Några tankar kring bloggen såhär långt!

Jag tar en liten paus ifrån pågående ångestframkallande essäskrivande för att skriva ner några tankar och funderingar kring vad jag lärt mig av och om mitt bloggande såhär långt, när jag nu hunnit göra några inlägg!

Ja, en viktig sak som jag funderat en hel del över på sistone, efter att vi pratade mycket om det under förra veckan på sociala medier-kursen, är den väldiga snårdjungeln kring upphovsrättsskydd. I denna labyrint av regler och rekommendationer, vill jag åtminstone försöka att vara på den säkra sidan med min blogg, och jag använder här därför bara bilder som jag själv, vänner eller familj har tagit och äger upphovsrätten till.

Namnlös1

En annan sak som kom upp under förra veckan är detta med att ta foton utav bokomslag för recensioner. Detta är en veritabel gråzon där det generellt tycks vara helt okej för de flesta förlag att göra så – fast alls inte för alla. Och intressant är också att det för en del förlag faktiskt kan vara mer okej att ta en bild av deras omslag ifall bilden, likt  den här ovan, visar mer än enbart själva boken i sig. Men, här är väl det bästa är att se ifall det berörda förlaget skriver något om saken på sin hemsida, eller annars mejla dem och fråga ifall man är osäker. Och när jag lägger ut dikter och liknande, så vill jag också vara noga med att upphovsrättstiden har gått ut. Detta kan ju också vara lite knepigt ibland, eftersom man då dels måste veta vilket år upphovspersonen avled, eftersom upphovsrättsskyddet gäller i 70 år efter dennes bortgång – men det räcker inte med det, utan dessutom måste man finna ut ifall det finns efterlevande till upphovspersonen vilka ännu äger rätten till verket. Som sagt, det kan vara ganska så komplicerat.

En annan sak som jag fått upp ögonen för, är att vara tydlig med länkar – att verkligen vara tydlig med när jag länkar till en utomstående extern webbsajt, vare sig det gäller en tidningsartikel, en namninsamling eller något annat. Tydlighet tycks överhuvudtaget vara ett nyckelord när det gäller att sköta en blogg.

Och så slutligen några tankar kring det här med möjligheten att kommentera på min blogg – huruvida kommentering ska vara öppen för alla, och hur ofta bloggen ska modereras. Än så länge så är det förstås inga som helst problem, men ifall den här bloggen – vilket jag förstås hoppas – skulle växa och få fler aktiva läsare, så kommer det naturligtvis att bli viktigare att ofta gå in och godkänna kommentarer för visning. En sak som jag har tänkt på, är i alla fall att inte ta bort kommentarer bara för att jag personligen inte gillar dem – för jag vill en fri och demokratisk debatt här på min blogg så långt det är möjligt. Fast samtidigt vill jag förstås också att ska det ju vara en trygg och säker plats – så kommentarer som kränker eller hetsar mot någon, eller som är hatiska, kommer inte att visas.

Och jag ser fram emot att fortsätta att lära mig mer under mitt fortsatta bloggande – tycker åtminstone att det är väldigt roligt!  =)

Första höstdagen

Så är det höstdagjämning – höstens allra första dag går mot sitt slut. På något sätt så tycker jag väldigt mycket om hösten. Kanske är det stillheten och vemodet som gör det – det finns åtminstone något hos höststämningen som talar till mig. Och det kan väl passa bra en sådan här dag med en liten dikt ifrån en av mina absoluta favoritpoeter…

20151025_145556

To Autumn

Season of mists and mellow fruitfulness,
Close bosom-friend of the maturing sun;
Conspiring with him how to load and bless
With fruit the vines that round the thatch-eves run;
To bend with apples the moss’d cottage-trees,
And fill all fruit with ripeness to the core;
To swell the gourd, and plump the hazel shells
With a sweet kernel; to set budding more,
And still more, later flowers for the bees,
Until they think warm days will never cease,
For summer has o’er-brimm’d their clammy cells.

