Namninsamling: Stoppa Zambias masslakt av flodhästar!

Skriv gärna under den här namninsamlingen riktad till Zambias president för att protestera mot landets planerade masslakt av 2 000 flodhästar genom troféjakt!

 

Annonser

”Jurassic World: Fallen Kingdom” – Recension

Amerikanskt science-fictionäventyr

 

Regi: J.A. Bayona

 

Manus: Derek Connolly, Colin Trevorrow

 

I rollerna:

Owen Grady – Chris Pratt

Claire Dearing – Bryce Dallas Howard

Eli Mills – Rafe Spall

Maisie Lockwood – Isabella Sermon

Franklin Webb – Justice Smith

Zia Rodriguez – Daniella Pineda

Benjamin Lockwood – James Cromwell

Ken Wheatley – Ted Levine

Mr. Eversoll – Toby Jones

Dr. Henry Wu – B.D. Wong

Iris – Geraldine Chaplin

Dr. Ian Malcolm – Jeff Goldblum

 

Jurassic World: Fallen Kingdom är den femte filmen i Jurassic Park-serien och den direkta uppföljaren till Jurassic World. Den tidigare känslokalla affärskvinnan Claire Dearing har nu helt bytt bana och istället blivit till en engagerad dinosaurierättsaktivist. Och när dinosaurieön Isla Nublar står inför att totalförstöras i ett vulkanutbrott måste hon åter slå sig ihop med den velociraptorviskande machomannen Owen Grady för att försöka rädda så många dinosaurier som räddas kan. Men den girige, sliskige kapitalisten Eli Mills och hans kumpaner har andra planer. De vill istället auktionera ut dinosaurierna som vapen.

Första halvan av Fallen Kingdom, som utgör själva räddningsexpeditionen, är en äventyrsfilm med klassisk matinékänsla. Här finns dock även flera riktigt känslosamma scener fyllda av panikslagna och döende dinosaurier på den katastrofdrabbade ön – så känsliga personer varnas… I andra halvan byter filmen sedan drastiskt ton och blir till mer av en skräckfilm då både protagonister och antagonister jagas genom mörka rum och korridorer av den nya, hyperintelligenta dinosaurien Indoraptor. Denna del av filmen är betydligt bättre än den första – för visst är Jurassic Park-serien som allra bäst när den vågar röra sig in i skräckterritoriet istället för att bara vara ren blockbusteraction!

Fallen Kingdom är i mitt tycke nog faktiskt den bästa filmen i Jurassic Park-serien sedan Jurassic Park och The Lost World. Möjligen säger detta mer om många av dessa filmers låga kvalitet än om Fallen Kingdoms förträfflighet – men filmen är ändå absolut inte utan meriter. Den är åtminstone ett väldigt stort fall framåt efter den absoluta tågkrasch till film som var Jurassic World. Pratts och Howards karaktärer, som båda var fullständigt outhärdliga i förra filmen, har här tonats ner kraftigt och blivit betydligt mer sympatiska även om de fortfarande är väldigt endimensionella. Och medan Jurassic World hade minst en hel handfull direkt olidliga karaktärer, så är väl den enda i den här filmen som kommer i närheten av detta i så fall Justice Smiths överdrivna comic relief-karaktär. Hans roll i filmen blir dock tack och lov allt mindre ju längre den lider.

Fallen Kingdom berör faktiskt också många tunga, intressanta och svåra filosofiska och moraliska frågor kring sådant djur- och naturskydd, kloning, och arters och individers existensberättigande – men utan att för den delen alls tappa fokus på att först och främst vara en underhållande äventyrsfilm. För när det kommer till kritan, vad man förstås mest av allt vill se i en Jurassic Park-film är giriga kapitalister och blodtörstiga jägare som jagas och äts upp av dinosaurier – och visst bjuder Fallen Kingdom på en fullt tillfredsställande mängd av detta! Filmen är dessutom väldigt visuellt snygg med sin tydligt skräckfilmsinspirerade stil som för tankarna tillbaka till både Jurassic Park och The Lost World. Samtidigt saknar jag dock förstås John Williams fantastiska musik, som tyvärr bara används ytterst sparsamt här… Och så finns det även en hel drös av både små och stora kul referenser att hålla utkik efter filmen igenom – som exempelvis ett porträtt av Frankenstein-författarinnan Mary Shelley i ett av rummen på den herrgård där mycket av filmen utspelar sig!

Jurassic World: Fallen Kingdom känns i slutändan som en film skapad med en hel del av både tanke och hjärta. Och även om resultatet är långt ifrån perfekt så är det här ändå trots allt ett stort steg i rätt riktning för denna serie, som ännu långt ifrån nått sitt slut.

