, det finns en sak med denna denna årstid som jag djup och innerligt avskyr. Nämligen allt blodtörstigt dödande av vilda djur som pågår under denna tid.

Årets älgjakt är nu i full gång Skåne. Det är en blodig machosysselsättning som rimligtvis borde förvisas till historiens bakgård. Men tyvärr ökar istället intresset för jakt – inte minst bland unga och bland kvinnor. Detta är en mycket oroande trend ty en kultur som hyllar och glorifierar dödande och som ser dödande går stick i stäv med det mer empatiska, mjukare samhälle vi alla bör sträva efter.

Vi får aldrig glömma (eller låtsas glömma) att alla arter av ryggradsdjur har stor förmåga att känna smärta. Smärta känns lika mycket för en fisk eller en älg som för en människa. Även känslor såsom ångest, rädsla, sorg och saknad är hos många djur fullt jämförbara med det vi som människor kan känna. Däggdjurs och fåglars medvetandenivå ligger ofta alls inte långt efter vår. Våra kroppar, nervsystem och hjärnor är otroligt lika – en älgs intellekt kan ungefär jämställas med det hos ett litet barn. Detta är vad jägare skjuter på.

Det som istället framför allt skiljer människan från andra djur är vår förmåga att förstå konsekvenserna av vårt handlande – förstå vad det innebär att döda, skada och orsaka lidande. Vi vet att jakt, fiske, pälsfarmer och slakterier innebär att vi orsakar andra kännande varelser lidande. Vi väljer att bejaka våld för eget nöje eller njutning. Detta förhärligande av våld och död är förödande för vårt samhälle – hur ska våra barn ta till sig att våld och dödande är fel när det uppmuntras och hyllas då det riktas mot försvarslösa djur?

Jakt är inte god naturvård. På grund av jakten är våra stammar av klövdjur onaturligt stora. Jägare stödutfodrar djuren för att ha fler djur att jaga – och många jägare motsätter sig återkomsten av stora rovdjur såsom varg och lodjur vilka skulle hålla viltstammarna nere på naturlig väg. Dessutom ökar antalet viltolyckor dramatiskt då djuren stressas under jaktsäsong. En bättre lösning på problemet med för stora viltstammar är att arbeta med tillfällig sterilisering av djuren för att motverka att för stora kullar föds. Metoder för detta har redan provats på andra håll i världen med goda resultat. Detta i kombination med en fast återetablering av varg och lo i Skåne vore till god hjälp för att skapa en mindre, mer naturlig viltstam och samtidigt återskapa en vackrare, vildare och mer spännande natur.

Vi människor behöver inte döda. Vi har ett val. Istället borde vi lära ut kärleksbudskapet till nästa generation – att älska sin nästa även när hon inte ser ut eller tänker just som du, och skapa förståelse för det annorlunda. Vi människor har ett ansvar att vårda vår planet och att lära oss om och av den. Vi ska njuta av det den ger oss. Äta av skogens och ängarnas bär och svampar. Njuta av fågelsången och blommorna. Ta med oss kameran och kikaren och gå ut i naturen och uppleva. Men vi får inte fortsätta att döda! Om vi inte slutar med att skapa lidande och död för att vi tycker att det är “roligt” eller “spännande“, då är jag allvarligt bekymrad och pessimistisk kring mänsklighetens framtid.