Who hath not seen thee oft amid thy store?
Sometimes whoever seeks abroad may find
Thee sitting careless on a granary floor,
Thy hair soft-lifted by the winnowing wind;
Or on a half-reap’d furrow sound asleep,
Drowsed with the fume of poppies, while thy hook
Spares the next swath and all its twined flowers:
And sometimes like a gleaner thou dost keep
Steady thy laden head across a brook;
Or by a cider-press, with patient look,
Thou watchest the last oozings, hours by hours.

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too,–
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble-plains with rosy hue;
Then in a wailful choir the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The redbreast whistles from a garden-croft,
And gathering swallows twitter in the skies.

John Keats (1820)

(Dikten finns också att lyssna på eller ladda ner gratis i flera olika versioner hos den fantastiska ideella ljudbokssajten Librivox!)

 

 

Brådskande! Skriv under för Norges vargar!

Har äntligen hittat en namnisamling som uppmanar till att stoppa den norska regeringens beslut att döda 47 utav landets 68 vargar, en slakt som skulle göra vargen till en de facto funtionellt utdöd art i Norge! Jag ber alla mina läsare att skriva under! Denna barbariska slakt måste stoppas! Det får inte vara okej för ett land att medvetet utrota en djurart i vår tid!

Skriv under mot vargjakten på den här norska sajten – opprop.net!

Mediepropaganda från förr – Första världskriget

Jag har ju i tidigare inlägg varit inne litegrann på hur massmedia av idag kan utnyttjas av makthavare för propagandasyften, och jag tänkte att det då också kunde vara intressant att se på hur propaganda såg ut under Första världskriget – den mycket välgjorda Youtube-kanalen The Great War hade nämligen ett inslag om just detta nu i veckan. Första världskriget var ett av de allra första tillfällena då propaganda genom rörlig bild användes i stor skala. Det finns helt uppenbart en hel del likheter mot nu – även om propagandaskapare i vår tid väl ofta försöker att vara åtminstone lite mer subtila…

Ifall du som jag har ett historieintresse, så rekommenderar jag verkligen att följa kanalen The Great War. Den följer vecka för vecka händelseutveckligen under Första världskriget – det katastrofala men kanske lite bortglömda krig som kanske mer än något annat krig förändrade Europa för all framtid – i realtid, exakt hundra år efter att händelserna ägde rum. Här är en länk till deras första avsnitt, om du vill se från början.

Namninsamling för spanskt panterloland, artikel om norsk vargslakt – och andra deppigheter

Känns alltid trist att behöva göra inlägg om dåliga nyheter, men det har kommit så många nya hemska rapporter och artiklar den senaste veckan som jag bara känner att jag måste dela, eftersom att veta om någonting ju alltid är första steget för att kunna göra någonting åt det.

Först av allt har jag en sak som du kan hjälpa till med direkt – nämligen den här namninsamlingen från Världsnaturfonden för att uppmana den spanska regeringen att rädda våtmarkerna i Doñana i spanska Andalusien – hem åt panterlon, ett av världens mest hotade kattdjur, såväl som den likaledes akut hotade spanska kejsarörnen, och mängder utav våtmarksfåglar och flyttfåglar.

Nästa artikel jag vill dela är från brittiska The Guardian och handlar om den fruktansvärda planerade vargjakten i Norge. I en akt utav fullständigt vansinne och grymhet planerar Norge att låta jägare döda 47 av landets 68 vargar, vilket i princip skulle göra det akut hotade vackra hunddjuret till en funktionellt utdöd art i landet – och dessutom starkt påverka den svenska vargstammen hårt, eftersom de norska och svenska vargarna utgör en och samma population. Så jag vill uppmana till bojkott av norska varor och tjänster och att undvika resor till Norge efter detta beslut – det ska inte vara möjligt för att land att medvetet driva en djurart till utrotning utan att det får konsekvenser!