 

Mitt betyg: 3 av 5

”Ant-Man and the Wasp” – Recension

Amerikansk science-fiction/action

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers

 

I rollerna:

Scott Lang/Ant-Man – Paul Rudd

Hope Van Dyne/Wasp – Evangeline Lilly

Dr. Hank Pym – Michael Douglas

Ava – Hannah John-Kamen

Dr. Bill Foster – Laurence Fishburne

Sonny Burch – Walton Goggins

Luis – Michael Peña

Janet Van Dyne – Michelle Pfeiffer

 

Ant-Man and the Wasp – ”Myrmannen och Getingen” – är tredje filmen med superhjälten Ant-Man – efter Ant-Man och Captain America: Civil War. Han saknades ju i Avengers: Infinity War – och i detta mycket mer småskaliga och lättsamma äventyr får vi veta varför. Ant-Man har nämligen suttit i husarrest – och samtidigt försökt hjälpa Dr. Hank Pym och hans dotter Hope (alias Wasp) att rädda Hanks fru – Hopes mamma – som sitter fast i en annan dimension sedan trettio år tillbaka.

Konceptet om en superhjälte vars främsta styrka ligger i att kunna krympa till en myras storlek med hjälp av en högteknologisk dräkt känns väl ganska långsökt även med superhjältemått mätt. Och det är väl en del av förklaringen till att fokus här ligger ännu mer på humor än vad som är brukligt i de redan mycket humortyngda Marvel-filmerna. Ant-Man and the Wasp är en film som helt och fullt förlitar sig på att den höga karisman hos huvudrollsinnehavaren Paul Rudd ska vara nog för att kompensera för ett bristfälligt manus. Och till viss del fungerar det. Rudd tycks allt ha väldigt roligt i rollen – liksom för den delen hans medprotagonister Evangeline Lilly och en ovanligt pigg Michael Douglas. Och de får dessutom god uppbackning av tunga medskådespelare såsom Laurence Fishburne och Walton Goggins, och även Michelle Pfeiffer i en mindre roll.

Filmen börjar också tämligen starkt. Den första halvan tar väl tillvara på filmens styrkor och stora behållning – alltså Rudds humoristiska tajming och de tre protagonisternas kemi. Dessutom väcks faktiskt en del intressanta moraliska dilemman då dessa kommer i konflikt med den döende ung kvinna (ganska rörande gestaltad av Hannah John Kamen), vars tragiska öde Hank Pym indirekt står i skuld till.

Andra halvan av filmen tyngs dock tyvärr kraftigt ner av alltför långa, röriga och desorienterande actionscener, som även om de har många visuellt läckra element i slutändan trots allt ändå mest blir uttröttande. Och den humor som till en början var charmig blir med tiden mest påfrestande genom alltför många onödiga karaktärer som tar allt för mycket plats och som inte tycks fylla någon som helst annan funktion i historien än som tröttsam comic relief. I synnerhet är detta fallet med Michael Peñas karaktär, och hans båda likaledes överflödiga sidekicks.

Filmen har fem olika manusförfattare, vilket märks i det att både handling och individuella scener känns ofokuserade. Och dessutom, vilket tyvärr är alltför vanligt med actionfilmer, så är filmen alltför lång i förhållande till berättelsens faktiska innehåll. Det gör att filmen känns väldigt utdragen med onödigt många och långa scener där alls inte mycket av vikt händer. Att samtliga dessa fem manusförfattare dessutom är män märks också på den smått uttröttande grabbiga tonen filmen igenom.

Och i slutändan, efter två långa timmar, så slutar ändå allt dessvärre på just det sätt som man hela tiden kunnat förutspå. Så synd på en film som jag ändå trots allt tyckte hade sina goda stunder och en tämligen god potential.

 

Mitt betyg: 2 av 5

”Solo: A Star Wars Story” – Recension

Amerikanskt fantasyäventyr

 

Regi: Ron Howard

Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan

 

I rollerna:

Han Solo – Alden Ehrenreich

Chewbacca – Joonas Suotamo

Qi’ra – Emilia Clarke

Beckett – Woody Harrelson

Lando – Donald Glover

Dryden Voss – Paul Bettany

Enfys Nest – Ellen Kellyman

L3-37 – Phoebe Waller-Bridge

Val – Thandie Newton

Rio – Jon Favreau

 

Disneys och Lucasfilms stora publikflopp Solo: A Star Wars Story har alldeles nyligen släppts på Bluray och DVD – och eftersom jag även själv kom att se filmen för första gången nu i veckan så kommer här en liten recension!

Solo: A Star Wars Story berättar historien om Han Solos turbulenta liv innan han träffade Luke Skywalker och hur han blev till den han var då vi mötte honom i A New Hope. Vi får bland annat se hur han först träffade Chewie och Lando, och hur han fick tag på sitt ikoniska skepp Millenniefalken.