En annan intressant artikel från The Guardian i veckan handlar om det pågående massutdöendet av havslevande arter. Tidningen skriver att detta det femte massutdöendet i jordens historia är värre för marina arter än något annat som observerats i hela den fossila historien, och kommet att få ekologiska konsekvenser under miljontals år framöver.

Den sista artikeln hittade jag i den kanadensiska tidningen The Globe and Mail – denna handlar om hur antalet fåglar i Nordamerika har minskat med mer än en miljard under de senaste 40 åren till följd av bland annat klimatförändring, urbanisering och förändringar i jordbruket.

Och slutligen så hittade jag även de här ytterst deprimerande siffrorna om det pågående massutdöendet på jorden för människans hand:

99% av alla noshörningar har försvunnit sedan 1914.

97% av alla tigrar har försvunnit sedan 1914.

90% av alla lejon har försvunnit sedan 1993.

90% av alla havssköldpaddor har försvunnit sedan 1980.

90% av alla monarkfjärilar har försvunnit sedan 1995.

90% av alla stora havslevande fiskar har försvunnit sedan 1950.

80% av alla antarktisk krill har försvunnit sedan 1975.

80% av alla västliga gorillor har försvunnit sedan 1955.

60% av alla skogselefanter har försvunnit sedan 1970.

50% av Stora Barriärrevet har försvunnit sedan 1985.

40% av alla giraffer har försvunnit sedan 2000.

30% av alla havslevande fåglar har försvunnit sedan 1995.

30% av all landlevande djur har försvunnit sedan 1970.

30% av alla havslevande djur har försvunnit sedan 1970.

 

Ja… Människan kan hitta på. Man kan ju bli ledsen för mindre en såhär lite gråmulen dag…

Ett boktips: Narcissus och Goldmund av Hermann Hesse

Ett litet boktips för helgen! Jag läste äntligen den fantastiskt tänkvärda romanen Narcissus och Goldmund i somras – en roman från 1930 av den tyske författaren Hermann Hesse. Hesse är ett lite märkligt författarskap, i det att han både är väldigt etablerad och erkänd, och vann Nobelpriset i litteratur 1946, samtidigt som han också är något av en kultförfattare inom hipster-/hippie-/bohemkretsar, med böcker vars ständigt återkommande teman kretsar kring andlighet, utanförskap och alternativa livsstilar.

namnlos

Narcissus och Goldmund utpelar sig i det Heliga Romerska Riket (ungefär nuvarande Tyskland) i mitten av 1300-talet och handlar om munken Narcissus och hans elev Goldmund. Hesse beskriver Narcissus som en ”maskulin personlighet” – en personlighet som genomsyras av tänkande, fakta och rationalitet – medan Goldmund har en ”feminin personlighet”, som genomsyras av känslor och impulser. Trots sina olikheter blir de båda snabbt bästa vänner, men Narcissus inser att en rastlös och känslofylld personlighet som Guldmunds aldrig kan bli lycklig i klosterlivet, och uppmanar honom att ge sig ut i världen. Goldmund gör så, och hänger sig helt åt ett liv som en hemlös vandrare – ett liv av frihet, skönhet, kärlek och åtrå, utan några som helst bojor. Han älskar att leva i nuet, att aldrig veta vad nästa dag ska ge – och föraktar de som lever vad han ser som meningslösa, inrutade, trista och tanklösa vanliga liv. Till och med risken för svält och död tar han emot med öppna armar, då det får honom att känna sig levande. Men så en dag finner han sitt kall – en mening i sitt liv – nämligen att skapa något skönt och bestående för eftervärlden, uppbyggt utav minnet av sin älskade, förlorade moder, av gudinnan som han avgudar, innan hans sköra liv rinner ut.

Andra böcker utav Hermann Hesse är bland annat Siddharta (1922) och Steppenwolf (1927) – även dessa har ett tema av andlighet och sökande, och om en oförmåga att passa in i ett inrutat vanligt liv.

Lever vi i Huxleys dystopi?

Då jag vid frukosten satt och funderade kring temat privat och offentligt skrivande för en essäuppgift, kom jag att tänka på den här tänkvärda seriestrippen, som jämför George Orwells dystopiska framtidsvision från romanen 1984, där medborgarna hålls i schack av ett fascistisk övervakningssamhälle fyllt utav propaganda och censur, med Aldous Huxleys likaledes dystopiska vision Brave New World (Sköna nya värld), där medborgarna istället hålls under kontroll genom att bombarderas med mängder av oväsentlig information och lättsmält massunderhållning, som får dem att strunta i de stora politiska frågorna och förlorar viljan till förändring, utan låter makthavarna oemotsagt få styra ifred – eller med Huxleys ord, vi ”underhåller oss själva till döds”. Ett knep som förstås redan de romerska kejsarna kände till enligt devisen ”bröd och skådespel”.

huxley-orwell-amusing-ourselves-to-death

 

Ett nästan övertydligt exempel på hur det ständiga behovet av underhållning kan fördumma det politiska klimatet är det just nu pågående amerikanska presidentvalet, som är långt mycket mer av dokusåpa och underhållning än politisk debatt kring viktiga frågor. Jag skrev lite om det i ett tidigare blogginläggning, men om du inte riktigt har hängt med, så är detta vad som hänt i såpan bara under den senaste veckan:

Hillary Clinton svimmade av under minneshögtiden för 11 september och fördes till sin dotters lägenhet. Någon timme senare kom hon ut med ett stort leende och sade att allt var bra, och kramade en framspringande flicka som var så uppenbart planterad att till och med nyhetsreportrarna suckade ljudligt och himlade med ögonen. Dagen efter, när hon insåg att hon inte längre kunde mörka, kom hon ut och sade att hon redan på fredagen hade fått veta av sin läkare att hon hade lunginflammation. Vid det laget hade hon alltså medvetet utsatt både sitt eget lilla barnbarn och en främmande liten flicka för risken att smittas av denna allvarliga sjukdom bara för att tjäna poäng i medierna.

Hennes man Bill deltog därefter i en intervju på CBS, och sade att hans fru presidentkandidaten ”ofta svimmar” – men ändrade sig snabbt till ”sällan”. Det Clinton-vänliga tv-bolaget klippte snabbt bort ordet ”ofta” innan det gick i sändning – vilket i sin tur fick Republikan-vänliga Fox News att gå i taket.

För att få bort uppmärksamheten från sin sjukdom gick Hillary Clinton sedan till attack mot… Grodan Pepe… och kallades honom rasisistisk…

Sedan kom en läcka från webbsajten DCLeaks, där den före detta utrikesministern Colin Powells skvaller-e-post kom fram, i vilken han bland annat sade att han inte kunde rösta på Hillary Clinton bland annat för att hon lät Bill fortsätta att, citat: ”dicking bimbos att home”. Å andra sidan gav han sig lika hårt åt Trump – och naturligtvis rapporterade CNN bara de negativa omdömena om Trump och Fox bara de negativa omdömena on Clinton.

Men Trump kunde förstås inte låta Clinton få all den negativa uppmärksamheten, utan gick i ett tal indirekt ut och uppmanade sina vapentokiga supportrar att lönnmörda hans motkandidat – detta för andra gången under valet… Men till sist bestämde han sig åtminstone den här veckan för att erkänna att den nuvarande presidenten Obama faktiskt är född i USA – och beskyllde snabbt Clinton för att vara den som först antytt att Obama var född i Kenya…

Nej, detta är alltså inte en såporera, utan presidentvalet i världens enda supermakt, vilket påverkar livet för alla människor i hela världen. Vem orkar bry sig längre om träiga politiska framtidsfrågor såsom klimatförändring, jämställdhet, frihandelsavtal, sjukvård eller vapenkontroll – det är väl mycket bättre att bli underhållen, eller…? Jag fruktar verkligen att Huxley har fått rätt…