För dig som kanhända har haft turen att missa det, så har den här filmen genom hela sin produktion plågats av problem, kaos och kontrovers. Dess ursprungliga regissörer sparkades då filmen var 90 procent färdig, efter starkt missnöje kring filmens utveckling från både manusförfattare och skådespelare. Varpå filmen nästintill helt och hållet filmades om under stor tidspress av en blixtinkallad Ron Howard – till enorma extra kostnader och förseningar. Redan innan alla dessa problem kändes intresset för en film om en ung Han Solos äventyr väldigt ljummet från både allmänhet och inbitna fans – och inte blev intresset direkt större efter de minst sagt splittrade omdömena kring The Last Jedi. Och när Disney dessutom ovanpå allt fattade det otroligt dumma beslutet att släppa Solo bara någon vecka efter två andra stora, enormt populära blockbusterfilmer – Avengers: Infinity War och Deadpool 2 – så var ödet för Solo beseglat. Fast ändå kunde väl knappast ens Disney ha förutsett riktigt hur katastrofala publiksiffrorna för filmen i slutändan blev, med biointäkter som knappast ens räckte till att täcka produktionskostnaderna för filmen.

Så med allt detta i åtanke – förtjänade Solo dessa usla siffror? Är filmen verkligen så dålig? Jag kan säga, att visst känns filmen för all del ofta ganska förutsägbar. Handlingen känns också stundtals en aning förvirrad, meandrande och plottrig. Filmen är betydligt längre än den behövde vara. Och flera av birollskaraktärerna känns antingen underutvecklade eller överflödiga. Solo är helt enkelt långt ifrån något mästerverk. Men den är trots allt betydligt bättre än förväntat. Det är i grunden en mycket underhållande, charmig och kul film med en lättsam ton och ett fartfyllt tempo. Definitivt den mest lättsamma Star Wars-filmen hittills under Disney-eran och ett mycket välkommet tonskifte efter The Last Jedi och Rogue One, som även om de var tekniskt välgjorda också var ganska tunga och mörka. Solo är å andra sidan absolut en film som passar alldeles utmärkt att mysa framför under en regnig höstkväll som ren underhållning – och en film som även tål att ses om.

Filmen bärs verkligen helt och hållet upp av Alden Ehrenreich i rollen som Han Solo. Ehrenreich har absolut lyckats fånga den upproriska charmen hos den ikoniska karaktären, samtidigt som han lyckats göra den till sin egen. Det var definitivt ingen enkel uppgift – men hans karisma allena räddar verkligen väldigt mycket av den här filmen. Mycket imponerande. Och det är även väldigt roligt att se samspelet mellan honom och den finske basketspelaren Joonas Suotamo, som här gör sin tredje film i rollen som Chewbacca. De båda har en väldigt fin kemi, och och det är roligt att få se Chewbacca inta en större roll i handlingen än vanligt. Donald Glover känns dessvärre inte riktigt lika övertygande i rollen som Lando. Trots Glovers naturliga karisma känns det inte som att han riktigt lyckas fånga personligheten hos den Lando vi känner från originaltrilogin. Å andra sidan har han en tämligen begränsad roll i filmen, vilket möjligen försvårat i att kunna göra karaktären rättvisa. Emilia Clarke fungerar å sin sida väldigt bra som Han Solos farliga kärleksintresse Qi’ra. Clarkes typiska kyliga och distanserade skådespeleri passar utmärkt för den här oväntat komplexa rollen. Och så vill jag även uppmärksamma Ellen Kellyman i rollen som den unga rebelledaren Enfys Nest. En spännande ny bekantskap som gör ett starkt intryck i sina få scener.

Det här är en utmärkt film för de som gillar klassiska äventyrsfilmer – även för de som inte är så jätteinsatta i det minst sagt komplexa Star Wars-universumet. Även om det finns gott om små påskägg, referenser och en del överraskningar som är roliga för de mer inbitna fansen, så är historien i sig väldigt fristående och oberoende. Samtidigt väver filmen många nya trådar som känns som att de var menade att följas upp i kommande filmer. Återstår att se vad det blir av dessa planer nu efter den beklagliga och faktiskt oförtjänta floppen på biograferna.

Så, om du går in för att se Solo: A Star Wars Story som ett lättsamt och kul äventyr och inte förväntar dig något djupt mästerverk så tror jag nog att du  – liksom jag  – kan ha riktigt roligt med den här filmen.

Mitt betyg: 3 av 5

Fladdermöss över dammen vid Pålsjö mölla i Helsingborg

Filmade fladdermöss över dammen vid Pålsjö mölla i Pålsjö skogs naturreservat i Helsingborg häromkvällen.

Mängder av fladdermöss kommer ut för att jaga insekter över vattnet just samtidigt som gräsänderna gör sig redo för nattvila. Och för varje kväll kommer förstås fladdermössen fram allt tidigare nu! Fantastiskt söta att se!